Det är onödigt att klaga på vädret, eftersom vädret är vad det är oberoende av vad vi tycker, men glädjas måste man väl få göra? Nu har det varit flera helt underbara dagar för oss här i skären, det har varit såpass varmt att t.o.m. vi har haft temperaturer över 20 grader i skuggan. Om jag skulle vara hemma skulle jag kanske inte vara lika glad. I går var jag hem på en snabbvisit, och det var så varmt inomhus. Vi har tegelhus, det hålls svalt en tid fastän det blir sommarhett ute, men sen när det blir varmt inomhus är det som att värmen skulle magasineras, det brukar vara jobbigt då man ska sova. Synd att man inte kan magasinera värmen i något lager och plocka fram den sen när det blir kallt.
Varje dag, när det låter sig göras, brukar jag ligga en timme i solen. När jag var ung tyckte jag att det var svettigt och förfärligt tråkigt att ligga i solen. Jag minns våren då jag blev student, då var det väldigt vackert i maj. Jag är väldigt ljushyllt, men ville gärna ha lite färg till studentdimissionen, så jag tvingade mig att ligga i solen en timme då och då. Tvingade, jo, stirrandes på klockan, suckandes och önskandes att timmen skulle gå fort. Och klockan liksom sniglade sig fram.
Numera har jag inte några såna problem. I stället ställer jag alarm på telefonen för att jag inte ska ligga för länge. En timme – noggrant insmord med solskyddsfaktor 50+ – räcker gott, i synnerhet såna här dagar då det faktiskt är så varmt att jag kan gå omkring i bikini även efter solstunden. När det blåser kallt, brukar jag i bästa fall hitta en fläck där det är tillräckligt bra lä för att man ska stå ut en timme utan att frysa, och sen vill man definitivt klä på sig igen. Nu är jag i princip klädd i bikini hela eftermiddagarna, men sitter alltså inte direkt i solen annat än den där ena timmen.
Det är ju nämligen annars också så med mig nuförtiden, att saker och ting får ta tid. Och att de liksom tar tid. Lång tid, som inte känns lång. Vips har en timme gått. Jag kan sitta och titta på vågorna och tiden bara far utan att jag riktigt har grepp om den. Måltiderna tar ju också länge. Gärna en timme eller mer. Jag äter långsamt, njuter av maten, funderar, diskuterar om jag har sällskap, beundrar naturen eller läser om jag är ensam.
När jag var sjukskriven, stickade jag ju mycket, när jag kommit så pass långt att jag orkade göra något överhuvudtaget annat än äta, duscha och sova och möjligen hjälpa till lite med matlagningen. Jag fick då höra av en bekant, som ville tipsa mig om ett mönster, att hon hört att jag stickar ”fö ti fo dagan ti gaa”. Jag antar att man kan uppfatta det så, eller uttrycka det så, och jag protesterade inte utan tog tacksamt emot tipset och var glad över omtanken. Men själv skulle jag aldrig säga så. Om mig själv, alltså. Om jag skulle sticka för att få dagarna att gå, tycker jag att det låter som att jag skulle tycka att dagarna kändes långa, att det var tråkigt att inte kunna jobba, och att jag behövde ha något att ägna mig åt som fick mig att glömma allt det där. Så var det, är det, ju inte. Jag njuter av att sticka. Och dagarna går bara för fort, innan jag vet ordet av är det kväll. Jag njuter av att det finns saker jag fortfarande klarar av, och av att jag kan åstadkomma något med mina begränsade resurser.
Förutom stickandet, solandet och en del vedklyvning och träning, läser jag också. Både pappersböcker och ljudböcker. Jag har fortsatt med ljudböcker av Aino Trosell, och har bl.a. läst Hjärtblad, som utspelar sig i historisk miljö. Jag gillade den, liksom de andra jag läst av henne. Det är underbart befriande att få läsa om folk på landet, det finns så många böcker som handlar om ett väldigt urbaniserat liv, som jag delvis har svårt att känna igen mig i. Men jag tycker att det är bra att läsa också om sånt som jag inte känner igen mig så mycket i, det är bra att vidga sina vyer och se ”jaså, så där kan man också tänka/ha det”.
Nu ska jag börja med En egen strand, av samma författare. Pappersboken jag har på gång heter ”Arbetets lust och leda”, av Alain de Botton. Den är också intressant, på sitt vis. Och den väcker många tankar om arbete, men det tar jag en annan gång. Ha det fortsatt bra i sommar, alla som läser detta!
Roligt att du gillade Hjärtblad. Har precis samma preferenser när det gäller böcker – gamla tider och strävsamma människor. Man kan känna igen sig och leva sig in i deras tankevärld.
En gränslös historia (så heter den väl) av samma författare går också i samma stil. Mycket läsvärd. En egen strand har jag inte läst, så jag tackar för tipset.
En gränslös historia har jag inte läst, Kicki. Tack för det tipset! Den tycks inte finnas som ljudbok hos elib, så jag får vänta tills jag hittar den som pappersbok eller som e-bok. En egen strand verkar väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Hjärtblad. Jag läste nyligen Ytspänning av samma författare, den är också mycket olik Hjärtblad, men intressant på sitt vis. Jag skulle kunna tänka mig att En egen strand är mera i stil med Ytspänning, så att den handlar om relationer och existentiella frågor när livet ställs på sin spets. En sak som jag gillar hos Aino Trosells böcker, oavsett i vilken miljö de utspelar sig, är det sociala engagemang man kan ana hos henne, och de reflektioner det ger upphov till.
Jag har också behov av solbad nuförtiden, vilket jag inte haft förut. Det känns bra för kroppen att få vara ute i solen och vinden. Fast jag ligger inte och steker mig utan sitter eller rör på mig ute, med resultatet att solbrännan kan bli lite ojämn, men so what. För mycket på en gång får det ju inte heller bli.
Fast jag tycker att jag har hört att solbrännan blir jämnare om man rör på sig, Lena, så egentligen gör du alldeles ”rätt” 🙂 Själv är jag så sakta av mig, att det passar bra att få ligga och läsa eller meditera en stund i solen.