Mumintrollen och Tove Jansson har varit populära så länge jag kan minnas, men visst har det varit något av en muminboom i sommar, med anledning av att Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år om hon hade levat. Jag nämnde tidigare här på bloggen att jag börjat lyssna via Arenan på när Tove Jansson läser ur sina egna böcker. Det fanns mera än jag såg från början, om man letar i arkivet finns det många ljudböcker! Nu lyssnar jag dels på Trollkarlens hatt, dels på Sommarboken.
Däremot har jag inte lyssnat på Vem ska trösta Knyttet? i sommar, men den kan jag nästan utantill. Och för nån vecka sen kom ett citat ur den boken för mig.
”Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?”
Och jag tänkte på alla ensamma människor, som inte har någon att visa sina verkliga eller bildliga ”snäckor” för. Eller som är omgivna av missunnsamma, oempatiska människor som kommenterar ”det där var väl ingenting”, eller ”jaså, en snäcka. Jag har hundratals där hemma.” eller ”då skulle du se Pelles snäcka, där snackar vi Snäcka med stort S” eller ”du behöver inte visa snäckor för mig, jag avskyr såna”. I stället för att glädjas med den andra människan, och förstå att just hennes (eventuellt lilla) snäcka är så betydelsefull för henne.
Vi människor är också olika när det gäller vem vi vill visa våra snäckor för, och hur många vi vill visa dem för. Eftersom jag inte har något emot att synas och höras, kan jag vara lite obetänksam och oempatisk när det gäller andra(s) snäckor. Jag vill ju så gärna visa än den ena, än den andra – eller varför inte hela världen – vilken fin snäcka jag har hittat. Om ”snäckan” då är t.ex. en familjemedlem eller en vän som inte vill visas upp, blir jag lite ledsen, även om jag kan försöka acceptera saken (det beror på vem det är och i vilket sammanhang). Att jag vill visa upp snäckan för så många som möjligt är ju ett bevis på kärlek och uppskattning, som jag ser det. Det kan också bli tvärtom, om man själv upplever sig som en snäcka som ingen vill visa… bryr min vän sig om mig då, om hen inte vill synas tillsammans med mig?
Tänkvärt!