Frukost på stranden – Sommarföljetong del 27/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 27. En ledig dag

Annette var ledig och tog som vanligt en lång promenad med Ufo. När de var på väg hemåt längs strandpromenaden, mötte de en man med en brun pudel. 

– Nejmen, är det inte Ufo, sa mannen glatt. 

– Jo, faktiskt, svarade Annette förvånad. Känner du Ufo? 

– Fifi och jag träffade Ufo och Margaretha i hundparken, förklarade mannen. Jag heter Kalle. Jag antar att du är Ufos matte?

Annette bekräftade att så var fallet, och de lät hundarna nosa på varann och hälsa. Ufo verkade väldigt förtjust, Fifi var också glad, men lite mera avvaktande. 

Efter en kort pratstund gick de vidare. När de skulle gå förbi en av stadens badstränder gnällde Ufo plötsligt till och tittade mot cykelstället, där en man, en kvinna och en pojke höll på att låsa upp sina cyklar. 

– Nejmen, det är ju Pekka! konstaterade Annette. – Hej Pekka! hojtade hon. 

Han tittade frågande upp, och så lystes ansiktet upp av ett leende när han såg vem som närmade sig. 

– Hej Annette, och hej Ufo, sa han. Ufo visste inte till sig av glädje. – Det här har varit min hund, förklarade Pekka för Nina och Andreas. Annette köpte honom av mig i vintras. 

– Hej, sa Annette och hälsade på Nina och Andreas, som presenterade sig. 

– Går allt fortsättningsvis bra med Ufo, undrade Pekka. 

– Jodå, sa Annette, och nu har jag en så bra hundvakt också, som hjälper mig med honom ibland då jag sommarjobbar. Fast idag är jag ledig. 

– Vad bra med en hundvakt, tyckte Pekka. De skildes åt, och till Annettes lättnad verkade Ufo helt nöjd med att följa med henne hem, fastän han blivit så glad över att träffa sin exhusse. 

Hon undrade om Nina var Pekkas exhustru och Andreas deras son. Det verkade inte riktigt så. Hursomhelst tyckte hon att det var fint att Pekka hade sällskap. 

Annette stannade också vid glasskiosken och köpte en glass. Hon slog sig ner på en parkbänk för att njuta av glassen i lugn och ro. Ufo tittade längtansfullt på glassen, men han var alltför väluppfostrad för att tigga. Människor brukade inte dela med sig av såna där, det visste han. Fast, det fanns nog de som gjorde det, det hade han sett. Hans människor hörde dock inte till den givmilda kategorin. Ufo suckade lite och la sig ner vid Annettes fötter. 

När de kom hem plockade Annette upp posten som låg på tamburgolvet. Mest reklam, som vanligt. Hon borde verkligen komma sig för att skaffa en sån där ”ingen reklam”-skylt att sätta upp. Men det fanns ett brev också. Någonting så ovanligt som ett handskrivet, personligt brev, såg det ut som. Annette tog brevet med sig och satte sig i soffan. Det var från Johanna. Margarethas Johanna. Annette kunde inte ha blivit mer förvånad om hon fått ett Amerikabrev med information om att hon ärvt någon okänd, barnlös faster. Vad kunde Johanna vilja?

Johannas brev var lika färgstarkt och spännande som Johannas person. Hon skrev humoristiskt om hur sommaren hade varit dittills, och om att hon tyckte om att skriva brev, men att det sällan blev att man skrev vanliga brev till varandra numera. Hon hade drabbats av en plötslig skrivlust och kommit att tänka på Annette. Adressen hade hon fått av Margaretha. 

Annette kände sig förstås manad att skriva ett svar. Men något brevpapper hade hon inte, inte heller några kuvert. – Undrar just om sånt finns i vanliga mataffärer, tänkte Annette. Bäst att bege sig på brevpappersjakt utan medföljande hund, ifall det blev till att besöka flera butiker. 

Ufo såg lite snopen ut då matte skulle gå ut utan honom, men han hade ju för all del nyligen varit på promenad, så han la sig ner på hallmattan och tittade på när hon tog på sig skorna. Annette gick ut och tog sin cykel och gav sig iväg. Antagligen var det lika bra att cykla till en bokhandel i stället för att börja kolla i mataffärer. 

I bokhandeln fanns det mycket riktigt flera sorters brevpapper, med eller utan medföljande kuvert. Tydligen fanns det fortfarande andra än Johanna som skrev riktiga, gammaldags brev. Hon valde ett set med brevpapper och kuvert, som hade en liten söt hund på. Vad kunde väl passa bättre, tänkte hon och log för sig själv. 

Det var svårare att skriva brev än Annette trott. Åtminstone att komma igång. Hon hade haft en brevvän när hon gick i trean, då alla i klassen skulle skriva brev till elever från en skola i Ånge, en av Oravais vänorter. Men det blev bara ett par tre brev. Varken Annette eller den svenska flickan var tydligen särskilt brevskrivande av sig. Annette läste Johannas brev en gång till för att få inspiration, bestämde sig för att sluta vara så självkritisk och bara skriva på. Då gick det bättre. Hon hade köpt frimärken vid bokhandeln, så det var bara att klistra igen kuvertet, sätta fast frimärket och föra brevet till närmaste postlåda. Ufo fick följa med den här gången. 

Närmaste postlåda låg vid ett av stadens populäraste gym. – Undrar om det är många som passar på att posta brev när de ska träna, tänkte Annette. Det kändes lite osannolikt. Antagligen fanns det någon annan förklaring till att postlådan var placerad just där. Hon postade brevet, tänkte på hur jobbigt det skulle vara att träna i den här värmen, och så traskade de hemåt. Fast det kanske inte var så jobbigt. Gymmet hade kanske luftkonditionering så att det var svalare där än utomhus. Annette hade aldrig tränat på gym. Det kändes alldeles för dyrt. Motion kunde man ju få ändå, utomhus. Gratis dessutom. Fast det kanske var roligt att träna på gym? 

– Lika bra att inte veta det när man är en fattig studerande, bestämde hon. 

Ufo såg ut att gå helt i sina egna tankar idag. Nosen i marken, och om han inte redan haft hängande öron skulle de ha hängt, av hans uppsyn att döma. Antagligen tyckte han att det var väldigt varmt, han som var svart och allt. 

– Vad synd att hundar inte får bada vid simstranden, tänkte Annette. Jag undrar om det finns någon strand för hundar här i stan? Så mycket strandremsa som den här stan har, kanske det finns en hundstrand. Eller så kan man helt enkelt låta hundarna bada där det inte är någon offentlig badstrand, om man ändå kan gå ner till stranden och det inte är för djupt. Undrar om Ufo tycker om att simma?

Båda väcktes ur sina funderingar av att de mötte Margaretha, som gick och höll en liten pojke i handen. Det blev ett glatt återseende. Noah var lite rädd för hunden, men Ufo snusade så vänligt på honom och var så försiktig att Noah snart både klappade och kramade honom utan att Ufo protesterade. Ufo såg snarare nöjd ut. 

– Kanske Ufo skulle vilja vara barnvakt, skojade Margaretha. 

– Vi var till stranden tidigare i dag, och nu har Noah sovit middag och vi tänkte att vi skulle gå till lekparken. Jag tog ingen vagn med, han får gå själv den här korta biten. Jag kan ju bära honom om det behövs. De större barnen, Ida och Simon, ville ha sushi till middag, så jag lät dem gå och köpa det på egen hand. Jag vet inte om den här lilla grabben också gillar sushi, men det lär visa sig. 

– Åh, sushi, sa Annette, det är en av mina favoritmaträtter. Jag tycker extra mycket om de där med en stor räka ovanpå. 

– Dem gillar jag också, sa Margaretha, fast jag tycker allra bäst om sushi med tonfisk. Fast det brukar de inte ha här. 

Hon tänkte på när Samuel och hon hade varit på resa till Malta, och ätit sushi för första gången. Det blev en positiv överraskning för dem båda, de hade varit lite skeptiska till att äta rå fisk, kallt ris och slemmigt sjögräs. Tänk att en sån kombination kan vara så bra! Gärna med ett glas vitt vin till. 

– Vi kan ju gå ut och äta sushi tillsammans nån dag, sa Margaretha. 

– Det ska vi sikta på, sa Annette. Och på tal om mat, nu ska jag gå hem och laga mat till mig själv och ge Ufo hans kvällsmat. 

Annette funderade på om hon skulle berätta om Johannas brev, men lät bli. Det kanske var en engångsföreteelse. Brev brukade man väl förresten skriva till folk som bodde längre borta, inte till folk som bodde i samma stad? Fast, vill man så kan man förstås skriva till nån som bor i samma hus. Johanna var inte den som lät sig hindras av konventioner, och Annette ville inte heller vara det. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *