Det är knepigt, det här med ork och med att inte orka. När man är (relativt) frisk säger man ju ofta ”ojoj, jag skulle inte orka” om man menar att man inte har någon större lust att göra det och det. Antar att det är därför man kan bli missförstådd då man lider av depression och försöker förklara eller påminna om att man inte orkar med det och det. För det handlar inte om att inte ha lust, eller om att man skulle tycka att det är tråkigt, eller att man inte skulle uppskatta det som andra har gjort eller att de ställer till med fest osv. Det handlar om att faktiskt inte orka, på riktigt, och rent fysiskt. Att man blir så slut att man bara måste få lägga sig ner och inte längre kan koncentrera sig på någonting. Åtminstone är det så då det är utmattningsdepression man drabbats av.
Jag drabbas inte så ofta av denna o-ork längre, men den ligger hela tiden på lur. Jag har lärt mig att hantera den någorlunda, och att säga nej i tid och otid, att inte ställa upp då jag vet att jag inte orkar. Men det finns ändå dagar som omfattar mycket program, så mycket att jag gruvar mig för hur jag ska ta mig igenom dagen. Som idag. Det är inga huvudlösa mängder med aktiviteter, om jag skulle vara frisk skulle det vara piece of cake. Men att ha program från 08.30 till 16 utan möjlighet att fara hem tidigare eller att ta någon egen extra paus är på gränsen till vad jag klarar av. Och det betyder inte att jag skulle tycka att det jag gör är ointressant och ovidkommande, tvärtom.
När man lider av depression är man rätt egocentrisk. Jag vet med mig själv att jag varit irriterad på deprimerade personer förr, och inom mig suckat över att de bara talar om ”jag” hela tiden. Men den bistra sanningen är att man är tvungen att se om sitt eget hus. Om och om igen, för att klara av tillvaron. Det som kan kännas som egoistiskt gnäll är sund självbevarelsedrift. Och man behöver omgivningens stöd för att inte klappa ihop totalt. På många olika plan.
Du som läser det här behöver inte förstå. Jag tror att man inte riktigt kan förstå, om man inte varit med om samma sak. Men jag önskar att du skulle respektera då en deprimerad person säger att hon eller han inte orkar. Att du inte tar illa upp, eller tycker att vederbörande borde skärpa sig. För skärpa sig, det kan han eller hon inte. Den tiden är för länge sen passerad.
Kram på er, and may the Force be with us today!
Gomorron — förstår ju inte allt -men viktigt att lära sej lyssna på kroppens signaler –säga ifrån då det hopar sej innan det behöver bli halvårs kurering å om det alls kan bli bra igen SKÖT OM STRESSEN –på lång sikt ork man då .. HA EN BRA DAG ..
Så är det, Serenity, och det är inte så lätt att inse det i tid. I mitt fall handlar det nog om mera än ett halvårs kurering… det har gått 10 månader sen jag blev sjuk och det talas om tre år till av kurering… Tack, hoppas du också har en bra dag!
Dethär inlägget borde var och en klippa ut och rama in.
Precis så är det. Och som du skriver, har man inte själv varit där kan man inte förstå fullt ut men att visa respekt och omtanke är det som var och en av oss kan göra.
May the Force be with you today och framöver med.
Kramar.
Kramar till dig också, Katarina, och tack.
Precis. Jag har varit där och kämpar fortfarande med att balansera mitt ork. Får fortfarande kalla kårar då jag hör folk säga ”men gå på en promenad, du ska se att du får mer energi och ork då” eller liknande. När man inte orkar så är det så att man verkligen inte orkar, hur mycket man än vill. Jag har blivit beordrad av psykiater och terapeut att öva mej på ”sund själviskhet”. Lyssna på kroppen och huvudet, och inte köra mej slut i ”onödan”, utifrån yttre krav. Nu börjar jag vara ganska bra på det. Men det är svårt. För man VILL ju så mycket mer än man orkar.
The force is within us! 🙂
Så är det, Xenia. Och just det där att man vill så mycket – ja…
Det finns o-ork inom familjen och man lider med dem. När det inte går så går det inte. Bamsekramar till dej.
Bamsekramar till dig också, Mumsen!
Oj vad bra skrivet! Tror ingen förstår det där före man hamnat där själv. Problemet är ju att det är den som är mest aktiv, snäll och hjälpsam råkar ut för sjukdomen. Sen förstår inte omgivningen att hjälpsamheten måste pausa. Ingen mår bättre av bitska kommentarer tex att man är lat om man inte ställer upp på föreningens talko. När man sen snällt förklarar att man faktiskt inte orkar får man ett hånskratt till svar.. Alla måste lära sej att tacka nej, den lättare eller svårare vägen…
Tack! Så är det, Läsare. Över lag måste jag nog säga att jag blivit väldigt bra bemött när det gäller min ork. Det svåraste för omgivningen kanske är just att vägen tillbaka – eller till något nytt – är så lång. Och att man, delvis pga. medicinering, stundvis kan verka ungefär som vanligt. Bräckligheten syns inte (alltid) utanpå.
Sen kan man förstås fråga sig när man t.ex. är tillräckligt ”bra” för att jobba. Om man liksom är för ”bra” för att vara sjukledig, men ändå inte är tillräckligt ”bra” för att jobba fullt ut, är man då acceptabelt ”bra”? Finns det utrymme för ”olika ork” i arbetslivet? Jag hävdar att det måste finnas det, i synnerhet om man väntar sig att folk ska stanna kvar i arbetslivet allt längre. De vanligaste orsakerna till förtidspensionering i Finland är visst mentala problem och sjukdomar i stöd- och rörelseorganen. Så visst borde det ligga i allas intresse att också de som har sina begränsningar är välkomna att jobba…
Jag har inte orkat läsa förrän nu. Jag hade planerat så mycket för den här dagen men gick och lade mig i sängen istället. Jag skulle ju kunna tro att jag själv drabbats av depression men detta är väl omöjligt med tanke på att jag alltid varit så egoistisk. Men jag skall väl försöka skärpa mig.
Hm, jag funderar på det där… det finns säkert flera vägar till depression… Kram, AH!
Håller med om detdär att det borde finnas utrymme för olika ork i arbetslivet…själv har jag fått ett nytt B-intyg varje höst och fortsatt rehabiliteringsstöd ett år framåt nu sen 2008..utan desto mer frågor eller planer eller åtgärder.
Har du läst Åsa Mobergs ”Adams bok” förresten? Har för mig att det var där jag läste den talande meningen om dendär kragen som man ska ta sig i. Typ ”Man kan inte rycka upp sig och ta sig i en krage som man vet kommer att lossna vid minsta beröring”, elo naa.
Ok, till mig sa de att man kan få stöd för högst tre år. Kanske det varierar beroende på diagnos… när det gäller mig har det nog varit ett detaljerat utredande och medicindiskuterande och terapiplanerande…
Nej, den boken har jag inte läst. Tack för tipset, Haje, den låter intressant!
Nå jag har ju nog varit stamkund i psykiatrin lääänge, med terapisamtal och medusin, men jag har inte fått rehabiliteringsstöd tidigare. Inbillade mig att det skulle förutsätta lite mer planerad rehabilitering med nånsorts mål & mening. Iofs ränner jag ju på arbetsterapin, men det gjorde jag tidigare också.
Kanske det finns flera olika typer av rehabiliteringsstöd. Det jag förhoppningsvis ska få ska gå till en del av betalningen för psykoterapin. Jag är ju inte stamkund (än), utan nybörjare… 🙂 alla tidigare episoder med mindre sammanbrott och psykologsamtal har sorterat under arbetshälsovård eller studenthälsovård, det är först i vinter som jag blivit patient inom psykiatrin.