I dag började jag lyssna på en bok av Emelie Schepp, nämligen hennes debutroman (kriminalroman) Märkta för livet. Intressant att det dyker upp nya kriminalromanförfattare mest hela tiden. Det är tydligen inte bara jag som gillar såna böcker, eftersom det finns en så stor marknad för dem.
En sak som jag reagerat på i många (kriminal)romaner är det klasstänkande som färgar bokfigurers människosyn. Antagligen för att det är så främmande för mig. Dystert nog läste jag nånstans (vad annars) att det är ett tecken på att man själv hör till någon högre klass (vilket jag verkligen inte vill kännas vid).
Att dela in människor i klasser är för mig lika dumt som att fokusera på raser och etniskt ursprung. Då kan jag i någon mån bättre förstå indelningen i socialgrupper, eftersom det säger mera om människans ekonomiska villkor än om hennes intellektuella sådana (eller, ännu värre, om hennes intellektuella potential).
Det tycks ju inte heller vara förbehållet nån viss samhällsklass att se ned på människor från andra samhällsklasser. I alla fall inte om man ska tro kriminalromanerna. S.k. överklassmänniskor (jag tror faktiskt inte att jag nånsin träffat nån sån, vad jag vet) ser ner på människor som inte har ”anor”. Det är tydligen inte pengar som räknas, har man gjort en s.k. klassresa är man en ”uppkomling”. S.k. arbetarklassmänniskor ser ner på ”herrskap”.
Kom igen, är det faktiskt så här på riktigt? Varför i all sin dar skulle man bry sig om ”vems pojke/flicka” nån är? Om det nu inte är för att man (som finlandssvenskar ofta) vill kunna placera personen i ett bekant sammanhang…
I den här boken är det en polis, Mia, som kommer från en arbetarklassbakgrund, som inte tål åklagaren, som enligt Mia kommer från en överklassbakgrund. När Mia och hennes kollega kommer till ett hus efter ett larm från en hustru som hittat sin make död på golvet, tittar Mia snett på huset och trädgården och ondgör sig över både det ena och det andra.
Inte är jag heller fördomsfri, hur gärna jag än skulle vilja vara det, men sånt här går definitivt över min horisont. Fast, som jag brukar säga – jag är intresserad av Människan och hur hon tänker (kan tänka), så visst är det bra att jag får inse att det finns folk som verkligen anser att social bakgrund har betydelse… även om jag kommer att fortsätta odla mitt jämlikhetsideal, naiv och idealistisk som jag är.