Frukost på stranden – Sommarföljetong del 38/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.  

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 38. Resan

Margaretha stod vid busshållplatsen utanför stadshuset och väntade på bussen som skulle ta henne och arbetskamraterna till Umeå. Ja, de skulle förstås ta färjan, men de skulle ha bussen med sig i Sverige, vilket underlättade en hel del. Eftersom Margaretha så att säga bodde på vägen till färjan, behövde hon inte fara till arbetet på morgonen, utan fick ta sig till närmaste hållplats i stället. Det kändes bra. Hon kände sig riktigt äventyrlig och förväntansfull och var glad att hon vågat ta steget att anmäla sig. 

Föregående helg hade hon varit i kyrkan och tänt ett missionsljus till Samuels minne. Hon hade också varit till graven och tänt ett ljus i en lykta. 

– Alla säger att det första året är värst, tänkte hon. Nu har det faktiskt gått ett år. Det var svårt att säga om det blivit lättare. Kanske det var för tidigt att märka någon skillnad än. Den allra jobbigaste tiden var ändå förra hösten, med begravningen och flytten och allt yttre och inre kaos som omständigheterna förde med sig då. Det sägs att tiden läker alla sår, eller att det tar tid att läka sår. Margaretha trodde att båda klichéerna bar på ett korn av sanning. Såren läker, men ärren finns kvar. Ingenting kan någonsin bli som förr, och att säga att ”allt kommer att bli bra” är rentav grymt. ”Allt” kan aldrig bli bra, när man förlorat sin andra halva. Men livet kan ändå bli hyfsat bra, det kände hon. Det gäller att lära sig leva med saknaden och göra det bästa av det man har. Att tillåta sig bakslag, tillåta sig att sörja, tillåta sig att backa tillbaka i sorgeprocessen. Det tar tid att försonas med det som hänt. Och det kan hända att en viss tagg alltid kommer att finnas kvar. En viss ilska eller uppgivenhet mot den sjukdom som tog honom ifrån henne i förtid. 

Men just nu kändes livet faktiskt riktigt bra. Där kom bussen. Den saktade in och blinkade. Hon lyfte upp sin övernattningsväska, som hon ställt på bänken för väntande resenärer, och tog några steg framåt. 

Så var hon inne i bussen, omgiven av andra glada och förväntansfulla arbetskamrater. 

– Jag har en lista på snusbeställningar, hörde hon Göran säga till någon.

 – Det har jag också, hojtade nån annan. 

Margaretha kunde inte låta bli att le. Österbottningar kan inte låta bli att snusa, då får EU säga vad de vill. Själv hade hon aldrig ens prövat. Snus luktade så äckligt, hon skulle inte kunna föra det i närheten av sin mun utan att få kväljningar. Samuel hade inte heller snusat. Margaretha tvivlade på om hon skulle vilja kyssa någon snusare. I så fall borde vederbörande först åtminstone ha spottat ut snuset och borstat tänderna, tänkte hon och fnissade. 

– Vad skrattar du åt? undrade arbetskamraten Lotta, som Margaretha satt sig bredvid. 

– Äh, inget särskilt, svarade Margaretha, jag tänkte mest på hur äckligt det är med snus. Lotta log. 

– Har du inga snusbeställningslistor heller, sa hon, ingen har velat beställa snus av mig. 

– Nej, sa Margaretha, lyckligtvis snusar inte mina barn eller deras respektive, vad jag vet. Och ingen annan har hört av sig med någon snusförfrågan. 

– Tänk vad annorlunda det var förr, sa Lotta, då man alltid skulle köpa Löfbergs Lila och Ahlgrens bilar och Hallonbåtar och vad det nu var då man var till Sverige. Nu finns de varorna i var och varannan butik hos oss också. 

– Bregott och smör, varför köpte man det, funderade Margaretha. Var det så att det helt enkelt var billigare i Sverige? 

– Så var det nog, trodde Lotta. Socker också. Och om man var på kryssning till Umeå och vände i hamnen, fick man ändå gå av och handla i Hamster-Market. 

De log i samförstånd, medan de tänkte sig tillbaka till gamla tider. 

Båten såg rätt annorlunda ut än Vasabåtarna gjort på den tiden som Margaretha och Lotta tänkte på. Men det kändes ändå riktigt trevligt ombord. Inte var den ju som de lyxkryssare som man brukade åka till Stockholm med, men det kunde man ju inte vänta sig med gällande regler. Margaretha kom ihåg tiden efter inträdet i EU, då de som var negativa brukade skylta med ”skyll inte på mej, jag röstade nej”. Hon hade också röstat nej då det begav sig, men inte såg hon någon orsak till att gå ur EU när det gått så här många år. Att tala om att Finland borde återta sin egen valuta och gå ur EU kändes både bakåtsträvande och utopistiskt, tyckte hon. Som att flytta till sin gamla hemort, som man lämnat för länge sen, och tro att tiden stått stilla där och att det bara är man själv som utvecklats. 

När de kom fram till Umeå körde bussen dem först till hotellet, där de fick lämna sina saker. Sedan skulle de fara direkt till universitetssjukhuset, där de skulle få lunch och bli visade runt. Margaretha skulle inte dela rum med Lotta, utan med en annan arbetskamrat, Lena. Lena undrade om Margaretha ville ha sängen som var närmare fönstret eller sängen som var närmare badrummet. 

– Jag har ingen skillnad, sa Margaretha, det beror på vad du föredrar. Jag ska alltid upp på toaletten minst en gång per natt, så om det stör dig mera om jag tassar förbi din säng är det kanske bäst att jag tar sängen bredvid badrummet. 

– Jag ska också alltid upp på toaletten, sa Lena. 

De kom överens om att det inte kunde hjälpas att eller om de störde varandra lite, att det var smällar man fick ta om man var på en sån här trevlig tripp med sina arbetskamrater. Och så plockade Margaretha fram två tandpetare ur sin handväska, bröt av den ena och höll dem mellan fingrarna så att man inte kunde se vilken som var längst. 

– Den långa stickan är fönstersängen, bestämde hon och lät Lena dra. Det blev så att Lena skulle sova närmare fönstret och Margaretha närmare badrummet. 

Studiebesöket till sjukhuset var mycket intressant. De fick höra en kort föreläsning om sjukhusets utveckling och om intressanta pågående projekt, och så fick de gå runt och träffa flera olika personer under rundvandringen. Till sin överraskning råkade Margaretha till och med på en gammal skolkamrat, som hon inte träffat på över 40 år. 

– Men visst är det Maggan, utbrast den andra kvinnan. Kommer du ihåg mig? Jag heter Anita, och vi gick i samma klass i några år. – Jo visst, sa Margaretha, Anita Södergran, var det, eller hur? 

– Precis, fast numera heter jag Wern, log Anita. Du är dig så lik. 

– Tack, sa Margaretha och log. Du är också dig lik, åtminstone nu då jag vet vem du är. Jag tror nog att jag skulle ha känt igen dig om vi hade haft en klassträff, men inte nödvändigtvis om jag hade mött dig på gatan. 

De kom överens om att träffas över en kopp kaffe följande dag. Margaretha och hennes grupp hade några timmar för shopping under lördagen, sedan skulle de ha ett eget seminarium på hotellet och så skulle det bli dans på kvällen för den som så önskade. 

– Jag möter dig vid hotellet, och så kan vi gå till Nya Konditoriet, sa Anita. Margaretha tyckte att det lät bra, och så skildes de åt. Det kändes märkligt att träffa Anita så här, på en främmande ort, och många år senare. Anita och hon hade visserligen varit klasskamrater, men aldrig stått varandra särskilt nära. Ändå var det som att träffa en vän. Kanske det är så att den gemensamma tid man har haft som skolkamrater sätter djupa spår? Det händer så mycket i en människas liv under barn- och ungdomsåren. Eller så är det så att man uppskattar gemensamma rötter allt mer och mer när man blir äldre, tänkte Margaretha. Både när det gäller platser och när det gäller personer.

På kvällen var det fritt program. Margaretha, Lotta, Lena och Anna beslöt att gå ut för att äta tillsammans. Vissa i gruppen skulle träffa vänner och släktingar, andra skulle stanna på hotellet och ta det lugnt, medan ytterligare vissa skulle ”göra stan” och börja med en pubrunda, sa de. Pubgänget och Margarethas sällskap följdes åt till en början. Lotta ville gärna äta indiskt, och de övriga tre hade ingen skillnad, så de styrde stegen till en indisk restaurang. 

– Haha, det finns ett ställe som heter Lottas Krog, dit borde ni gå, tyckte Göran som läste i en turistguide han tagit på hotellet. 

– En annan gång kanske, jag tror inte den är indisk, svarade Lotta. Pubgänget traskade vidare, någon visslade ”…på Halta Lottas krog i Göteborg” när damerna gick in på det indiska etablissemanget.

Maten var kryddstark och mycket god. De satt kvar länge, tills både Anna och Margaretha kände att de gäspade så att man kunde se ner till frukosten. 

– Nu får vi nog börja ta kväll, skrattade Anna. Lotta och Lena såg fortfarande oförskämt pigga ut, och bestämde sig för att gå ut och ta en öl eller två innan de skulle lägga sig. 

– Om det är ok, frågade de sina rumskamrater. 

– Visst, svarade de. 

Margaretha sa att det inte störde henne om Lena kom in sent, så länge hon inte ville umgås när hon kom tillbaka, för Margaretha ville sova. Lena lovade att röra sig så försiktigt som möjligt, och så skildes de åt. 

Väl tillbaka på hotellrummet tappade Margaretha upp ett bad. Hon hade inget badkar i lägenheten, och ville passa på att njuta av ett riktigt skumbad. Det var skönt, men hon hade nästan tappat upp för hett vatten, så hon kunde inte ligga kvar så länge som hon hade önskat. Det blev nästan tungt att andas, som när man är i bastun, sitter länge och kastar bad. Hon steg upp, blåste håret torrt och gick sedan och la sig. För det mesta brukade hon kunna ha svårt att somna på främmande ställen, men den här kvällen somnade hon nästan genast. Hon hörde sömndrucket något litet ljud då Lena smög sig in och la sig, men Margaretha hade ingen aning om vad klockan var, och ingen lust att kolla heller. 

Nästa morgon vaknade de till en strålande höstdag. Frukosten var god, även om Margaretha tyckte att det kunde ha funnits lite mera fettsnåla alternativ att välja bland. Fast nu skulle hon inte tänka på det, sa hon sig själv, det var inte varje dag hon var ute med arbetskamraterna så här. Efter frukosten gick Lena iväg med de andra, medan Margaretha satt i lobbyn och läste dagstidningar i väntan på att Anita skulle dyka upp. 

Anita kom på utsatt tid, och de promenerade iväg till konditoriet. Anita berättade att hon bott i Umeå i 35 år. Innan dess hade hon utbildat sig till sjukskötare i Finland, och jobbat tre år i Skellefteå, där hon hade sin första arbetsplats och där hon också hade träffat sin man, som var från Lycksele. När båda fick jobb i Umeå flyttade de dit. 

– Och på den vägen är det, sa Anita. Du då? 

Och Margaretha berättade. Om Samuel, om jobbet, om barnen och barnbarnen. Det visade sig att Anita inte hade några barn. 

– Det blev aldrig så, sa Anita vemodigt. Men, vi har ändå ett rikt liv. Det gäller att hitta något som man upplever som meningsfullt. Anitas man var två år yngre än hon, och jobbade inom byggbranschen. De hade ingen sommarstuga, utan var inbitna husvagnsresenärer. 

– Nästa gång ni kommer till Finland måste ni hälsa på, sa Margaretha. Lever dina föräldrar än? 

Och så vidtog en diskussion om diverse släktingar och gemensamma bekanta från förr. Margarethas föräldrar var döda, men Anitas mamma levde ännu och bodde i en pensionärslägenhet i ett radhus. Hon hade lite problem med ena höften, och behövde hjälp med städning, men i övrigt var hon pigg och kry. 

Så småningom skildes de åt, efter att ha bytt telefonnummer och adresser. Margaretha beslöt sig för att gå och se sig omkring en stund för sig själv innan hon skulle gå tillbaka till hotellet. Först ville hon gå till en bokhandel. Det var alltid så trevligt att köpa böcker i Sverige. Utbudet av böcker på svenska var stort, och priserna lägre än hemma. Hon stod och tittade på en kokbok, när hon plötsligt kände att någon iakttog henne. Margaretha vände sig om för att se om någon från ressällskapet var i närheten, men såg ingen. 

– Margaretha, sa en mansröst plötsligt. Är det du? Hon vände sig mot rösten.

– Erik, sa hon tveksamt. 

– Visst är det jag, svarade mannen och sken upp.

Erik, som hon träffat i skogen i somras. Som bodde i Umeå, men hade stuga i sin hemby Björköby i Österbotten. 

– Vad trevligt att ses igen, sa han. 

– Detsamma, svarade Margaretha. 

– Vad för dig hit till björkarnas stad, undrade han. Margaretha berättade om resan tillsammans med arbetskamraterna. 

– Det låter som en fin resa, sa Erik. Vad ska ni göra senare i dag? 

Hon berättade om seminarierna, men sa inget om någon dans på kvällen. Hon hade inte bestämt sig ännu om hon skulle följa med. Seminarierna skulle avslutas med gemensam middag i hotellets restaurang, och den ville hon nog delta i. 

Erik ursäktade sig och sa att han måste vidare. Han önskade henne en fortsatt trevlig dag, och så var han borta. Det var något med honom som kändes så överraskande tryggt och bekant. Ändå var han inte ett dugg lik Samuel till utseendet. Rösten var inte heller lik Samuels. Margaretha grunnade på vad det kunde vara, medan hon promenerade tillbaka till hotellet. Plötsligt slog det henne. Näsan, och munnen. Det lite sneda leendet. Det påminde om hennes egen pappa. Just den där minen hade han när han tittade välvilligt på henne och log. Margaretha log också vid minnet. Kära pappa. Hon hade haft ett mycket gott förhållande till sin far. Nu var det tyvärr flera år sedan han dog. Han dog hastigt i en hjärtinfarkt, men de hann ta farväl. Det var inget utdraget lidande, som för Samuel. 

