Nu är kommunalvalet överstökat, och de livligaste diskussionerna kring det låga valdeltagandet har lagt sig. Jag tänkte i alla fall komma med en lite senkommen fundering kring fenomenet att inte rösta på sig själv, eftersom det diskuterades en hel del i media att det fanns flera kandidater som inte fått en enda röst. Radiopratarna som jag råkade höra på (i två olika kanaler omedelbart efter varandra) förundrade sig över att dessa kandidater tydligen inte ens röstat på sig själva, och tyckte att det var märkligt om inte ens kandidaterna själva tycker att de duger – varför har de då ställt upp?
Jag har ju aldrig ställt upp i något kommunalval, däremot i församlingsval. Och jag har inte röstat på mig själv (dock blivit invald ändå, men det är en annan historia). För mig har det känts totalt främmande att rösta på mig själv. Närmast förmätet, men det är säkert fånigt att tänka så. Ok, om man väldigt gärna vill bli invald, och har mycket som man tänker att man skulle vilja påverka och/eller förverkliga, då röstar man säkert på sig själv. Men om man har blivit mer eller mindre övertalad att ställa upp, fastän man inte är sådär förfärligt intresserad av att bli invald, utan tänker att ”det visar väl sig om det är meningen att jag ska vara där” så röstar man (läs: jag) på den man helst vill ha invald, som man skulle ha röstat på oberoende av om man själv ställde upp eller inte. Så har jag gjort.
Men jag medger att det skulle kännas snopet att inte få en enda röst. Däremot tycker jag att radiopratarna var korttänkta som sa att det var märkligt att inte ens kandidaternas partner eller föräldrar röstade på dem. Partnern kanske stöder ett annat parti… och föräldrarna kanske bor på annan ort. Det behöver ju inte betyda att de inte tycker att man skulle kunna vara duglig som fullmäktigeledamot.
Allra värst skulle det nog kännas att få en enda röst och veta att man röstat på sig själv, tror jag…