inlägg 69. Kvinnor över 40

En s.k. ”klockren hyllning till kvinnor 40+” sprids på internet, bl.a. på facebook, och många av mina vänner har med förtjusning delat den länken. ”Hurra, nån som förstått att vi mogna kvinnor är bäst”, typ. Missförstå mig rätt, jag unnar alla andra 40+are att få lite uppmuntran. Själv blir jag mest irriterad av att läsa texten. Och ändå sprider jag den här genom att länka till den…

Varför blir jag då irriterad? Tja. Främst kanske för att den är så generaliserande. Trots att jag förstår poängen. Jag tror ju ändå att det handlar mera om person än om ålder.

Den första punkten är liksom så totalabsurd i min värld. Den insinuerar att yngre kvinnor skulle kunna få för sig att väcka sin man mitt i natten för att fråga ”Vad tänker du på?” Något så idiotiskt skulle jag aldrig ha gjort, hur ung jag än varit. Störa någon som sover med en sån meningslös fråga??? Över huvud taget ska det mycket till innan jag väcker någon. Då ska jag verkligen vara rädd, eller rejält sjuk (och rädd av den anledningen). Allt annat kan vänta till morgonen. Sova är viktigt, och eftersom jag gillar att sova väcker jag inte heller andra i onödan.

Inte skulle jag heller i yngre år ha suttit bredvid någon i tv-soffan och surats över vad han vill titta på. Det finns väl annat att göra. Sur hade jag däremot blivit om han krävt att jag skulle sitta och titta på något som inte intresserar mig. Nu är det ännu enklare då jag inte ens vill sitta i samma rum som någon som tittar på tv 😀 diskussion om vad som ska tittas på undviks helt.

Följande punkt är lite mer tveksam. ”Få kvinnor över 40 bryr sig ett dugg om vad du tycker om henne eller det hon gör.” Det är inte sant i mitt fall. Klart jag vill att han ska tycka om mig. Och att han ska kunna glädjas över att jag får göra det jag gillar. Han måste inte tycka om det jag gör, men acceptera det och låta bli att visa sura miner.

Ställa till med en scen på operan osv. skulle jag inte göra. Förmodligen skulle jag inte ha gjort det då jag var ung heller, även om jag var åtskilligt mer hetlevrad då. Men jag skulle inte skjuta honom, oavsett vad han hade gjort (tror jag. Nu blir det makabert. Om han i sin tur hade tagit någon av daga, t.ex. något av våra barn vete f*n vad jag hade gjort.)

Och jag hoppas att jag är bättre på att ge beröm nu än då jag var ung. Men det beror inte så mycket på att jag vet hur det känns att inte bli uppskattad som att jag vet hur gott det känns att bli uppskattad.

De två följande punkterna är nästan lika absurda som den första. Inte skulle jag ha tvekat att presentera min man för mina väninnor i ungdomen heller. Klart att jag litar på honom. Och på dem. Och skulle det slå fel så att han och någon av väninnorna skulle bli ett par är det väl bara att konstatera ”shit happens”. Svartsjuka är bland det fånigaste jag vet. Som om det skulle hjälpa att bevaka någon och behandla vederbörande som en ägodel. Det är ju roligt om folk gillar honom, det gör jag ju också, eller hur!

Synsk är jag inte än iaf och jag tror inte att jag kommer att bli det heller även om jag lägger till några decennier till min livslängd. Och jag skulle aldrig vara taskig nog att säga till någon att han är en dumbom. Möjligen att han uppför sig… obetänksamt, om så vore. Inte vill jag att någon säger sånt till mig heller. Ni vet, den gyllene regeln.

Så, nä, fastän det var tänkt att kvinnor över 40 skulle hedras och män som byter ut 40+aren mot en 20+are skulle skurkstämplas så kan jag inte hålla med. Jag tror att det är en biologisk sak, inte en fråga om ålder ”i sig”. Alltså, att naturen har gjort så att fertilitet ska gynnas. Vilket iofs inte är så smart i dag när jordklotet hotas av överbefolkning. Men det är en helt annan historia.