Hon suckade. Alla dör. Egentligen är det väl det enda som är klart här i livet. Att allt och alla som lever också dör. 

Efter seminarierna blev det som planerat en trerätters middag. Margaretha och Lena delade en flaska vin och hade det mycket trivsamt. Det var länge sedan Margaretha druckit mer än ett glas vin, och hon kände sig lite upprymd. När Lena frågade om Margaretha skulle följa med på dansen, svarade hon genast ja utan att tänka efter om hon egentligen ville. 

Och det blev en oväntat trevlig kväll. Margaretha, som kände sig lite osäker inför att dansa, det var så länge sen sist, tyckte att hon nästan flöt fram över golvet. Den första hon dansade med var arbetskamraten Göran, som var en mycket skicklig dansör trots att han såg så stor och klumpig ut. Skenet kan bedra. Sedan blev hon uppbjuden av andra arbetskamrater, och av några främmande män också. 

Plötsligt stod han där framför henne. Erik. Han bugade lätt, och frågade ”Får jag lov” på gammaldags, hövligt maner. ”Javisst”, svarade Margaretha och reste sig. De dansade en långsam foxtrot, och det kändes som om hon alltid hade funnits i hans armar. Hon önskade att dansen aldrig skulle ta slut. Det gjorde den givetvis. Men när han frågade om de skulle fortsätta, om hon kunde bugga, nickade hon bara. Så fortsatte de. Resten av kvällen dansade ingen av dem med någon annan. Det blev inte många ord sagda. Och inte många danser odansade. Det var endast två danser som de stod över, då de tyckte att de behövde dricka vatten. Margaretha njöt av dansen, och oroades lite av känslan som sa henne att trots att dansandet var så trevligt, började det snarare kännas som en ursäkt för att få hålla om varandra än en verklig lust att dansa. 

Orkestern spelade upp till sista valsen, och Erik frågade om hon dansade vals också. 

– Jodå, det gör jag, svarade hon glatt. Erik erkände att vals inte var hans starka sida. – Men om du kan, så går det säkert bra. Du får förföra mig, sa han leende. 

Margaretha visste inte riktigt om hon hört rätt. Var det ett skämt? En freudiansk felsägning? Hon beslöt att inte låtsas om vilket, och började räkna ett-två-tre, ett-två-tre… Erik skrattade och sa att de hade ett annat sätt att räkna då han var ung: ”hund-kack-ka, hund-kack-ka….” Margaretha kontrade med ”kodd-kack-ka”, som hon lärt sig, och tillade att det var lättare för en finlandssvensk än för en rikssvensk då, att lära sig vals. Hundbajs eller kobajs hade liksom inte riktigt samma rytm. De skrattade så att de närapå kom av sig, och Margaretha tänkte att de nu hade nått den nivån av fnissig slöhet då kiss- och bajshumorn börjar frodas.

Efter dansen, som faktiskt var den sista – det hjälpte inte att stampa och försöka med ”en gång till” – fick de lov att lämna lokalen. Erik sa att han kunde följa Margaretha till hotellet. Det föll sig så naturligt att de gick hand i hand. Utanför hotellet stannade de. Erik kysste henne lätt. 

– Hoppas vi ses till sommaren, sa han. Om du kommer och hälsar på mig när jag är hemma i Finland, ska jag bjuda dig på frukost på stranden. 

– Det vill jag gärna, svarade Margaretha, och kände att hon när som helst skulle falla i gråt. 

Hon lyckades hålla sig tills Erik var utom synhåll. Sen grät hon som om hjärtat skulle brista. Så här mycket hade hon inte gråtit på flera månader. 

Margaretha bad en bön att Lena skulle ha somnat när hon skulle smyga sig in. Hon blev inte bönhörd. Lena satt på sängen och höll på att smörja in ansiktet med nattkräm. 

– Jaha, det är dags att komma nu, sa hon skämtsamt innan hon fick syn på Margarethas rödgråtna ansikte och blev allvarlig. Är du ledsen? Vad har hänt?

Givetvis började Margaretha stortjuta igen. Lena steg upp och la armarna om henne. Ingen av dem sa ett ord, de stod bara där, i vad som kändes som en evighet. 

– Du får berätta, men du behöver inte berätta om du inte vill, sa Lena till sist och strök Margaretha över håret. Så satte de sig i varsin fåtölj. Margaretha drog djupt efter andan och började berätta. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *