Frukost på stranden – Sommarföljetong del 29/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 29. Barnen kommer

Pekka tyckte att veckan släpade sig fram. Visst, han hade semester, och det var trevligt att vara ledig, men oj så han längtade efter barnen. Nina och han hade pratats vid en gång efter utflykten till stranden. Det var två dagar senare, då han tog mod till sig och ringde och tackade för senast. Nina tackade också, och tyckte att det hade varit en trevlig dag. Efter en trevande början flöt samtalet ganska lätt, men ingen av dem kom sig för att föreslå att de skulle ses på nytt. Nu visste Pekka i alla fall att Nina var frånskild. Andreas bodde varannan vecka hos sin pappa och varannan vecka hos sin mamma, utom nu på sommaren, då de avsiktligt tagit semester vid olika tidpunkter för att båda skulle kunna ha Andreas hos sig hela sin semester och så att Andreas inte skulle behöva vara ensam under sommarlovet. Han hade inga syskon. Nina hade inte träffat någon ny man. Andreas pappa hade haft en sambo en tid efter skilsmässan, men det förhållandet hade tagit slut. 

Pekka hade också berättat något om sin skilsmässa och sina barn, men han hade inte velat gå närmare in på sitt missbruk och orsaken till att han hade flyttat. Andreas och Nina fick i alla fall veta att det var ekonomiska orsaker som gjort att han flyttat och sålt sin hund. Det gick liksom inte att undvika att förklara något om detta efter att de träffat Ufo. Andreas tyckte att det var synd att Pekka sålt Ufo, och undrade om inte Pekka ville ha en ny hund. Pekka hade svarat att han visst gärna skulle ha velat ha en hund, men att han hade så lite pengar nu att det var bäst att bara ha en person att handla mat åt. Förutom om han fick besök, förstås, och så berättade han för Nina och Andreas att hans barn skulle komma på besök nästa helg och stanna hela veckoslutet. Han sa inte att det var första gången. Andreas nickade. För honom var det ju vardagsmat att vara hos pappa ibland. 

– Bor de inte hos dig, undrade Andreas. 

– Nej, jag har så liten lägenhet, försvarade sig Pekka. Men de får gärna hälsa på. Det ska bli roligt då de kommer.

Han kunde inte låta bli att känna en viss ångest för att exhustrun skulle få för sig att hitta på något nytt som skulle göra att barnens besök inte skulle bli av. Fast han hade svårt att tro henne om det. 

Vad skulle han bjuda på? Han hade ju väldigt ont om pengar. Det kunde inte bli fråga om några restaurang- eller biobesök. Och hela helgen… det betydde att de behövde få mat flera gånger. Han hoppades att de fortfarande tyckte om havregrynsgröt till frukost. Och makaroner och korv till middag.  Men lite mera variation kunde de nog behöva. Nå, han fick hålla utkik efter specialerbjudanden och försöka vara lite kreativ. Någon liter jordgubbar kunde han kanske kosta på sig. Det brukade stå en flicka och sälja jordgubbar och körsbär i ett stånd utanför affären där han oftast handlade. Jordgubbar och ett paket vaniljglass. Så pass mycket måste nog en pappa kunna bjuda på. Det sved till i magen då han tänkte på alla öl han köpt häromdagen. För inte hade ju Ville bjudit på alla…

När fredagen kom, var Pekka närapå förbi av trötthet, trots att han varit ledig hela veckan. Men, hans farhågor kom på skam. Barnen anlände som överenskommet, hade med sig sina övernattningsväskor och verkade över lag positivt inställda. Det var en oerhörd lättnad. Visserligen råkade det vara en kylig och regnig dag, men vad gjorde det, nu skulle de vara tillsammans. Pekka hade städat så att den lilla lägenheten blänkte. Barnen skulle få sova på en uppblåsbar madrass på golvet, han hade ju inte plats för nån extrasäng. Madrassen hade han fått låna av en arbetskamrat. Nu var det bara att hoppas att den inte skulle gå sönder. 

Pekkas son, Markus, som var sju år, hade med sig ett brädspel som han fått av sin morfar föregående helg. 

– Vad bra att du tänkte på att ta med ett spel, nu när det är så regnigt, berömde Pekka. 

Själv hade han inte annat i spelväg än en högst ordinär, tummad kortlek. De började med att äta jordgubbar och glass, och så satt de kvar vid köksbordet och spelade i över en timme. Alla verkade nöjda. Men så småningom märkte Pekka att en viss rastlöshet smög sig på. Dottern Tina, som snart skulle fylla nio, suckade lite och sa att hon gärna skulle ha gått ut. 

