Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 3. Kaffe och fyra saker till
Margaretha vandrade upp från stranden mot den lilla affären i grannhuset. Hon skulle köpa mera kaffe. Visst, Johanna hade köpt kaffe, men nu hade det redan förflutit tre dagar i den nya lägenheten och det kändes som att det var dags att handla lite mera. Inte bara kaffe. Fast Margaretha hade inte en aning om vad hon skulle handla. Vad äter man då man är ensam? Hur ska maten nånsin smaka gott igen?
– Har man bara kaffe klarar man alla situationer, tänkte Margaretha och visste inte var den tanken kom ifrån.
Hon kom in i affären, och blev välkomnad med ett glatt ”hej” av en ung man som satt i kassan.
– Hej, svarade Margaretha och försökte le.
Hon tog en korg på armen och satte kurs på kaffet. Hon valde ut ett paket av Samuels favoritkaffe. Men så tittade hon på kaffet och ångrade sig. Varför ska jag hela tiden välja det som han skulle ha valt, tänkte hon och la tillbaks kaffet i hyllan, om än med viss tvekan. Han kommer ju ändå inte tillbaka. Och så tog hon på måfå ett annat paket i stället. Kharisma, stod det på paketet. Det lät nästan lite mystiskt.
– Jag får förklara för Samuel varför jag köpte en annan sort, tänkte Margaretha, och kunde inte låta bli att dra lite på munnen mitt i all bedrövelse.
Nånting mer än kaffe måste hon ju också ha. Mera bröd. Limpan var snart slut. Samuel ville alltid ha rågbröd. Margaretha såg sig om efter rågbrödet, men så fick hon syn på franskbröd som var så färskt att det var imma på insidan av påsen.
– När har jag ätit helt vanligt franskbröd senast, tänkte hon, och tyckte att det måste vara oerhört länge sen. Och så gled franskbrödet nästan omärkligt ner i korgen.
– Nån frukt skulle kunna vara bra att ha också. Jag behöver lite vitaminer.
Margaretha tog en plastpåse och plockade i fem apelsiner. Kaffe, bröd och apelsiner. Sen då? Hon stod länge och stirrade på en låda med kiwifrukter.
– Kan jag hjälpa dig med något? Voinko auttaa? frågade en dam i Margarethas egen ålder, iklädd butiksrock och med stora glasögon och färgat hår med en liten grå utväxt i hårfästet.
Margaretha brukade inte färga håret. När hon var yngre var det rödbrunt, numera var det… tja, melerat. Margaretha hade alltid tyckt att det var fult med utväxt och att det var att bedra sig själv att färga håret. Nu skämdes hon lite för att hon tyckte så, då hon såg den vänliga expediten som stod bredvid henne.
– Tack, jag bara funderar, jag letar inte efter något speciellt, svarade Margaretha.
– Säg bara till om det är något du inte hittar, log expediten och fortsatte plocka upp coca-cola-burkar och ställa dem på en hylla.
Margaretha hade inte kommit sig för att laga mat sen hon flyttade till stan. Hon hade fått en form med Janssons frestelse av Peter och hans familj, och den hade fått utgöra både lunch och middag i den mån Margaretha kommit sig för att äta. Men nu var frestelsen slut. Potatis fanns hemma, det visste hon. Hon vandrade dröjande vidare till köttdisken och fastnade för en förpackning med tre fläskkotletter.
Margaretha gick dröjande vidare och tittade på hyllorna.
– Havregryn, tänkte hon. Jag kan koka gröt till frukost.
Och så tog hon ett paket med den blonda, glada flickan på. Elovena. Det märket brukade hennes mamma köpa medan hon levde. Eller så det där märket med en glad, fräknig pojke.
– Flickgryn och pojkgryn, det får bli flickgryn idag.
Sen räckte inte fantasin längre. Margaretha gick till kassan och betalade.
– Ha en bra dag, sa pojken i kassan artigt.
– Tack detsamma, svarade Margaretha automatiskt trots att hon inom sig undrade om hon nånsin skulle ha en riktigt bra dag igen. Underligt nog kändes det lite bättre bara för att pojken sa så där. Kanske också för att hon var i stan, där ingen kände henne. Eller i alla fall inte så många. Hemma i byn visste nästan alla allt om alla. Fast den klichén stämde inte heller numera, med alla inflyttade. Hursomhelst var det svårare att vara anonym och i fred där.
För Margaretha ville vara i fred. Det sägs att man inte ska lämna sörjande människor ensamma, och de första dagarna efter Samuels död var Margaretha tacksam över att ha barnen, barnbarnen, släkt och vänner omkring sig. Det var så mycket som skulle ordnas, och så många som kom för att kondolera att det var bra att vara flera som kunde dela på bördan och ansvaret. Men sedan, när allt det praktiska var ordnat och flytten var klar ville hon faktiskt vara ensam. Åtminstone hade hon trott det. Hon orkade inte med att vara stark – och det kändes som att hon behövde vara stark – då hon mötte människor som inte visste hur de skulle hantera hennes sorg. Det kändes som att Margaretha borde stötta och uppmuntra dem för att de skulle kunna bemöta henne, och den kraften hade hon inte. Samtidigt förstod hon att hon inte kunde dra sig undan världen för all framtid. Men hur länge hon behövde ensamheten, det kunde hon inte svara på. Hon drog en djup suck och låste upp dörren till lägenheten, plockade upp dagens post från hallmattan, tog av sig kappan och skorna och gick in i köket.
Efter att Margaretha packat upp varorna hämtade hon en veckotidning i sovrummet och satte sig vid köksbordet igen. Utanför på gatan virvlade några höstlöv omkring. Det var rätt folktomt. Hon tog fram en penna ur en kökslåda och slog på måfå upp ett korsord i veckotidningens kryssbilaga. Samuel och Margaretha brukade ofta hjälpas åt att lösa korsord. Det fungerade bra. Det som inte hon kunde, visste han, och vice versa. Utom när det gällde Nobelpristagare och nyare skådespelare, sånt var ingen av dem bra på. Samuel igen. Margareta knep ihop ögonen och försökte andas lugnt. Så reste hon sig, gick ut i vardagsrummet och hämtade det inramade fotografiet av Samuel som stått framme under minnesstunden i församlingshemmet. Hon tog med sig det vita ljuset också. Och så ställde hon fotografiet på ”Samuels sida” av köksbordet, vände det så att hon kunde se på honom där hon satt, och tände ljuset bredvid fotografiet.
– Du kan ju lika gärna sitta där, då jag ändå inte kan tänka på annat än på dig, sa hon till fotografiet, och försökte le.
– Nu ska vi lösa korsord. ”En Verne”, fem bokstäver?
Margaretha skrev JULES i rutorna och började fundera på vad ”grymtat”, sju bokstäver, skulle kunna vara, då telefonen ringde. Telefonen låg kvar i handväskan efter butiksbesöket, och för ett ögonblick hade Margaretha inte den ringaste lust att svara. Hon som precis kommit igång med korsordet och placerat Samuel hos sig och allt. Men, så tog pliktkänslan eller vad det nu var överhanden, och hon gick för att svara.
– Margaretha Edfelt, svarade hon utan att titta efter vem som ringt. – Hej Margaretha, det är Anna, sa en röst. Hur har du det?
Anna var Margarethas chef. Margaretha jobbade som primärskötare på närsjukhuset i sin gamla hemkommun Korsholm. Det kändes konstigt att tänka på Korsholm som sin gamla hemkommun, Margaretha var van vid att tänka att det var hennes födelsekommun Munsala (som för övrigt inte var någon självständig kommun längre) som var den gamla hemkommunen. Anna var en bra chef, det hade alltid gått bra att prata med henne. Att dagligen möta äldre människor och deras anhöriga hade också gjort att Anna inte hade några svårigheter med att prata med människor i sorg. Utan att Margaretha riktigt visste hur det hade gått till, hade flera minuter förflutit medan de pratat om flytten, om Margarethas barn och barnbarn, om behovet av att få vara ensam och samtidigt ha någon i bakgrunden som kan plocka upp en om man är rädd för att helt falla in i det mörka hålet av hopplöshet som hela tiden knackar en på axeln.
– Ta den tid du behöver, sa Anna. Men du ska veta att du är så välkommen tillbaka när du känner för det.
– Jag förstår att du behöver få besked, med tanke på planeringen och vikarien och sånt, sa Margaretha.
– Visst, svarade Anna, men tänk inte så mycket på det. Det är arbetsgivarens och mitt problem.
– Och vikariens, sa Margaretha torrt. Hon hade själv varit inhoppare och vikarie i så många år att hon visste vad det ville säga att inte få besked om jobb längre än möjligen några veckor eller månader i taget.
– Sjukskrivningen tar slut om två veckor. Jag tror inte att jag är redo att komma tillbaka då, men jag meddelar dig så fort jag vet.
Efter telefonsamtalet var det ännu svårare att koncentrera sig på något. Margaretha satt och tittade in i ljuslågan. Kanske det skulle vara bra att jobba? Visst, hon skulle tvingas möta arbetskamrater och andra och se medlidandet i deras ögon och miner. Och – hon visste egentligen inte vilket som var värre – efter en tid se att de tyckte att hon borde börja bli som vanligt. Att livet skulle gå vidare. Det hade hon ju sett med andra människor i sorg. Å ena sidan verkade folk anse att den som sörjer ska sörja i minst ett år. Inte le, inte gå på olika tillställningar, inte resa, inte klä sig färggrant och inte bete sig som Glada Änkan. Å andra sidan fanns det en motsatt förväntning – ryck upp dig, inte ska du sitta ensam, kom med på revy på lördag, kanske du ska följa med till Kanarieöarna i november, köp något nytt som piggar upp, snart hittar du nog en ny karl. Margaretha kände sig verkligen inte redo att utsättas för något sådant. Fast, blir man någonsin redo? Hon visste inte.
Vill du läsa hela boken på en gång? Boken finns i pappersformat och som ePub-bok, och kan köpas direkt från mig. Hör av dig till info (at) wonneswellness.fi och ange koden SOMMARFÖLJETONG så bjuder jag på postningskostnaderna! Pappersboken kostar 15 € och e-boken 10 €. Tyvärr finns romanen inte i ljudboksformat.