Ibland är det bra att inte ge upp i första taget. Som idag, då jag skulle installera printern för att kunna skriva ut en faktura som maken skulle skicka ut i jordbrukets tecken. Det tog en stund, och det blev lite ”klia sig i huvudet och fundera”, men till sist fick jag saken åtgärdad. Puh. Det var alltså ett gott exempel på
Skam den som ger sig
eftersom jag visste att det skulle gå att printa bara jag skulle lyckas hitta och installera skrivardrivrutiner via internet.
Men, sen finns det ett förmodligen nyare uttryck:
Nu får du väl ändå ge dig
som också kan platsa i olika sammanhang. Ibland är det bara dumt att vara alltför envis. Det finns situationer och tillfällen då det helt enkelt är bäst att ge upp och ta till plan B. Och funkar inte plan B, har man ju hela resten av alfabetet att ta till. Eller så tar man helt och hållet sin hand från saken och låter någon annan sköta den. Om den behöver skötas.
En variant av det senare uttrycket skulle kunna tänkas vara att offra någonting. Det behöver inte vara så allvarligt som
kill your darlings
men det kan vara jobbigt nog ändå. Att avstå, tänker jag främst på då. Inte offra i betydelsen lämna ut någon till vargarna eller till att brännas upp. Som en syndabock. Utan att helt enkelt (allt annat än enkelt, ibland) lämna något som man gärna skulle vilja fortsätta med. Om orken eller motivationen tryter. Och då måste man få sluta, om inte annat så av ren självbevarelsedrift.
Ett jobb, en utbildning, en hobby, ett förhållande… det kan vara många olika saker. En situation där man bara känner att nu går det inte längre. Och då är det inte fegt att ge upp. Ingen skam. Bara sunt förnuft. Det finns gränser.
Dagens bild har inte så mycket med dagens text att göra. Möjligen med ”skam den som ger sig”. En vecka kvar till juni, det ÄR dags för caprilängd på byxorna och bara fötter i sandalerna, oavsett vad termometern säger. Solen skiner ju!
Den blåa överdelen hör till kläderna jag nyligen ärvde av dottern. Jag storgillar den blåa färgen!
Kommer att tänka på min son i sammanhanget att ge upp. Han ville vara med i 4H som 12-åring och det tyckte jag var helt i sin ordning. Hjälpte honom att ställa i ordning ett litet trädgårdsland med morötter och lök och sånt. Men det blev ju tyvärr så att orken tröt och mor fick ta över. Sedan hade de i skolan en moddeuppgift att skriva en insändare med temat TACK. Han skrev kort och koncist: ”Jag vill tacka 4H-ledaren att jag fick sluta”
Å… det var ett bra exempel på när det känns rätt att faktiskt ge upp!