Frukost på stranden – Sommarföljetong del 28/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 28. Cecilias val

Det var verkligen inte lätt för Cecilia att berätta för Frank om sitt dilemma. Men, han kände henne så väl vid det här laget att han märkte att något var på tok. Och det fanns ingen återvändo. Hon berättade hur det låg till, och sa att hon inte längre klarade av att ha det på det här viset. 

Frank var tyst en lång stund. Han såg sammanbiten ut, och Cecilia väntade bara på explosionen. Men den kom aldrig. Frank undrade var för hon inte sagt något tidigare, så att han kunde ha skärpt sig. Att han hade jobbat så mycket, det var ju för att hon och barnen skulle ha det bra, menade han. Visst kunde han ändå ha satsat annorlunda och varit mera tillsammans med dem, om han vetat hur hon kände det. Cecilia sa försiktigt att hon nog försökt säga och visa att hon ville vara mera med honom, men att hon kanske inte varit tillräckligt tydlig. Så kom den största överraskningen. 

Frank erkände att han faktiskt också varit otrogen. För tio år sedan. Det gjorde Cecilia helt förkrossad. Hon skämdes för att hon kände så, men kunde inte hjälpa det. Redan då? När Simon var fem år? Hur i all sin dar kom det sig? Frank sa att det var en engångsföreteelse. Att det var en händelse som inträffat när han var ute med sina kompisar och firade vännen Pauls 30-årsdag. De hade träffat ett gäng trevliga kvinnor från Norge, och Frank hade blivit mycket attraherad av en av norskorna. 

– Om jag inte hade haft dig och Simon hade jag nog packat tandborsten och följt med henne till Bergen. Eller till andra sidan jorden, om så hade varit, sa Frank. 

– Varför sa du inget, undrade Cecilia. 

– För att det var något som ändå aldrig kunde bli mer än ett tillfälligt kärleksmöte, svarade Frank. Om man ens kan kalla det ett kärleksmöte. Attraktion var det, både fysisk och psykisk, som det kändes då. Det tog över ett år för mig att komma över den händelsen. Jag tänkte att det var onödigt att göra dig upprörd. Att det var mitt problem, inte ditt. 

– Och jag märkte inget, mumlade Cecilia. Jag var nog så självupptagen då. Och ville gärna ha ett barn till. Vi fick vänta så länge på Ida. 

Båda satt tysta en lång stund. 

– Men, om vi börjar om, sa Frank. Är du villig att ge mig en chans? 

– Om du är villig att ge mig en chans, så kan vi försöka, svarade Cecilia. Men vi kan inte ha det som det har varit. 

– Nej, det kan vi inte, sa Frank. Om vi turas om lite, med att föreslå sånt som vi vill göra, och försöker ställa upp för varandra och vara mera omtänksamma? Nu tycker jag att vi kan börja med att ta en skogspromenad. 

– Oj, jag är så trött, suckade Cecilia. Jag skulle hellre ta ett glas vin. 

– Först promenad, sedan vin, sa Frank. Och så gick de. 

De gick hand i hand, upp till skogen, utan att säga något. Så småningom började diskussionen flyta mer och mer av sig själv. De berättade för varandra om alla möjliga konstiga saker de gått och grunnat på och inbillat sig, utan att ta upp sakerna med varandra. När de kom tillbaka satte de sig på altanen med varsitt glas rosévin. Frank såg en smula hoppfull ut då de skålade, och Cecilia försökte le, men hon kunde inte känna någon glädje. Det var så oerhört ledsamt att de skulle behöva komma till en sån här punkt. Och Noah som var så liten. Eller, egentligen var väl Noah rätt obesvärad av vad som hände runtomkring honom. Det kunde vara knepigare med Simon. Om två månader skulle han ha fyllt 14 och börjat i skriftskolan. Det var förmodligen en känslig ålder. 

– Vad har jag gjort, och hur kommer det att påverka våra barn, tänkte Cecilia dystert medan hon smuttade på vinet. 

Senare på dagen ringde Cecilias hjärtevän. Hon berättade för honom om sitt val. Att hon inte klarade av att leva något dubbelliv. Han sa att han förstod, att han förstås var ledsen, men att han samtidigt var glad för hennes skull. Och för barnens. Han hoppades att allt skulle ordna sig. 

Efter att de avslutat samtalet satt Cecilia och grät så att hon trodde att hjärtat skulle brista. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *