Nu borde jag ju ha foton att visa, men det blev inte av att jag tog med kameran på förmiddagspromenaden med hunden, och kameran i telefonen är inte så ljuskänslig, så det är svårt att fotografera med den i skogens dunkel den här årstiden. Det har tydligen snöat i natt, ett tunt, vitt täcke som lyser upp naturen. Hunden och jag tar oftast en förmiddagspromenad i skogen, 5-6 km. Idag gick vi längs skogsvägen som ledde till att vi gick vilse för några veckor sedan. Den här gången var jag fast besluten att vända när vägen tar slut, inget off road-yrande nu, inte. Det var också lättare att hitta tillbaks i sina egna spår, då man tydligt såg avtryck av människa med Kontiostövlar, storlek 38, kombinerade med tassavtryck av hund, ca 10 kg tung. Fast på vissa ställen, där grenverket är tätt, fanns ingen snö på marken än.
Det syntes spår av annat också. Någon gnagare, större än en mus. Någon hare och förmodligen något rådjur, eftersom det var tydliga spår av klövar, lika små som hundens tassar. Någon fågel. Och avslöjande fotavtryck av någon annan människa, avtryck som fick mig att undra vad vederbörande hade haft där att göra 🙂
Hunden fick gå lös under hela promenaden. Då och då gör hon avstickare in i skogen och skrämmer upp någon fågel. Jag bara väntar på den dag då hon i stället skrämmer upp någon Bambi. Fast kanske de har bra hörsel, så att de tar sig undan i tid. Ibland letar hon efter lingon också, men de tycks vara slut. Hon fick smak för lingon tidigare i höst då hon blev intresserad av vad jag plockade.
De här promenaderna i naturen är oerhört vederkvickande. Ibland är jag verkligen närvarande i nuet, känner dofterna, marken, den friska luften, hör prassel och sus och känner mig som en del av omgivningen. Andra gånger är jag mera meditativt frånvarande, går helt i egna tankar medan benen rör sig mekaniskt. Det är också så skönt, när jag sen ”kommer till sans” känns det lika behagligt som när man vaknar upp från en skön sömn, eller lägger ifrån sig en medryckande bok.
Det gäller att ta vara på alla små tillfällen till njutning och återhämtning…
Denhär tiden på året är verkligen optimal för vandringar med hund i skog. Älgflugorna har gått hädan och ännu är det möjligt också för kortbenta och frusna hundar att ta sig fram. Och man behöver inte vara så alert eftersom uteliggardjuren är klara med sina bestyr (nå, vår och försommar brukar jag int släppa vare sig små eller stora hundar lösa i naturen överhuvudtaget, men sålänge det finns nån tillstymmelse till livfull aktivitet tenderar vissa terriers att falla i fröjd och bli lätt onåbara). Dock, eftersom vår skapare har tömt sina fickor på sten just här, blir det litet klent med det meditativa. Men det är säkert bra för koordinationen både hos folk och fä att tvingas använda alla fyra lemmar när man tager sig fram. Och faktiskt, ibland kommer man till ett glapp i stenfälten och börjar undra vad skapelsen och/eller istiden tog för konstig barmhärtig paus just här.
visst är det härligt med att ströva i naturen, antingen helt närvarande eller så djupt sjunken i egna tankar, det är många problem jag löst under mina skogsvistelser, man kan liksom tänka klarare i naturen, åtm. jag. och krafter har jag hämtat därifrån och inspiritationer m.m. och hunden trivs också. just nu tycker jag det är som allra bäst, med lite snö, eller så just innan löven faller då det ännu sprakar av allehanda färger.
Hoppas vi får mer snö nu! (Och vad länge sen jag har skrivit här…)