Det här med vilka sånger man gillar är rätt intressant. Det finns, åtminstone för mig, sånger som jag på något sätt känner att ”man borde tycka om” men som jag inte gillar alls. Fastän texterna är fina osv.
För min del är det framför allt dystra visor och psalmer, där jag tycker att melodin inte överensstämmer med budskapet, som skär i öronen. Sen gillar jag inte heller riktigt svulstiga kärleksballader, där budskapet blir… kvävande, liksom, och jag känner att jag verkligen undanber mig att vara föremål för den sortens hängivenhet. Även om det väl ligger något i tanken att det som är för fånigt för att sägas, kan sjungas.
Exempel på sånger jag ogillar:
- I folkviseton. ”…och gråten är min när du grååååter…” *stön, suck, rys* httpv://www.youtube.com/watch?v=YOxYx9N5XDU&feature=related Antar att man borde tycka att den är fin, men det är något med den som jag bara inte kan med…
- Har du visor, min vän. ”…så synd om de sånger som aldrig blir sjungna…” Har man inte varit stressad förr så blir man det verkligen av den här visan. Inte *** har man möjlighet att sjunga alla visor som vill bli sjungna heller… httpv://www.youtube.com/watch?v=jQ4CJanvTVI&feature=related Och jo, den är säkert också så vacker, men jag klarar inte av den…
- I tro under himmelens skyar. ”…än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror…” Det är ju en positiv sak, väl? Varför ska den då framkvidas med denna dystra melodi? Den hittade jag tyvärr inte på youtube… men den tycks finnas på Spotify. Vet inte om länken fungerar… Johannes Youth Choir – I tro under himmelens skyar (In faith ’neath the Sky) (arr. B. Berg): I tro under himmelens skyar (In faith ’neath the Sky)
- Mitt hjärta ständigt sjunger. ”Mitt hjärta ständigt sjunger, det kan ej låta bli. Från alla tunga bördor har Jesus gjort mig fri.” Det är väl också positivt, och rimmar så illa med den nedstämmande melodin…. Den hittade jag varken på youtube eller Spotify. Den som kan noter kan ju kolla in den här 🙂 http://evl.fi/Psalmbok.nsf/ps/300?OpenDocument
- Ja, så har vi ju de svulstiga kärlekssångerna. T.ex. den här httpv://www.youtube.com/watch?v=ZGoWtY_h4xo Uuuh, blääää….
- …eller den här… httpv://www.youtube.com/watch?v=SR6iYWJxHqs&ob=av2e …bevare mig väl…
Ja, vad är det som gör att man (läs: jag) inte gillar de här, de är säkert hur fina som helst, var och en på sitt sätt…
Nämeeen, hur kan man inte tycka om ”I folkviseton” och ”Har du visor min vän” 😀 Tycker du inte om ”Höstvisa” heller?
Alltså nej, det är ju bra att man tycker olika. Har jag hört 🙂
Paradoxalt nog gillar jag Höstvisa. Men jag har en känsla av att det gillandet har kommit med åren, att jag tyckte att den också var så där stressande dyster när jag var yngre. När det gäller ”I folkviseton” och ”Har du visor min vän” känns det så där att man BORDE tycka om dem, men *gnnnnnnhhhh* det kan inte hjälpas, jag får gröna nippor av dem…
Minns du förresten, Haje, att ”I folkviseton” också sjöngs på makens och mitt bröllop, då gällde det bara att gilla läget, uppskatta det välmenta och se glad ut…. 😀
Jag är oxo lite chockad att du inte gillar 1. och 2. Dom gillar ju till och med jag 🙂
3. och 4. säger mig inte så mycket.
Angående de två sista så håller jag FULLSTÄNDIGT med dig.
Tomas, vissa saker kan man bara inte förklara… 🙂 Jag KAN inte med 1. och 2., så är det bara… Men jag kan tänka mig att du inte heller gillar 5. och 6. 😉
Hrmpf!!! Man/kvinna får inte ogilla ettan. Den är liksom ”helig” den. (Det hade visst med ett bröllop att göra ..)
Däremot är mitt hatobjekt numero uno ”De sista ljuva åren”. Öde och elände. Terror.
Obs att jag aktiverat mig och börjat kommentera igen. Kors i taket. Igår skrev jag tom. 2 kommentarer. (Tror jag det var)
Hm, Katarina, det är en ”helig” sång på många bröllop. Och folk sitter och torkar en romantisk tår ur ögonvrån medan jag sitter och vrider mig över smörjan… 😀
På sätt och vis är den fin, ja. Men den antyder ett ägoförhållande som jag värjer mig mot. Jag tycker inte att man ska ”ta” någons hjärta och mena att man har det för resten av livet, inte heller att man ska ta gråten av nån… trots att man ska glädjas med den som är glad och sörja med den som gråter och, när man blivit ett par, tänka ”vi” mera än ”jag”.
Man är ju i alla fall fortfarande ett jag, som delar detta vi, och en människa kan aldrig utgöra en annan människas hela lycka… Om man tror sig äga den andra människan, eller hennes hjärta, hennes gråt osv., vad kan det få för konsekvenser? Det är bäddat för svartsjuka, kontrollbehov, kanske misshandel… Samma sak med de där smöriga ”I would die for you”-sångerna…
heeehh…det var ju nån grej på fb där man skulle förknippa sina fb-vänner med viss musik och jag kom att tänka på musiken på ert bröllop 😀
Ja, Haje, så var det visst… 🙂
Int måst man tycka om allt. Jag har också såna som ger mig nippor, andra börjar man gäspa av, plus att alltför rockigt inte passar i mina små öron 😀 Men jag kom just att tänka på dendär visan om andjakten. DYSTRA ORD men melodin i dur! ”En afton vi summo så sakta i säven…” låter hur gemytligt som helst…
Elovena, jag håller med, den där visan om änderna är liksom raka motsatsen, som inte heller passar så bra – glättig melodi och dystert budskap…
Undrar vad kompositörerna och textförfattarna har för tanke bakom ett sådant val? Risken finns att budskapet uppfattas som ironi i båda fallen…
Jag har inte så svårt för texter, en del är bra och andra mindre bra eller rent av dåliga. Men texter ger mig inte ”gröna nippor”. Det gör däremot jazz, all jazz!
Har du visor min vän sjung dem nu – Men om man inte har får man ju vara tyst. 🙂 Den fastnar i huvudet. Annars är texterna oftast inte så mycket att hänga i julgranen.
Psalmerna i moll passar mitt sinnelag, har alltid tyckt om dem. Det är säkert den finska själen… 🙂
Men musiksmaken växlar nog lite med humöret, ibland är det nog bara hårdrock som gäller. 5 och 6 är inget för mig.
Det finns väl inget borde måste med musik, alla har sin smak. 🙂
Underligt nog, Lena, så finns det vissa sånger där jag inte alls bryr mig om att texten är hur fånig som helst, jag gillar dem ändå för att de ”låter bra”. Det är fullständigt ologiskt. Eller så är det nån individuell logik hos mig som jag inte lyckats identifiera än. Jag tycker t.ex. om Thorleifs ”Sweet kissing in the moonlight” (ser för mig hur Katarina ryser ;)) fastän den är störtlöjlig. ”Världen stannade och allt blev tyst när våra läppar möttes i en kyss” …uuuh, vilken smörja, inte stannar ju världen bara för att nån pussas heller, men ändå tycker jag att den låter så bra…
Ja, och så skulle jag ju kommentera det där med psalmerna – jag tror också att det är ”finskt” att kunna lovsjunga i moll, men det ligger inte alls för mig… vissa psalmtexter tycker jag nog är värdiga och fina och kommer till sin rätt med en melodi i moll, men inte om de har ett (som jag uppfattar det) glatt budskap.