Frukost på stranden – Sommarföljetong del 25/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 25. Frukost på stranden

Pekka var ledsen. Exhustrun hade ringt och ändrat planerna. Barnen skulle inte komma enligt den tidigare överenskommelsen, för deras mormor och morfar ville bjuda exhustrun och barnen på en kryssning. Han hade svårt att dölja sin besvikelse, men la band på sig för att inte bli arg och sabotera framtida överenskommelser. – De kommer nästa vecka i stället, lovade exhustrun, om det passar?

 – Jodå, mumlade Pekka. Då skulle barnen komma på söndag och stanna lite längre, från 12 på dagen till sextiden på kvällen, bestämde de. 

Pekka kände att han var tvungen att få lite frisk luft. Han tog sin cykel och susade iväg. När han cyklade förbi puben, hörde han sitt namn ropas. Det var hans kusin Ville, som han inte träffat på länge. – Vad skoj att se dig, sa Ville.  Kom så ska jag bjuda dig på en öl! – Nja, sa Pekka tveksamt, jag har egentligen slutat dricka alkohol. 

– Äh, en öl har väl ingen dött av, du behöver ju inte dricka mer än så. Och jag bjuder!, insisterade Ville. 

Mot bättre vetande följde Pekka med. En öl skulle verkligen sitta fint. Kanske skulle han börja känna sig bättre till mods då också. De satte sig vid ett bord utanför puben. Ville frågade vad Pekka ville ha, och gick till bardisken för att hämta två stop. 

Det kändes verkligen bra med en öl. Inga problem alls att dricka en öl. Det skulle nog gå bra med två också…

Några timmar senare var Pekka rejält berusad och fylld av motstridiga känslor. Det hade varit trevligt att träffa Ville. De hade mycket att ta igen. Och det kändes gott att få slappna av efter alla motgångar och bekymmer. Samtidigt kände han att det här inte var bra. Om exhustrun hade sett honom nu, hade han fått glömma allt vad barnbesök hette. Han tröstade sig med att han i alla fall var för full för att gå in och köpa lotter eller fylla i tipskuponger i någon affär, och tackade sin Skapare för spärren på datorn och för att han också var för full för att klara av att ta bort spärren. Men nu behövde han nyktra till. 

Till sin fasa såg han plötsligt Nina och Andreas komma gående längre bort på gatan. Som han hade hoppats på att träffa dem igen, men inte nu, inte i det här tillståndet. Vart skulle han ta vägen? En bit in på första gatan till vänster låg en liten park. Pekka vände in på den gatan, gick in i parken, hittade en ledig bänk och slog sig ner. Där satt han som ett fån och försökte se osynlig ut. Han kunde inte ens njuta av fyllan, tänkte han en smula harmset. Varför hade han tillåtit sig att dricka? Han kunde ju ha gjort Ville sällskap och druckit cola eller ginger ale eller vadsomhelst utan alkohol. Pekka plockade upp sin telefon ur fickan och tänkte att han skulle verka upptagen om han pillade på den. Det gick inte så bra, fingrarna ville inte lyda. Så han satt där och glodde på skärmen utan att röra någonting, tills han trodde att Nina och Andreas hade hunnit försvinna. Det hade de. Han drog lättat efter andan och gick hem på en smula ostadiga ben. 

Han hade knappt hunnit stänga dörren innan telefonen pep till. Ett textmeddelande. Från Nina, av alla människor. 

– Hej, jag tyckte att jag såg dig för en stund sen. Kan det ha varit du? 

Pekka svettades. Hur skulle han klara av att svara? Han lät bli, la sig ner på soffan och lät tårarna komma. 

Nästa morgon kände han sig som världens sämsta människa och skulle ha haft god lust att fortsätta dricka. Men på något sätt lyckades han övervinna den lusten. Med darrande händer plockade han fram telefonen och läste Ninas meddelande för femtielfte gången. Nu skulle han svara. 

– Hej, jo, det kan nog ha varit jag. Ursäkta att jag inte svarade i går, jag var upptagen, ljög han. Hur står det till? 

Nina svarade omedelbart. – Tack bra. I dag är vi på stranden, jag har semester. 

– Ha en bra dag, svarade Pekka i brist på bättre. Då ringde Nina. 

– Jo, sa hon tveksamt, jag tänkte… om du råkar vara ledig kanske du vill göra oss sällskap? 

– Visst, sa Pekka och kunde inte dölja sin överraskning.  På vilken strand är ni? 

Nina berättade var de var, och Pekka skyndade sig att packa lite matsäck åt sig själv. Det fanns inte mycket att ta till i skåpen, men kaffe, rågbröd, ost och gurka hade han i alla fall. Han bryggde kaffe och bredde smörgåsar, och sedan duschade han, rakade sig och borstade tänderna i minst fem minuter. Nu skulle han inta dagens frukost på stranden. En sen frukost, andra åt väl lunch, men vad gjorde det. Han kände sig allt lättare till sinnes. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *