Den här veckan diskuterar Malin och Kugge inspiration i poddinlägget ”Snälla, inspirera mig!” Jag lyssnade på en del av inlägget medan jag promenerade till jobbet – och faktiskt promenerade förbi Malins affär för första gången, men jag hade lite bråttom så jag gav mig inte tid att titta in – och på resten av inlägget medan jag promenerade hem. Det tar ca 25 minuter att promenera till jobbet från vårt Vasahem. Ofta brukar jag ändå ta bilen, eftersom jag nästan alltid har så mycket grejor som jag vill ha med. I dag försökte jag packa lätt och förnuftigt, vilket lyckades rätt bra. En ryggsäck på ryggen och en tygkasse i handen räckte. Dessvärre hade jag glömt mina jobbnycklar i handväskan som jag inte tog med mig, men det gick att jobba utan egna nycklar en dag också. Man kan lösa ut extra nycklar från vaktmästeriet, men jag lät bli. Så jag fick vara utan inneskor – de var inlåsta i min garderob, och jag som n-ä-s-t-a-n har ett hål på strumpan *fail*. Nå, jag hade ingen undervisning i dag, så jag satt i strumpfötterna i arbetsrummet och tog på mig uteskorna (”länktossor”) när jag rörde mig i korridorerna. Det gick det också.
Note to self: ta med nycklarna i morgon.
Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan om inspiration. Vad jag inspireras av. Förutom av Malin och Michaela, då. Jag blev som vanligt väldigt engagerad och skulle ha velat delta i diskussionen. Nu får jag allt lov att plocka fram bloggidéhäftet igen (ur den där handväskan som inte var med idag) och skriva upp ett par idéer till. *åtgärdar saken*
När jag var yngre, typ 29, och nyligen hade påbörjat min utbildning till barnmorska, hade jag lite svårt för att låta mig inspireras av personer som var yngre än jag. Taskigt och korttänkt av mig. Vilken tur att jag snabbt kom på andra tankar. Vi hade bl.a. en lärare som var bara 25, och jag sneglade misstänksamt på henne i smyg och undrade vad en sån ”barnrumpa” (förlåt, förlåt, förlåt!) skulle kunna lära mig? Snart nog insåg jag hur dumt jag tänkte. Kunskap och erfarenhet har inte alls nödvändigtvis med ålder att göra. Nu har jag absolut inget emot att undervisas, handledas av eller vårdas av osv. av människor som är åtskilligt yngre än jag. För ett par år sen hade jag en ung PT, och en av mina kompisar sa med tvekan i blicken ”vet du att hon är bara 20 år?” I själva verket var PT:n väl 22. Hursomhelst, jag svarade att det absolut inte spelar någon roll, hon kan sin sak. Dessutom ställer jag alltid gärna upp om det behövs nån att öva sig på. Jag har själv varit studerande och nyanställd och vikarie och den där som inte vet någonting i så många sammanhang och så många gånger att jag mer än gärna vill bidra till att andra utvecklas.
Annars, för att återgå till det där med inspiration, jag hoppas ju att jag själv inspirerar andra. Både i min huvudsyssla som universitetslärare och i min bisyssla som fitnessinstruktör har jag som ett viktigt mål att inspirera. Jag vill inspirera mina studerande till att bli goda vårdchefer, och mina gruppträningsdeltagare till att röra på sig och må bra. Oavsett i vilken ålder de befinner sig.
Jag tror faktiskt att jag lyckas rätt bra med den saken.
Men, för att kunna inspirera andra behöver jag ju också inspiration och kraft. Var får jag den? Från andra människor. Fortfarande vill jag gärna inspireras av och ha förebilder som är äldre än jag. Starka kvinnor. Starka på olika sätt. Och så får jag inspiration från naturen. Och från texter. Ord. Framför allt från ord. Ord som jag smakar på, ord som jag experimenterar med, ord som berikar eller reducerar, ord som känns levande eller mekaniska, ord som väcker tusen associationer och ord som jag står helt främmande för. Och så påstår folk att en bild säger mer än tusen ord. Kanske, men inte för mig. Inte om jag inte sätter ord på bilden. Tror jag. Det är orden som öppnar och möjliggör. Ord kan stänga och utesluta, men de alltid kan användas i det godas tjänst, om man gör dem till det godas tjänare.
Sen finns det alltid förlåtelse också.
Och ny inspiration, en möjlighet att börja om.