Jo, visst gillar jag vissa finlandssvenska böcker som jag läst. Och alltid ger de något. Men, ofta är de lite för dystra i min smak.
Den här boken, Dånet i ett ensamt öra av Birgitta Boucht, är allt annat än dyster. Trots att den handlar om en döende kvinna. Trots att jag visst har påstått att det borde vara förbjudet att skriva böcker som slutar med att huvudpersonen dör. (Och nej, det gör inget att jag avslöjade den saken. Läsaren vet att det kommer att gå så.)
”Dånet i ett ensamt öra är en saga för vuxna”, står det på baksidan. Och det är det. En fantastisk saga. Det är svårt att beskriva varför jag tycker att den är fantastisk. Kanske det har något med berättelsens – eller rättare sagt berättelsernas – surrealism? En surrealism som samtidigt tar fasta på så mycket av det sant mänskliga.
Det gäller att kunna vänta. Det handlar bara om detta. Att kunna vänta sig genom år av händelser och händelselöshet, vänta sig genom de uteblivna meddelandena eller de falska spåren, vänta sig genom ensamhet, utveckling, uppfostran, vänta sig bort från kraven på sammanhang och rationalitet, våga vänta sig genom virvelstormar och ökensand, vänta på insikt, vänta på vägledning, vänta på vänner, vänskap, kärlek, vänta också sedan allt detta infunnit sig, vänta sig fram till elden och tvånget, till tomrummet och tystnaden. Att vänta sig igenom, bort, fram till, utöver.
Ah, vad jag gillar det här språket och sättet att hantera orden. Jag ska börja läsa mera finlandssvenska böcker. I alla fall då och då 🙂