Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 22. Margaretha och Ufo
Margarethas ryggskott hade gett med sig, och nu hjälpte hon Annette med Ufo ett par dagar i veckan, beroende på hur deras respektive arbetsskift inföll. Snart skulle Margarethas semester börja, men Annette ville inte att Margaretha skulle känna sig bunden att vara hemma i stan bara för att Ufo behövde sällskap, om hon ville resa bort några dagar eller någon vecka. Margaretha försäkrade att hon inte kände sig bunden alls. Hursomhelst blev det överenskommet att Ufo skulle få vara hos Annettes föräldrar om Margaretha ville vara på annat håll någon dag när Ufo behövde tillsyn.
Det var förvånansvärt lätt att vara hundvakt, tyckte Margaretha. Visst fanns det saker som kändes ovana i början, även om de inte var svåra. Som att plocka upp hundbajs i påse. Inte minst att komma ihåg att ta med sig påsar. Påsar i pluralis, för det var inte alltid det räckte med en påse. En dag, när det var riktigt vackert väder, var Margaretha så ivrig att komma ut på promenad att hon glömde ta med sig någon påse. Det var på förmiddagen, och Annette hade varit ute på morgonpromenad med Ufo någon timme tidigare, så Margaretha slog bort tanken på påsarna och trodde att Ufo nog redan uträttat den sortens behov så att han klarade sig en stund. Men, ack nej, Ufo satte sig på huk precis utanför en affär och la ifrån sig en rejäl hög. Margaretha höll på att skämmas ihjäl. Ovan som hon var vid att ha hundsällskap, var hon inte uppmärksam på vad som höll på att ske, och visste inte heller om det var lämpligt att dra iväg med en hund som behöver tömma tarmen, kanske han skulle få förstoppning då? När hon stod där och kände sig villrådig, kom plötsligt en bekant ut ur affären och hälsade glatt. Margaretha hälsade, och berättade vad hon råkat ut för. Hennes bekant, som själv hade hund, fnissade och tömde ur en påse äpplen direkt i handelsväskan, och så fick Margaretha den tomma fruktpåsen att plocka upp bajset i. Slutet gott, allting gott. De gick vidare mot hundparken, som låg ca en halv kilometer bort. Annette hade sagt att Margaretha gärna fick ta med Ufo till hundparken om hon ville. Hittills hade Margaretha inte vågat det, eftersom hon varit rädd för att Ufo inte skulle lyda henne och låta bli att komma på inkallning. Men i dag var hon beredd att göra ett försök.
Det var inte många andra hundar i hundparken. Kanske de flesta tyckte att det var för varmt, och hade varit på promenad tidigare, tänkte Margaretha. Det gjorde henne osäker – hade hon gett sig ut på en för lång promenad i värmen? Ufo som hade svart päls kanske skulle få värmeslag? Men hon hade vatten med sig, det hade Annette rekommenderat. Margaretha kände det som när barnen var små och hon fick packa hela utryckningsväskan så fort de skulle gå någonstans. Vatten, bajspåsar (nästa gång skulle hon definitivt komma ihåg dem) och lite hundgodis att belöna Ufo med i parken.
Hon tittade på skylten med förhållningsregler. Oj nej, man måste ju ha hundbajspåsar med sig här också, det borde hon ha insett. Margaretha drog efter andan och promenerade med Ufo till närmaste butik. Så band hon fast honom utanför affären, och förmanade honom att han skulle vänta. Ufo tittade upp och såg ut att förstå. Margaretha gick in i affären, letade en stund och hittade så småningom det hon sökte. Hon köpte en flaska vatten till sig själv också. Det var verkligen varmt.
Nytt försök till hundparken. Margaretha läste på informationstavlan igen. Det fanns en kran med färskvatten på området. Så bra. De gick in genom grinden, och Margaretha gjorde som Annette visat – bad Ufo sätta sig, tog loss kopplet och kommenderade ”fri”. Ufo sprang genast iväg, och Margaretha promenerade efter och försökte se van ut. Hon mötte en man som log mot henne.
– Varmt och vackert idag, sa han.
– Verkligen, svarade Margaretha.
– Är retrievern din, frågade han med en nick mot Ufo.
– Nej, jag är bara hans dagmamma, log Margaretha.
– Fin hund, svarade mannen. Min hund är där borta. Fifi, kom!
En brun pudel med kortklippt päls kom springande och satte sig ivrigt framför sin husse. Eller, Margaretha visste inte riktigt om det var en pudel, så hon frågade för säkerhets skull.
– Jo, det är en mellanpudel, sa mannen.
Ufo kom också springande och nosade intresserat på Fifi. Fifi drog sig undan och tittade avvaktande på Ufo, som viftade välvilligt på svansen. De nosade på varandra och gick runt i cirkel en stund, innan de gav sig av igen.
– Det är kanske bäst att inte vara ute så länge i dag då det är så varmt, funderade Margaretha.
– Det har du rätt i, svarade Fifis husse. Vi kom för ungefär fem minuter sedan, jag tänkte att det räcker om Fifi får springa fritt i en kvart, så ska vi gå hem sen.
– Då kan Ufo och jag också gå härifrån när ni går, bestämde Margaretha.
– Ufo, det var ett skojigt namn, tyckte Fifis husse.
– Visst är det, sa Margaretha, när jag träffade honom och hans matte första gången och fick höra vad han heter frågade jag om han kan flyga.
De skrattade.
– Det var antagligen inte första gången någon frågat så, sa Fifis husse.
– Förresten, jag heter Kalle. Eller Karl Söderström, om man ska vara noga.
– Margaretha Edfeldt, svarade Margaretha. När jag var ung var det många som kallade mig Maggan, men det är sällan jag hör det numera.
Kalle och Margareta promenerade sida vid sida en stund. Det var märkligt lätt att prata med Kalle, tänkte Margaretha.
– Nej, nu är det nog dags att gå hemåt, konstaterade Kalle. Kom, Fifi, vi ska gå hem till matte! Jag tror att min fru snart har lunchen klar.
Jaså, han är gift, tänkte Margaretha och kände sig nästan besviken. Men det var klart, de flesta trevliga karlar i hennes ålder var gifta. Hon hade ju själv också varit gift, om inte….
Margarethas väninna Marianne, som var ungmö, eller singel som det så vackert heter nuförtiden, brukade klaga på att alla trevliga karlar var gifta, eller så hade de ”något annat fel”. Margaretha hade aldrig sagt det högt, men ibland tänkte hon att Marianne, som aldrig varit gift, förmodligen själv hörde till den senare kategorin. Marianne var trevlig och såg bra ut, men hon hade mycket bestämda åsikter om det mesta, och det karaktärsdraget mildrades inte med åren. Det skulle nog vara svårt för Marianne att anpassa sig till ett liv tillsammans med en annan människa.
Kalle och Margaretha promenerade tillsammans en bit, tills det var dags för Kalle och Fifi att vända av hemåt.
– Vi kanske ses en annan dag, sa Kalle glatt till avsked.
– Kanske det, svarade Margaretha. Hon kunde inte låta bli att undra om Kalles hustru gillade att han pratade med främmande damer när han var ute med hunden. Så skakade hon de inskränkta tankarna av sig. Kalle var artig och social, det var inget fel på det. Inte skulle hon själv ha lagt sig i vilka Samuel pratade med när hon inte var med.
Tjugo minuter senare var de hemma. Ufos tunga hängde nästan i marken fastän Margaretha försökt ge honom vatten då och då. Hon kände sig lite bekymrad, och ville inte lämna honom ensam, så hon slog sig ner i Annettes soffa och knäppte på tv:n, medan Ufo la sig platt på sidan på golvet och såg ut att vilja få så stor sval yta under sig som möjligt.
Efter en stund kände Margaretha att hon blev otroligt sömnig.
– Det gör säkert inget att jag vilar här på soffan en stund, tänkte hon. Hon stängde av tv:n, la sig ner och konstaterade lättat att Ufo inte lät lika flåsig längre. Innan hon visste ordet av hade hon somnat.