Margaretha vaknade av ett ryck när hon hörde en nyckel rassla i låset. Först kände hon sig helt förvirrad och visste inte var hon var. Men så fick hon syn på Ufo som förväntansfullt tassat fram till dörren, och insåg att hon sovit i flera timmar. Otroligt. Hon kände sig tung i huvudet och torr i munnen och skämdes lite.
– Nej men hej, är du kvar här, log Annette när hon fick syn på Margaretha.
– Jag somnade visst på soffan, erkände Margaretha förläget.
– Det var ju bra att du fick vila, svarade Annette. Sov du på min soffa så mycket du vill. Har du ätit?
– Faktiskt inte, svarade Margaretha, jag har nog tappat bort en del av den här dagen på något underligt vis. Vad är klockan?
– Halv fyra, blev svaret.
– Då har jag sovit närmare fyra timmar, sa Margaretha förundrat, och jag har inte ens ätit lunch.
– Ska vi gå ut och ta oss en bit mat tillsammans? undrade Annette. – Det skulle vara trevligt, om du inte har annat för dig, svarade Margaretha. Bara vi inte sitter i solen på nån uteservering. Jag tror att Ufo och jag fick lite för mycket sol idag.
De gick till en restaurang med luftkonditionering, där det faktiskt fanns gott om plats inomhus. Antagligen ville de flesta gästerna sitta ute. Annette insisterade på att få bjuda, och Margaretha tackade ja. Hon tänkte att hon kunde bjuda igen en annan gång. De åt varsin stor caesarsallad med räkor, och Margaretha kontrade Annettes erbjudande med att fråga om hon fick bjuda på ett glas vitt vin till salladen. Det fick hon, och så avslutade de med kaffe och chokladfondant. Det var en alldeles utsökt sommarmiddag, tyckte båda två. Annette berättade om sitt jobb, och Margaretha berättade om promenaden till hundparken, de bortglömda bajspåsarna och om Kalle och Fifi. Annette trivdes bra med arbetet och med arbetskamraterna när hon väl kommit igång, men hon medgav att det kunde vara stressigt ibland.
– Helgkvällarna är förstås värst. Ljudnivån är hög, så det är svårt att höra vad folk beställer. Ibland händer det också att kunderna är oförskämda. Lyckligtvis är de flesta hyggligt folk, som bara är ute för att koppla av och ha en trevlig kväll. Jag blir mest illa berörd av påflugna kommentarer från äldre män. Alltså män som är i min pappas ålder, ungefär, inte pensionärer. Det är lite tvetydigt, det där vad som avses med äldre män, sa Annette och log.
Margaretha berättade, apropå äldre män, att hennes Samuel en gång dansat med en arbetskamrat, som sa att hon tyckte att det var så trevligt att dansa med äldre herrar, ”för de dansar så bra”. Flickan var under 25 år, så mycket visste Samuel, men själv var han bara 42 när det begav sig, så han hade svårt att ta flickans yttrande som en komplimang. Han såg snarare en 82-åring än en vital och viril 42-åring framför sig när han tänkte på en äldre herre, så det var nära att hans självförtroende fått sig en riktig törn. Men, han hade ju humor, och Margaretha och han hade skrattat gott åt historien efteråt.
Annette skrattade också, och sa att hennes pappa var 54, och att hon nog egentligen tänkte på män över 35, kanske, som ”äldre män”. Eller kanske till och med yngre än så, erkände hon. En av hennes väninnor hade börjat sällskapa med en 25-årig man, och i hemlighet tyckte Annette att den pojkvännen var i äldsta laget. De skrattade igen.
– Hur stor åldersskillnad var det mellan dig och Samuel, undrade Annette.
– Tre år, svarade Margaretha. Jag var 15 och han 18 när vi började vara tillsammans. Jag tyckte att han var så mogen och förståndig, inte som pojkarna i min egen ålder. Och så hade han ju bil, det var allt lite imponerande.
Annette fnissade.
– Har du någon pojkvän? undrade Margaretha.
– Nej, svarade Annette, jag har bara haft en pojkvän och det var inget långvarigt förhållande. Men manliga vänner och studiekamrater har jag förstås.
– Johanna har inte heller någon pojkvän, sa Margaretha fundersamt. Ibland undrar jag om hon ens vill ha någon. Men man måste ju inte bilda familj.
– Kanske Johanna hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, sa Annette långsamt. Margaretha stirrade på henne.
– Vet du, det har jag aldrig kommit att tänka på. Det är ju inte omöjligt, sa Margaretha. Men varför har hon aldrig sagt något om den saken i så fall?
– Hon kanske inte har vågat, funderade Annette, eller så är hon inte riktigt medveten om det själv.
Något i Annettes röst gjorde att Margaretha undrade om Annette talade av egen erfarenhet, men hon beslöt att inte vara nyfiken och fråga. Annette fick berätta själv om det kändes så.
De skildes åt utanför Margarethas port. Nästa dag skulle Annette vara ledig och ta hand om Ufo själv, men följande dag skulle hon jobba kväll, så då blev det dags för Margaretha att vara hundvakt igen. Margaretha gick med lätta steg upp till sin lägenhet. Nu skulle hon sätta sig på balkongen med ett korsord och ha en lugn fortsättning på kvällen.