klotter

Bland presenterna jag fick när jag disputerade i våras finns en liten, svart anteckningsbok. Den ligger på mitt skrivbord, men jag har inte börjat skriva någonting i den än.  Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska skriva där.

I går drabbades jag helt oväntat av en närapå oemotståndlig lust att börja klottra i den. Rita hjärtan och blommor och sånt. Men jag lyckades behärska mig. Jag skulle tro att det är närmare 30 år sen jag har ägnat mig åt sånt. Fast jag har nog lagt märke till att det också finns mogna vuxna som sitter och klottrar t.ex. under föreläsningar eller medan de talar i telefon.

Undrar varför man gör så? Vill man dekorera pappret? Öva sig i att rita fina blommor? Eller är man rastlös? Uttråkad?

Hjärtan och blommor är ju en sak, men om jag ser att nån sitter och ritar rutor och galler, blir jag nästan lite bekymrad. Amatörpsykologen i mig säger att det är en varningssignal. Amatörpsykologen kan ju ha fel, men det känns som att den som frenetiskt ritar galler på galler, allt starkare och starkare, inte har det riktigt bra. Det verkar ju som om han eller hon känner sig som en fånge?

Men hjärtan… det skulle nog kännas lite gulligt 🙂 Fast jag tror i alla fall att den där anteckningsboken ska få nån annan användning. Men vilken…

0 reaktioner på ”klotter”

  1. Jag fick en vacker anteckningsbok av dottern i julklapp, ljusgrå pärmar med en resårsnodd som ”lås”. Den är så fin att jag inte kunnat förmå mig att skriva nåt i den än, det måste vara nåt ”av värde” inga att-göra-listor alltså. Men än så länge har jag den här framför mig, ibland öppnar jag den och njuter av alla blanka blad! 😀

    Svar: Jag fick också en större anteckningsbok med tjocka, mönstrade pärmar. Den känns också ännu ”heligare”. Jag brukar öppna pärmen försiktigt, så där som du, och fundera… 🙂

  2. Själv önskar jag att jag skulle våga sticka under våra arbetsmöten för det hjälper mig att dels koncentrera mig, men också att hålla mig vaken! 🙂

    Svar: Jag förstår dig. Tyvärr förstår inte alla att det är just så där med stickning… 🙂

  3. menäää…menar du att det finns mogna vuxna som INTE klottrar? 🙂
    Mitt notoriska klottrande är nog mer åt gallerhållet, åtminstone blir det inga hjärtan. Det blir abstrakta mönster och krumelutter och om jag klottrar på rutigt papper är det lätt hänt att klottret följer rutorna (gallret?). Jag tror att det man ev. lyssnar på när man klottrar också påverkar vad man klottrar. Dessutom kan klotter vara ett stöd för minnet, åtminstone närminnet…om jag ser på vad jag klottrade igår när jag talade med min mamma i telefon så minns jag vad som sades under samtalet mycket lättare. När jag är i ateljén och gör mer seriöst (?) klotter lyssnar jag alltid på radio, helst dokumentärer eller andra ”pratprogram” och där är samma fenomen uppenbart. Vissa skapelser blir förevigt i minnet förknippade med det jag lyssnade på i radio när jag gjorde dem.
    Hm..nu börjar jag allvarligt fundera på vad det är jag sysslar med i min ateljé; lyssnar på radio och klottrar under tiden eller tvärtom..?
    Litet dunkelt hur och varför, men jag känner ändå starkt för att hävda att klotter är något som alla mogna människor borde ägna sig mer åt, släpp gallerklotterfångarna loss, det är vår! 🙂

    Svar: Kanske det är omogna vuxna som inte klottrar… Men jag tror att det skulle bli barnsliga hjärtan om jag skulle släppa loss min inre klottrare, inte galler 😉

  4. Man (alltså jag) får nog lite prestationsånges av tomma tjocka böcker. Man måste hitta på nåt tillräckligt bra för att börja skriva i dem o så borde man vara konsekvent, allt inom samma pärmar.
    När jag klivit över prestationsångesten och antecknat viktiga struntsaker i dylika böcker har jag varit nöjd med kommentarerna senare. En fin bok slänger man inte. Antecknade firmanamn, telefonofferter, telefonnummer och försäljare av varor o tjänster kan ibland, guskelov, hittas i dylika gamla böcker. Lappar slängs.

    Svar: Jo, det är just det där konsekventa jag också skulle vilja komma fram till. Vad är tillräckligt värdefullt… och omständigt för att fylla en tjock bok? Men den där lilla svarta borde jag väl kunna komma över prestationsångesten för. Kanske jag i alla fall ska skriva en massa hjärtan med min älskades namn i som prydnad i den boken 😀

  5. Jag är på Hajes linje. Jag klottrar för att kunna lyssna bättre. När jag ser klottret minns jag också ofta vad som sades eller vilken låt jag lyssnat på. Mest gör jag krumelurer eller rutor längs papprets linjer. Skulle knappast klottra något som verkligen föreställer något, tror att jag då skulle vara mer koncentrerad på det jag ritar än att lyssna.

    Svar: Jag gjorde också såna där krumelurer nån gång, men det är som sagt var länge sen. Men jag minns att jag ibland då jag har läst till prov eller tent avsiktligt illustrerat mina anteckningar med skojigt klotter, och det har hjälpt mig att minnas. Jag vet inte riktigt när jag har ”vuxit ifrån” klottrandet…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *