Frukost på stranden – Sommarföljetong del 24/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bild från Pixabay.

Kapitel 24. En oväntad nyhet

Margaretha vaknade av att telefonen ringde. Det var Cecilia. Margaretha hörde genast på hennes röst att något tråkigt hade hänt. 

– Hur är det med dig, frågade Margaretha, du låter så ledsen? Cecilia brast i gråt.

 – Kan vi ses, undrade hon. 

– Visst, svarade Margaretha, vill du att jag kommer till dig eller kommer du till stan? 

– Jag kommer hellre till stan om det passar, sa Cecilia. 

– Det passar bra, sa Margaretha, jag har inte ätit frukost än, men kom då du vill så får vi prata. 

– Jag kommer vid tvåtiden om det går bra, sa Cecilia, jag ska med Ida till simskolan först. 

– Tvåtiden blir utmärkt, sa Margaretha och undrade för sig själv vad i all sin dar som stod på.

Det var ännu en varm dag. Margaretha satte på kaffet, bredde två smörgåsar, hällde upp ett glas apelsinjuice och tog frukosten med sig ut på balkongen. Balkongen låg i skugga, men det gick bra att sitta där om hon hade morgonrocken på sig. Hon hämtade morgontidningen och beredde sig på att sitta en lång stund i lugn och ro. 

På eftermiddagen kom Cecilia som avtalat. Margaretha kramade om henne, och Cecilia bara grät. Margaretha antog att det inte var nån som dött, det skulle Cecilia väl ha berättat i så fall. Efter en stund lugnade Cecilia ner sig. 

– Jag vet inte var jag ska börja, suckade hon. Jag tror att jag vill skiljas. 

– Va, sa Margaretha förbluffat. Vill du skiljas? Det var oväntat. Är det något särskilt som hänt? 

– Jag har träffat en annan, erkände Cecilia. 

De satt tysta en lång stund. Margaretha hade väntat sig vad som helst, men inte detta. 

– Är den andra någon jag känner, undrade Margaretha. 

– Det tror jag inte, svarade Cecilia. Jag har träffat honom via jobbet. Jag tror inte att det kommer att bli han och jag, han vill inte lämna sin fru… men jag klarar inte av att ha det så här. Och Frank kommer att slänga ut mig på direkten om han får veta. Nej, inte om, utan när han får veta. Jag måste ta upp saken med honom. Snart. Jag står inte ut.

Cecilia berättade trevande om hur det absolut inte hade varit meningen att hon skulle hitta någon annan. Hennes hjärtevän hade också bedyrat att han inte heller var ute efter någon ny partner. 

– Det bara blev, suckade Cecilia. Det fanns liksom ingen återvändo. Han kändes som min tvillingsjäl. 

– När började allt det här, undrade Margaretha. 

– För ett och ett halvt år sen, erkände Cecilia. Noah hade inte ens fyllt ett år. 

Och så fortsatte hon att berätta om hur det kändes som att Frank bara jobbade och bekymrade sig för ekonomin. Som att han aldrig orkade vara glad. Hjärtevännen, däremot, han var så glad över att se Cecilia när hon kom tillbaks till jobbet efter mammaledigheten. De jobbade inte tillsammans dagligen, men då och då hade de kontakt i arbetets tecken, och det hade blivit så att de mer och mer sökte varandras sällskap. Så småningom gick det inte att bortse från attraktionen som fanns mellan dem, och det hade varit både en lättnad och en sorg när de erkände sina känslor för varandra. De försökte skämta bort det, och trösta varandra med att det nog var övergående. Cecilia hade försökt söka tröst hos Frank, men han hade liksom inte sett henne. Det började mer och mer kännas som att han tog henne för given, att han bara krävde, att han inte förstod att hon var trött. Hjärtevännen såg henne. Inte bara hennes kropp, utan också hennes själ, kändes det som. Han hade också blommat upp över att Cecilia såg honom. 

Men nu, när Cecilia hade berättat för hjärtevännen att hon måste få till stånd en förändring i sitt liv, att det inte gick att ha det så här längre, för känslorna gick ju inte över, backade hjärtevännen ur. Jovisst, han tyckte om henne. Men, man vet vad man har, men inte vad man får, ansåg han. Familjen var för viktig för honom för att han skulle vilja bryta upp och börja om med henne. 

– Och du har ju barnen, sa han. Tänk på Noah, som är så liten. 

Hjärtevännen ville absolut inte tala med sin fru om någon skilsmässa, och han bad Cecilia också låta bli att tala med Frank. Men hon stod på sig och sa att hon inte ville gå bakom Franks rygg. 

Margaretha kände sig riktigt ilsken på Cecilias så kallade hjärtevän. – Vilken typisk historia, sa Margaretha, karln vågar inte stå för sina känslor och för det han har gjort både mot dig och mot sin familj. Han är inte värd att du fäller tårar för hans skull. 

Men då blev Cecilia arg, och började ta sin vän i försvar. Margaretha förstod att hon gått för långt och bad om ursäkt för att hon dragit förhastade slutsatser. Faktum kvarstod, det var de eniga om, att Cecilia måste få till stånd någon typ av förändring i sitt liv. 

– Om du vill kan jag ta hand om barnen över veckoslutet, föreslog Margaretha. Så får du och Frank möjlighet att tala ut. 

När Cecilia farit satt Margaretha en lång stund i köket och stirrade tomt ut genom fönstret. Det här kändes lite för mycket just nu. Att Cecilia, hennes Cecilia, kunde svika sin fina man. Margaretha hade alltid tyckt så bra om Frank. Bättre och rejälare svärson kunde hon inte ha fått. Och så tänkte hon på Johanna. Tänk om Annette hade rätt, om det var så att Johanna föredrog kvinnor? Då skulle det kunna bli en svärdotter i stället för en svärson där. Margaretha skakade på huvudet. Vad skulle Samuel ha sagt om allt detta? Det var flera månader sedan Margaretha senast talat med fotografiet av Samuel, men nu kändes det som att det var dags. Hon la kortet på bordet och kunde inte låta bli att småle åt associationen med ”lägga korten på bordet”. Men hon blev genast allvarlig igen. Det var ju Cecilia som skulle lägga korten på bordet. 

Så satt de där, Margaretha på stolen och Samuel på fotot. Hon lättade sitt hjärta och berättade för honom om promenaderna med Ufo, om Annettes bartenderjobb, om Johannas eventuella homosexualitet och om Cecilias otrohet. För visst var det otrohet, även om Cecilia hade bedyrat att hjärtevännen och hon inte hade haft sex. Men att det inte skulle gå att komma undan den detaljen i deras förhållande heller, om tillfälle gavs. 

Det kändes som att Samuel såg på henne med sin varma blick. Margaretha kände sig lite tröstad, och reste sig för att koka en kopp te. Då föll ramen med fotot av Samuel omkull. När Margaretha skulle räta upp fotografiet, fastnade hennes blick på en bild i tidningen. En bild som hon inte lagt märke till tidigare. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *