krav

För en tid sen skrev jag om Förväntas. Krav är lite liknande. Att jag tänker på krav nu, har att göra med att jag från olika håll har hört att folk gillar hösten, för att den inte är förknippad med så många krav.

Jag minns en gång för många år sen, då det var vår, och en person sa till mig att hon inte gillar våren, den är förknippad med så många krav. Jag blev väldigt förvånad då, för jag hade aldrig tänkt i de banorna. Våren är min älsklingsårstid, då ljuset återvänder – jag älskar ljuset och inte minst de ljusa nätterna – och man har hela sköna sommaren framför sig. För mig är det en glad förväntan, inte en kravfylld sådan. Nåja, i viss mån kanske den känslan dämpades lite under de år jag jobbade som jordbrukare, då sommarhalvåret var det mest arbetsintensiva, men ändå gillar jag ljuset och våren.

Men visst är det märkligt att årstider kan uppfattas som kravfyllda eller kravlösa? Eller att vissa tider på dygnet kan uppfattas som det ena eller det andra. Jag har också hört folk säga att de gillar att sitta uppe om kvällarna, för den tiden på dygnet känns så kravlös. Jag minns speciellt ett sånt tillfälle, då jag verkligen blev förvånad. Jag var säkert rätt stressad just då, och tyckte inte att t.ex. högar med ovikt tvätt osv. kändes mindre pockande bara för att det hade blivit ett visst klockslag. Eller för att det skulle ha varit höst, om det nu var det, heller.

Så, precis som med Förväntas, vem är det som ställer krav, och vilka, och när… det tål att tänkas på. Både när det gäller årstider, tider på dygnet, och … högtider.

0 reaktioner på ”krav”

  1. Det är väl vi själva som ställer kraven, om vi nu gör det. Knappast är det någon annan. Fönstren måste putsas när vårsolen börjar visa hur skitiga de är, några kilon måste bort innan man kan klä sig i baddräkt, inför julen måste det städas och fejas och bakas och … Nej, jag har aldrig hört någon uttala sådanan krav till mig.

    1. Precis vad jag tänkte, kraven kommer inifrån så det är bara att försöka släppa på dem. Med stigande ålder klarar vi det bättre, tror jag. Vem bryr sig om mina fönster är tvättade eller klädhögen ovikt?
      Däremot har jag höga inre krav på att jobbet ska skötas på ett bra sätt.

      1. Kicki: jag håller med om att man (åtminstone du och jag, då) klarar det bättre med stigande ålder. Man vågar stå på sig mer. Och sen är det faktiskt en annan rent praktisk sak också – tyvärr är det ibland så att den äldre generationens kvinnor har varit rätt hård mot den yngre generationen. Min älskade mormor och kära svärmor är i ljust minne bevarade, men visst ställde de krav på en. Mamma, som lyckligtvis lever i högönsklig välmåga, gör inte så. Mommo och svärmor kunde nog ifrågasätta att man hade upp samma gardiner i flera månader, säga åt mig att jag borde städa då mina föräldrar skulle komma på besök osv. Även om jag saknar dem saknar jag inte de förmaningarna, om jag är ärlig.

        Jag vill också göra ett bra jobb, men även där har jag lärt mig att ta hänsyn till min egen ork och sätta punkt när det är gott nog, även om det inte är perfekt.

        1. Det känner jag igen också. Min mamma var jordbrukarhustru (eller vad ska man kalla det?) och stökade på med både utearbete vid sidan av min pappa och så fortsatte hon med hushållsarbete inomhus så gott som utan avbrott. Gjorde hon inget annat, så kom sticksömmen fram.

          Då jag började jobba och fick barn, med andra ord fullt upp att få vardagen att rulla på, kände jag de outtalade kraven från henne att jag borde nog baka matbrödet själv och hur var det med mitt handarbete och hade jag börjat julstäda 3 veckor före jul?

          Fick jobba mycket med mig själv där innan jag kunde släppa de kraven. Hur i all världen skulle jag hinna med allt det där?

          1. Så är det, man har olika förutsättningar för det ena och det andra. Både när det gäller arten av sysslor och förstås också när det gäller hur snabb och effektiv man är med det ena och det andra. Jag har också fått jobba en hel del med mig själv innan jag kunnat släppa de där tankarna, och helt och hållet har jag väl inte sluppit dem än, men jag försöker tappert.

            Annars, så har det här också att göra med det du kommenterade på ett annat inlägg, en kommentar som jag glömt att svara på. Om det där med ”den gamla stammen” och huruvida det är positivt att höra till den. I vissa avseenden känns det positivt, och som att jag vill höra dit. Men i andra avseenden inte. Och jag tror att det är just bl.a. pga. alla dessa krav som jag upplever att ”den gamla stammen” stod/står för. Att den gamla stammen också står för en inskränkthet, en brist på tolerans, en… stor betoning på plikt, på gott och ont. Visst är det bra att man sköter sig och gör det man ska. Men om livet bara består av att uppfylla ”sin ohemula plikt”, var finns då glädjen över att leva? Visst, man kan säkert uppleva glädje över att man har gjort sitt och har saker och ting under kontrolll. Men för mig blir det nog mera så att jag aldrig har gjort tillräckligt, och att jag kanske inte ens alltid vill allt det där man ”borde”, och då blir det lätt sånt som man kallar ”energitjuvar”. Därför hör jag nog inte helhjärtat till den gamla stammen. Sen finns det säkert många stammar också. Eller många grenar på den gamla stammen 🙂

    2. Scriptrix: Jag tror att det till stor del är vi själva som ställer kraven. Till störst del, kanske. Men de ställs nog också från omgivningen. Jag har för närvarande inte problem med att andra skulle ställa såna där krav på mig som du nämner, men har nog hört andra berätta om sånt. Att t.ex. deras män kan säga åt dem att de borde gå ner i vikt, sola mera osv. Om någon skulle säga nåt sånt till mig skulle han förmodligen åka på en propp… 😉

  2. Våren är också min absoluta favoritårstid. Krav bryr jag mig inte om sålänge ingen lider av det. Fönstertvättande… nää, jag tycker jag ser bra ut som det är. 😀

    1. När det gäller t.ex. våren har jag, liksom annars också så mycket som jag vill. Jag hinner inte med allt sådant. Det kan kännas lite frustrerande och ledsamt. Men den glada känslan överväger ändå, och med åren har jag mer och mer lärt mig att inse mina egna begränsningar.

  3. Oj, mina skolelever till barn tycker nog att det ställs krav just på hösten, speciellt i skolväg. Själv har jag lyckats kräva till mej dubbelt mera jobb nu, så nog tycker jag att hösten är kravfylld. Av mej som mamma krävs det ju att jag håller reda på barnens hobbyer och skoltider och går på föräldramöten och sånt på hösten. Just till kvällen brukar ostruket byke tidvis spänna ögonen i mig och kräva att bli struket.

    1. Jo, nu när du nämner det där med skola… när jag har studerat, vilket jag ju har gjort i många, många år, så har faktiskt november varit en av de allra mest kravfyllda månaderna. Och då har det inte varit mina inre krav, utan läsårets struktur, som har gjort att femtielva övningsarbeten ska lämnas in då (ja, så har det känts i alla fall). November och mars har varit värst för den studerande mamman.

      Jag stryker väldigt lite, så det är sällan jag drabbas av den stressen, men visst förekommer den också. Många gånger är det ju också mindre stressande bara man tar itu med saken, i stället för att tänka att man borde… men ibland orkar man bara inte, måste lära sig att svälja och tänka att man måste t.ex. få sova i stället.

  4. Jag förstår det där mycket bra. Jag gillar inte våren eftersom man ”borde” gilla den och vara lycklig då. Är man det inte sen så är det som att något är fel. Lite liknande med sommaren.

    Jag riktigt känner hur jag slappnar av i september när all ”hype” lägger sig och det är ok att bara vara.

    Samma sak med tider på dygnet. Tex nu, ganska tidigt på en helgmorgon, känner jag mig avslappnad. För det finns inga krav och man får ta dagen som den kommer. Sen är det en annan sak imorgon, söndag. Då blir man stressad av hur avslappnad och lycklig man borde vara.

    1. Tack för en mycket intressant kommentar! Du för liksom in en helt annan dimension i kravtänkandet : kravet på att vara lycklig. Om jag ärligt tänker efter, har jag inget minne av att jag skulle ha känt att årstider eller veckodagar skulle ha ställt ”lyckokrav” på mig i någon högre grad. Däremot nog att livssituationer har gjort det. Att man borde vara lycklig då man fått barn, t.ex. Det stod om den problematiken i tidningarna (Vbl och ÖT) nyligen. När man i själva verket är så nervös och slut att man brister i gråt för att nån tittar på en, ungefär. Och så kommer folk och säger ”visst är det underbart med bebisar!” med glad röst. Det är det säkert, så varför kan man inte bara njuta… då käns det verkligen som att något är fel.

      Undrar om det också ligger ett genusperspektiv i det här? Ok, du sköter ju ditt hushåll, och det med all heder, så jag menar inte att män skulle vara sämre på den saken, men när det gäller omgivningens krav på t.ex. städning tror jag att de som sneglar på sånt sneglar mer på vad kvinnor gör. Eller snarare INTE gör. Att du kan känna dig avslappnad på en lördag morgon, kan tyda på att du är man 😉 För om jag skulle släppa fram all potentiell stress över vad jag borde göra och hur lite jag kommer att hinna göra denna lediga lördag, så skulle jag må mycket sämre. Än en gång är det bara att svälja, le, sitta kvar vid datorn eller med Bladet så länge jag vill och intala mig själv att jag ju måste få koppla av också…

  5. jag har aldrig upplevt några krav med någon årstid precis, men då det gäller mitt jobb så ställs det både krav och förväntan, så där är det nog bara som jag upplever dom som lite jobbiga ibland, hemma får jag vara mej själv och själv bestämma tiden och takten och vad jag vill ha gjort och när jag ska göra det och om jag inte har lust el ork så får det lämna, hur enkelt som helst.

    1. Det är nog bra om man kan låta bli att ställa för stora krav på sig själv hemma. På jobbet finns det förstås alltid yttre krav, men jag antar att det är olika från arbetsplats till arbetsplats på vilket sätt kraven framförs, om man upplever att de blir för stora eller övermäktiga eller lagom.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *