För något år sen läste jag att en bloggvän tyckte att pelargonior var tantblommor, och att hon inte kommit så långt i sin tantidentitet än att hon skulle ha införskaffat sådana. Och min mommo sa att pelargonior inte är några vardagsrumsblommor.

Så bra att jag inte ens som yngre lät mig störas av några såna eventuella restriktioner. Pelargonior hade jag redan när jag var 21 och flyttade hit till byn. Det är verkligen synd att jag inte ägde någon kamera på den tiden, för maken till präktiga pelargonior har jag aldrig sett, får jag konstatera självbelåtet. Jag hade en massa andra krukväxter också. Förmodligen trivdes de bra i det dragiga hus jag hyrde då. Av dessa finns endast en kvar, en gullranka som klättrar på väggen, vissnar ibland, blir misshandlad av lekfulla katter ibland, men envist fortsätter att grönska. När jag flyttade till vårt nuvarande hem fick jag löss på vissa växter och slängde 35 krukväxter på en och samma dag, vill jag minnas. Största delen av mina övriga växter tynade under årens lopp bort av brist på omsorg sen när jag fick barn. Nu håller jag sakta men säkert på att etablera ett visst krukväxtbestånd igen.

Men åter till pelargoniorna. I våras köpte jag ett antal pelargonior, som jag planterade där ute i en rabatt tillsammans med två rosor som jag fick till Mors dag. Frågan är vad jag ska göra med dem nu. Om jag ska göra något. Jag kan ju också låta dem vissna bort och strunta i dem, eftersom jag bara ska göra det jag vill göra och tycker om att göra, nu då jag är sjukledig.

OM jag dock skulle få för mig att jag VILL göra något åt blommorna, och att jag TYCKER OM att påta i rabatten (that will be the day, tänkte jag säga, men vem vet… jag HAR tyckt om lite trädgårdsarbete också, NÅN GÅNG), vad ska jag då göra, säger ni som har erfarenhet? Gräva upp dem och plantera dem i kruka till vintern? Eller tål pelargonior och morsdagsrosor vinter, om man täcker över dem?