Omistliga ting?

Den som har läst mina skriverier vet kanske att jag är väldigt förtjust i att läsa. Numera blir det mest så att jag ”läser” ljudböcker. För närvarande håller jag på med Lucy Dillons ”Hundra omistliga ting”. Jag har inte hunnit särskilt långt, bara knappa tre timmar av nästan 14. Men tanken om att städa och sortera så att man bara skulle ha hundra saker kvar, hundra saker som verkligen betyder något för en, känns intressant.

Nu har jag ju aldrig varit i samma situation som huvudpersonen i boken, som blir lämnad av sin man för en annan kvinna, och märker att hon har på tok för mycket saker när hon ska flytta från deras gemensamma hus till en mindre lägenhet. Men jag har haft ryck då jag har städat och rensat, både bland kläder och bland andra prylar. Säkert har jag skrivit om det tidigare också. Jag vet att jag skrivit om att sortera kläder, och om att jag tycker att det är extra svårt att slänga eller sälja något som man fått som gåva. För mig känns det så otacksamt mot givaren att slänga/ge bort/sälja gåvor eller arvegods. Ändå slängde vi en hel del när vi tömde lägenheten efter svärföräldrarna, det kunde inte hjälpas.

För att återgå till de där hundra sakerna – jag började ju genast undra vad som räknas. För Gina, huvudpersonen i boken, talar bl.a. om sitt badrum, och hur skönt det är då hon har färre saker i badrummet. Hon tycks också vara en person som gillar prylar. Jag är ingen vidare samlare, men det finns saker som jag absolut inte vill slänga: fotografier, recept och böcker. Utöver det har jag samlat på teburkar, som numera ligger i en stor kasse i källaren i väntan på… ja, på vad? På att jag ska få en trevlig hylla att ställa dem på. Teburkssamlandet kom av sig, då det är sällan te saluförs i plåtburkar numera.

Till de hundra sakerna räknas förmodligen inte kläder (Gina nämner åtminstone att hon inte räknar nödvändiga saker som trosor). Men hon räknar muggar. Jag tycker att det skulle bli svårt att begränsa sig till 100 saker om husgeråd räknas. Nu är ju Gina ensamstående, 30 +, och inte 50 + med man och vuxna barn som jag. Jag tänker att om jag ska kunna bjuda Familjen på middag (dvs. våra fyra barn och tre respektive, ett av barnen är singel) så måste jag ha minst 9 tallrikar, 9 gafflar, 9 bordsknivar, 9 glas, 9 skedar (om vi ska ha efterrätt, för vi brukar äta efterrätt med sked och inte med gaffel), 9 kaffekoppar eller muggar om vi ska dricka kaffe på maten… och så krävs det ju nån kastrull och panna eller gryta om man ska laga maten också.

Nåja, det där hundra är bara ett tal som Gina fått för sig efter att ha läst en bok om en person som klarade sig med hundra omistliga ting. Är man nio personer, behövs lite fler än 100 ting. I synnerhet med tanke på att skaran kanske dessutom utökas. För att inte tala om att vi är minst 17 om mina föräldrar och min systers familj också är med. 21 om diverse pojk- och flickvänner är med.

Men om vi bortser från husgeråd, sängkläder, möbler och kläder, vilka ting är då omistliga? Jag nämnde mina recept, foton och böcker (där skulle vi glatt komma över 100 också). Men bortsett från dem? Vad är ”ting” egentligen? Och varför är de viktiga för oss?

Under de senaste åren har jag känt att jag inte vill ha mera saker. Jag vill hellre bli av med saker. Saker stressar mig. Saker ska skötas om. Saker tar plats. Jag vill inte gå på loppis för att skaffa mera saker. Om jag besöker loppis, är det i hopp om att nån annan ska vilja ha mina saker.

Jag vet inte om det finns omistliga saker. Inte ens böcker, foton eller recept. Ifall man råkar ut för en eldsvåda kan det ju hända att man mister allt det där, och livet går ändå vidare.

Såna filosofiska tankar en blåsig junilördag.

Och nu kan jag inte låta bli över att grubbla vad Gina egentligen hade i sitt badrum.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *