skönhet och sånt

Skönheten finns i betraktarens ögon, sägs det. Och jag tror att det stämmer, till stor del. Samtidigt påverkas man förstås mer eller mindre av rådande skönhetsideal. Eller håller fast vid ”förlegade” skönhetsideal, om man fått några år på nacken och ett tidigare skönhetsideal liksom har fastnat i ens medvetande.

Jag vet inte om det är så, men jag tror att dagens unga funderar mera på sin kropp som helhet och hur den ser ut än vi/jag gjorde när jag var ung. Om jag minns rätt, var det ansiktet och huruvida man hade ett sött ansikte som var Betydelsefullt. Jag har ett osymmetriskt ansikte med stor och ful näsa, alltså var jag inte söt. Att jag sen av en givmild Moder Natur var begåvad med en tämligen välproportionerad kropp funderade jag inte så mycket på. Vem brydde sig om sånt… annat än om man ville bli Miss Finland eller liknande. Och därtill var jag för kort och för ”tjock” (och förstås för ful). Misserna var minst 10 cm längre men vägde lika mycket/lite som jag. Jag minns att jag brukade tänka med ett snett leende att min kropp påminde mera om Marilyn Monroes än om Miss Finlands, och att det inte var så illa. Så funderade jag inte mer på det.

Men det var ju den där fula näsan. Den dras jag med fortfarande. Den saken kom jag att tänka på idag igen, då jag läste min gymkollega Jannas blogg. Om skönhet, och hur det kan göra ont både att vara ”ful” och att vara ”vacker”. Jag har jobbat mycket på att acceptera min fula näsa, även om jag tidigare tänkt att ifall jag skulle vara rik, skulle jag låta plastikoperera den. Men, som en av mina tidigare studiekamrater sa, när vi talade om det här med näsan – tror du att du skulle bli lyckligare med en ”ny näsa”? Och hur skulle den i så fall se ut?

Tja. Maken tog ett foto av mig när vi hade examensfest för våra två mellanbarn. En bild som han tycker om, men som jag blev rent förfärad av pga. den där NÄSAN som syns så bra. Som ett led i att sluta skämmas för min fula näsa ska jag pina mig själv med att publicera den bilden här. Inte för att gå med håven och önska att ni kommenterar och säga ”men din näsa är helt ok” eller för att jag ska härdas om ni kommenterar och säger ”bevare mig väl, din näsa är verkligen gräslig” utan för att näsan är den enda näsa jag har, jag kan andas genom den och det är huvudsaken och vem bryr sig egentligen om huruvida jag har en ful näsa eller inte, jag har ju andra ”kvalifikationer” och nu är det verkligen dags att strunta i den detaljen en gång för alla 🙂

Den fula näsan

0 reaktioner på ”skönhet och sånt”

  1. Min näsa har inte bekymrat mig, men det fjun som började växa under min näsa i tonåren var ett stort problem i många år. Det var dessutom svart för att jag hade svart hår då. Men sen plötsligt i 55- 60-års åldern försvann det och då försvann också ögonbrynen, men det har inte varit lika stort problem för mig.. 🙂
    Du har ju en mannekängkropp …

    1. lma7, jag har hört att många män tycker att det är synnerligen attraktivt med ”mustasch” på kvinnor, men jag förstår att man själv kan haka upp sig på en sån detalj. Man är ju som sagt var så självkritisk.

      Och tack, jag är också riktigt nöjd med min kropp och trots att jag är ”för kort” för att kunna vara en ”riktig mannekäng” har jag inte tyckt att det har gjort något att jag är ”liten och nätt”. Men jag har hört andra kvinnor sucka över att de är så korta, t.o.m. fastän de varit längre än jag. Märkligt då det ska vara så svårt att vara snäll och accepterande mot sig själv.

  2. Tänk att man alltid bara ska se det som är ”fel” i ens egna utseende..
    Vi är alltid mera ”förlåtande” med omgivningen.
    Jag har aldrig tänkt på din näsa som nån speciell.
    Men vi kvinnor är så självkritiska, söker fel på oss.
    Fast vi duger jättebra som vi är!!
    Alla har nåt fint, men ingen kan ju ha allt!!

    1. Så sant, Calli <3 Fast det är ju egentligen bra att vara förlåtande med omgivningen, det ska vi fortsätta med. OCH vara lite snällare mot oss själva!

  3. Det finns väl knappast någon som är helnöjd med sig själv, men man vänjer sig med sina skavanker under årens lopp. Accepterar att det är såhär jag ser ut. Med stigande ålder blir vi ju inte direkt skönare heller, men det är smällar man får ta. Vi får satsa på våra andra kvaliteter. Vem bryr sig om jag är en modellskön kvinna, om jag gör ett undermåligt jobb?

    1. Det har du verkligen rätt i, Kicki, och inte är det bra att t.ex. vara underskön men elak mot sina medmänniskor heller!

      Viktigt är att kunna acceptera sina skavanker och inte låta dem hindra en att göra det man vill.

  4. Jag tror de flesta har någon detalj av sitt yttre som man har lite komplex för,men som ingen annan tänker på förrän man upplyser dem. Jag som har barnbarn,som iakttar allt möjligt och ställer rättframma frågor,är ganska road av deras ”upptäckter”.Men de är också duktiga på att ge komplimanger.
    Vacker klänning på fin kropp,ett fint foto!

    1. Tack Måsa-mållon, det verkar säkert fånigt (och jag ville ju inte gå med håven) men det känns faktiskt riktigt bra att ha utsatt mig för att visa den där bilden. Jo, man får höra allt möjligt av barn, både positivt och negativt, det är knepigt det där med att lära barn vad man ”kan” säga åt folk och vad man ska låta bli att säga så att folk inte tar illa upp. Det påminner mig om den gamla vitsen:

      – Du får inte säga att tant Greta är ful, förmanade mamman sin lille son. Alla människor har något som är vackert, och det är det man ska framhålla!
      – Då ska jag framhålla tant Gretas papegoja!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *