känslomässiga blockeringar

För en tid sen, närmare bestämt 22.3, gjorde jag ett test på sidan tunnelukkosi.fi  (haha, nu höll jag på att länka till en film på youtube, om hur man beskär pelargoner – jag tittade på den för en stund sen). Inte för att jag anser att jag går omkring och bär på besvärliga blockeringar, utan för att jag är nyfiken och gillar att fylla i formulär. Och för att det också är intressant för mig som forskare att se hur t.ex. enkäter med fasta svarsalternativ och modeller med färdiga tolkningskategorier. Blev resultatet rätt, utgående från hur jag själv upplever min situation?

Tja. Jag är ju så psykoterapeutad man kan bli, höll jag på att säga, så jag borde verkligen ha nått det där ”känn dig själv”-stadiet där jag kan påstå att jag har en hyfsad insikt i mina själsliga styrkor och svagheter. Och den första uppräkningen av olika tänkbara områden för blockering motsvarade min egen uppfattning rätt bra.

Tunnelukko Voimakkuus
Alistuminen vahva
Ulkopuolisuus vahva
Hyväksynnän haku vahva
Rankaisevuus keskivahva
Pessimistisyys keskivahva
Emotionaalinen estyneisyys keskivahva
Uhrautuminen keskivahva
Oikeutus heikko
Kaltoin kohtelu ei tunnelukkoa
Kietoutuneisuus ei tunnelukkoa
Riippuvuus ei tunnelukkoa
Suojattomuus ei tunnelukkoa
Vajavuus ei tunnelukkoa
Riittämätön itsekontrolli ei tunnelukkoa
Epäonnistuminen ei tunnelukkoa
Vaativuus ei tunnelukkoa
Hylkääminen ei tunnelukkoa
Tunnevaje ei tunnelukkoa

Äsch, tabellen ska inte vara uppdelad sådär, utan sitta i ett, men det krånglade när jag skulle kopiera den. Hursomhelst, om jag tänker på de saker jag fått jobba med hos mig själv, så motsvarar de rätt så bra de där översta sakerna i spalten till vänster. Förutom det där med pessimismen, jag som alltid (utom i samband med depressionen) varit och är väldigt optimistisk. Inte ens när jag var deprimerad var jag förresten pessimistisk, det jag hade problem med då var min egen uselhet, inte tillvaron i övrigt.

Men det där med att underkasta sig, och att vilja bli accepterad, det är sådant som jag fått ta mig en ordentlig funderare på. Samtidigt som det är så paradoxalt – om det är någon som har vågat öppna munnen och protestera, så är det jag. Dessvärre tydligen inte i alla sammanhang där det verkligen skulle ha behövts.

En sak som förvånar mig i den mer detaljerade (kategoriska) feedbacken är ”Sinusta tuntuu että sinun pitää olla mieliksi läheisillesi, ystävillesi, työkavereillesi, jopa ventovieraille.” OCH???? blir mitt svar på den kommentaren. Varför skulle jag göra skillnad på folk och folk, och tro att det på något sätt är mer ok att vara taskig mot dem jag inte känner? Alla som har läst Bibeln vet ju dessutom att:

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand.
Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.
Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.
Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.
Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.
Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;
då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant?
Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?
Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.
(Matt 5:38-48)

Så, det tycker jag inte är konstigt alls, att jag vill hålla fred med alla människor, om möjligt är, och så mycket som på mig beror 🙂 Det innebär ändå inte att jag inte kunnat säga ifrån. (Utom ibland, alltså.) Och nu har jag fått än mer skinn på min stora näsa, tack vare min underbara terapeut, så nu sätter sig verkligen ingen på mig längre. Det går inte att manipulera mig. Basta.

En annan sak som förvånar mig, fast ändå inte, är att det där ”ulkopuolisuus”, utanförskapet, anses som något negativt och som en blockering. Jo, visst är det så, om man känner sig marginaliserad och ofrivilligt utanför. För mig är utanförskapet antingen neutralt, eller så är det positivt. För det är ett accepterande ”jag är lite udda, och det måste man få vara”, och ett eget val ”jag gör inte som alla andra, om jag inte är motiverad till det”. Jag känner inte att jag måste börja titta på tv för att alla andra gör det, t.ex. Det stör mig inte att jag får sitta tyst när andra talar om vad de sett i olika tv-program. Jag lyssnar och ler eller vojar mig allt efter behov, men bryr mig inte fast jag är ”utanför”. Och det är en styrka att känna så, inte en blockering.

Samtidigt så har ju alla människor mycket gemensamt, och jag kommer överens med de flesta (se punkt 1, hö hö).

Skämt åsido, det kan vara bra att medvetandegöra sina blockeringar, för de kan lätt fastna ”i kroppen” och ge fysiska symtom. Såna har jag definitivt haft (och har väl rester av dem fortfarande, jobbar på det), men det blir för privat, så det skriver jag inte om här.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *