Ja, inte skriver jag många blogginlägg, men jag skriver vidare på romanmanuskriptet. Och, som det stod i ett s.k. Pep Talk som jag läste idag:
It isn’t about writing a good novel. It’s about writing a novel.
Precis. Knappast blir något som man vrider ur sig på en futtig månad (det gäller alltså att skriva 50 000 ord på 30 dagar) bra. Men det blir ett manuskript, och det är fortfarande oerhört roligt att skriva. Förra veckan kom jag lite på efterkälken med de där förväntade tusensexhundranånting orden per dag som man borde skriva för att hålla jämn takt, så nu är det snarare 2000 ord per dag som gäller om jag inte ska behöva sitta så länge per dag och skriva.
En verkligt skojig sak med att bara låta tangenterna smattra och inte tänka efter så förskräckligt mycket är att romanfigurerna faktiskt lever sitt eget liv. Och väljer sina egna namn.
Mitt manuskript blir riktig ”diskbänksrealism”, en bok som handlar mycket om relationer, om kärlek och om sorg. Här kommer ett litet utdrag ur kapitlet ”Ufos husse köper inga julklappar”:
Och inte hade han fått sålt sin hund heller. Någon enstaka förfrågan hade kommit, men ingen som verkade tillräckligt seriös. Han ville ju att hunden skulle få det bra. Han hade i alla fall lämnat in ansökan om skuldsanering, det kändes som ett steg i rätt riktning. Och så försökte han hindra sig själv från att använda för mycket pengar på spel genom att sänka uttagsgränsen på sitt konto och undvika att ha kontanter i plånboken. Det hade faktiskt fungerat överraskande bra. Inte för att han mådde bra för det, han gick hela tiden omkring med ont i magen, kallsvettades och sov dåligt, men hans beslutsamhet hade åtminstone lyckats hålla ytterligare skuldsättning stången. Det var dags för en av de dagliga promenaderna. Han kopplade Ufo och gick ut. Det var knappt att han märkte att det hade börjat snöa. Ufo gillade snön. Nog för att han alltid hade mycket att snusa på, men spårsnö gjorde det extra intressant. Han gick med nosen i marken, samtidigt som han med hela sin goda hundsjäl höll ett inre öga på husse, så att husse inte skulle hitta på något ogenomtänkt. Och idag var det faktiskt som att husse på något sätt blev medveten om Ufos omtänksamhet. Husse sneglade då och då på sin hund, som om han undrade över vad det var för varma vågor som försökte söka sig in i husses hjärna. Så skakade han på huvudet åt sina egna tankar – vem har hört talas om att hundar skulle vara telepatiska – och traskade vidare, lika moloken som tidigare.
I morgon får jag skriva vidare och se vad som händer med hunden, han är fortfarande inte såld 🙂
Vad roligt att du är med i NaNoWriMo. Jag har velat delta i några år nu, men det blir liksom inte av. Kanske nästa år! 🙂
Tack Katarina, jag har inte vetat om att det har funnits något sånt här tidigare, det är verkligen skojigt! Om det sen blir mer än ett manuskript för den virtuella byrålådan spelar liksom ingen roll för mig, det är själva skrivandet som är så roligt. 🙂 Hoppas du kommer dig för nästa år!
Bra utdrag ur den blivande romanen. Verkar lovande! Låter du berättelsen utvecklas av sig själv eller har du planerat ett upplägg?
I princip hade jag bara planerat början, slutet och vilka tre personer som skulle vara huvudpersonerna: Margaretha, flickan med det rosa håret och hunden Ufo. Sen har jag låtit dem leva sina egna liv. Margaretha är kanske den egentliga huvudpersonen, hon är i sextioårsåldern och nybliven änka. Flickan med det rosa håret visade sig heta Annette 🙂 det visste jag inte. Och Ufos husse heter tydligen Pekka och har stora spelskulder. Jag hade tänkt att Margaretha skulle köpa Ufo, men det visade sig att hon inte vill ha någon hund (än iaf), så nu ska Annette köpa Ufo, eftersom Ufos husse tänker att han inte kan ha hunden kvar då han ska genomgå skuldsanering och måste flytta från sin lägenhet.
Alltså, det är så roligt, oavsett om det blir något vettigt av det eller inte…