speglar

Sommar, sommar, sommar….

För närvarande befinner jag mig ute vid sommarstugan i en något gråmulen och regnig skärgård. Det passar mig utmärkt. Det är så oerhört skönt att vara här, och vädret har liksom ingen betydelse för det där med skönheten, vare sig man tänker på det estetiska eller det behagliga i upplevelsen. Och även om jag fortfarande, ordmärkare som jag är, inte nånsin tänker acceptera eller börja använda uttrycken ”att inte göra någonting” eller ”att bara vara”, är det förmodligen det jag gör, enligt dem som har för vana att säga så.

Femton kvadratmeter provisorisk stuga, mer än så behöver man inte. I alla fall är det ingen brådska med att behöva mer. Fast visst är det tur att vi har elektricitet, annars skulle det vara kyligt och fuktigt.

Idag har jag satt upp en gammal spegel på väggen. Inte behöver man ju spegla sig när man är här, men om man nu till äventyrs skulle få lust att spegla sig, kan det ju vara trevligt att ha en spegel på väggen. Egentligen behöver man väl inte spegla sig över huvud taget. Men, folk har ju fått för sig att man ska se representativ ut, åtminstone i vissa sammanhang, och då underlättar speglar kontrollerandet av den (åtminstone relativa) representativiteten.

I går kväll påmindes jag om att jag har en kluven inställning till speglar. Spegeln låg i en plastkasse i väntan på att bli upphängd, och jag märkte att den gav mig dåliga vibbar. Jag bestämde mig för att den inte skulle få göra det, så jag plockade fram den, utmanade den genom att se in i den en stund, och la den sen under yngste sonens säng. Och så försökte jag fundera på varför jag tyckte att det var lite obehagligt att ha en spegel i huset, när det var jag själv som ville ha hit den.

Kanske det där obehaget med spegeln har att göra med sagor och fantasier. Det verkar som att människan genom tiderna har fascinerats av det där att man liksom kan se en värld där den inte finns. Att sagorna kan berätta om speglar som man kan kliva in i, eller om speglar som kan utmana ödet genom att påstå sig veta vem som är vackrast i landet. Eller så är det för att man kan se saker i ”backspegeln” och bli medveten om rörelser som man kanske inte skulle ha lagt märke till annars?

När jag var barn, under skolåldern, hade jag en låtsasvän som hette Nonchalant. Hon bodde i spegeln och såg precis ut som jag. Kanske jag tyckte att hon var både fascinerande och skrämmande. Jag visste inte vad hennes namn betydde, jag tyckte bara att det lät bra. Men om hon får för sig att dyka upp i den här spegeln vet jag ju att hon inte är skrämmande. För jag är ju stor nu, och stora människor vet att speglar inte är skrämmande, eller hur. Det kan inte hända saker i spegeln. Visst inte.

Skärpning… 🙂