Inspirerad av Tuula, som i likhet med mig brukar vara positiv, skriver jag också ner några saker som jag inte gillar hos mig själv. Sånt som jag får jobba på. Toisaalta nämä seikat kuuluvat persoonallisuuteeni, toisaalta ne ovat tulos (tai pikemminkin seuraus) uupumuksesta. Kirjoitan nyt vaihteeksi ihan molemmilla kotimaisilla, vähän samaan tapaan kuin ohjatessani jumppia salilla.
Jag tycker heller om att missa en deadline eller glömma något. En siis todellakaan tykkää. Jag har alltid varit glömsk och tankspridd, och inte har det blivit bättre efter burnouten. Olen riippuvainen kalenterista/kalentereista, sekä varsinaisen hajamielisyyden että huonomuistisuuden takia. Visserligen har jag försökt rensa bort det mesta ur mitt liv, så att jag ska ha så få uppgifter som möjligt, men jag får ändå ångest av tanken att jag skulle kunna råka missa något som jag lovat. Kun tiedän, minkälaista on kun pää on todella oikeasti tyhjä, ja pelkät ajatukset ottavat kipeää, pelkään että joudun taas sellaiseen tilanteeseen. Kalendern hjälper mig, den känns som en verklig livlina.
Post-it-lappuja en tosiaan juuri laita kalenteriin. Men visst använder jag post it-lappar också. Lähinnä sellaisiin pikaisiin tarkoituksiin. På mitt jobb är jag t.ex. beroende av litteratur, och ibland finns inte den bok jag skulle behöva i vårt referensbibliotek. Silloin katson Tritonian kirjastotietokannasta löytyykö kirja esim. Yliopistorannan kirjastosta, ja jos löytyy, lähden hakemaan. För att inte glömma vad jag har för ärende till Tritonia, brukar jag använda en post it-lapp som påminnelse.
Toinen seikka, josta en tykkää, on epävarmuus. Jag antar att det också har att göra med mitt behov av struktur och kontroll. Toisaalta voi olla stressaavaa, jos kalenterissa on paljon merkintöjä, toisaalta on lähes vieläkin stressaavampaa, jos tiedän että Joku Meno on tulossa, mutta ajankohdasta ei ole tietoa. Som t.ex. att jag väntar på att få en läkartid och veckorna går utan att jag får besked. Lääkärissä käynti sinänsä siis ei stressaa, vaan se tosiasia että en tiedä KOSKA tämä tulee tapahtumaan. Och då är det också svårt att planera in annat, tänk om det där ”annat” skulle kollidera med den där läkartiden? Töissäkin voi tapahtua yllätyksiä. Jag klarar av att hantera dem, tack och lov, men jag kan ju inte påstå att jag gillar dem. Kuten viime syksynä, kun tietooni tuli (30 min ennen luentoni alkua), että joukossa on kuulija joka ei ymmärrä ruotsia eikä suomea, joten voisitko puhua enlantia, ainakin välillä? Håhåjaja, visst gjorde jag det, och det gick över förväntan bra. Välillä onkin ihan hyvä että olen hieman… tokkurassa koko ajan. Ingenting blir en katastrof, om man säger så, det mesta är bara ”åhå” eller ”jaha”.
Människans bästa vän… ihmisen paras ystävä.
Löytyisikö vielä kolmas? Eller har jag ändå fått ett såpass mycket starkare jag efter terapin att de övriga svagheterna hos mig själv är under kontroll? Ihanaa, en keksi tämän enempää, ainakaan tällä kertaa! Och, som Tuula skriver, nästa gång håller vi oss åter till det positiva! 😉