– Har ni regnkläder med er, undrade Pekka. Det hade barnen tyvärr inte. 

– Har ni ombyteskläder, undrade han. Det hade de. – Då går vi ut i alla fall, bestämde Pekka. Det är ju sommar, och även om ni är söta smälter vi inte av lite vatten. 

Barnen log artigt åt det gamla skämtet, och så begav de sig ut. 

– Vart brukar du gå på promenad, pappa? undrade Tina. 

Det undrade Pekka själv också, han brukade mest vandra omkring rätt planlöst när han var ute, men han visste att det fanns en liten skogsdunge ungefär en halv kilometer från hans hem. 

– Jag brukar gå till lite olika ställen, sa han vagt, men det finns en liten skog i närheten, vi kan gå dit. 

Barnen tyckte att det var ett acceptabelt förslag, och så traskade de iväg. Markus berättade livligt om vad han hade fått göra hos mormor och morfar. Morfar hade bland annat låtit honom få styra båten, och det hade varit jättespännande. 

– Vi var på utfärd till en ö riktigt långt borta, förklarade han, och när vi var ute på ett stort hav där inga stenar fanns i närheten fick jag styra. 

– Ville inte du styra, sa Pekka och vände sig till Tina. 

– Jag var inte med på den utfärden, sa hon, mamma och mormor och jag var på marknad i stället. Det var bara Markus, moffa och morbror som for ut på sjön. 

Pekka tyckte att det lät lite könsstereotypt, men sa inget. Huvudsaken var att barnen hade haft det bra. 

– Vad såg ni på marknaden då? undrade han. 

Tina berättade om både det ena och det andra, och att mormor hade köpt en liten korg med målade smultron på. 

– Den ska jag ha då jag plockar bär, sa hon förnöjt. Mamma har sagt att vi ska fara till… vad heter det? En sån där trädgård där man får plocka bär och sen väga hur mycket man har plockat och så betalar man för det. 

– Aha, självplockning, sa Pekka. Det låter ju bra. Då får ni kanske så mycket bär att ni kan frysa ner och spara till vintern.

De kom fram till skogsdungen. 

– Kan vi leka att du är en tjuv som gömmer sig, och så letar Tina och jag efter dig? undrade Markus. 

Tina snörpte lite på munnen, men Pekka tyckte att de visst kunde leka en sån lek. Så låtsades Tina och Markus stå och diskutera och titta bort, medan Pekka smög sig iväg. Han hukade sig bakom en stor sten. Efter en stund kom de smygande, och låtsades vara på spaning. När de kom fram till stenen höll Pekka andan. De skiljdes inte åt, utan började smyga runt stenen från samma håll, så han kunde smyga undan. Det blev en rolig lek. De höll på i nästan en halvtimme trots regnet. När de till sist kände sig klara att återvända hemåt, var Pekka så uppspelt att han föreslog att de skulle tävla om vem som kunde stampa och skvätta mest i vattenpölarna på hemvägen. Det var barnen genast med på, och så sprang de alla tre och stampade och skvätte så det stod det härliga till. En tant som var ute och rastade sin lilla tjocka mops stirrade på dem som om hon inte trodde sina ögon. En vuxen karl som bär sig åt på det där viset. Tanten skakade på huvudet, muttrade något för sig själv och gick vidare. 

Pekka hoppades att bastun skulle vara ledig. Bolaget hade en bastuugn som alltid var förvärmd, det tog inte lång stund att få värme i bastun. Hyresgästerna kunde boka en stående tid varje vecka, men hade också möjlighet att boka in sig på extra tider om bastun var ledig. Det kostade bara tre euro per timme, och en bastuomgång ansåg sig Pekka ha råd med. De började alltså med att gå ner i källaren för att se om bastun var ledig. Det var den. Pekka skrev in sitt namn på listan och sa att barnen skulle vänta där nere och börja klä av sig de våta kläderna i omklädningsrummet, så skulle han hämta deras väskor. 

Det var skönt med en bastuomgång efter utfärden i regnvädret. 

– Kanske det är bäst att vi inte berättar för mamma att vi hoppade i vattenpölarna, sa Tina fundersamt. Annars kanske hon blir arg. 

– Kanske det är bäst, höll Pekka med. Men lite regn skadar inte, det är bra med frisk luft. Och era kläder hinner nog torka tills mamma hämtar er på söndag. 

Efter bastun kokade Pekka makaroner och lagade ugnskorv. Det tyckte barnen om. De verkade riktigt nöjda, och Pekka kände sig rentav lycklig. Han hoppades innerligt att veckoslutet skulle fortsätta i samma goda stil. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *