…var en intensiv dag. Först var vi till Vörå på födelsedagskaffe.
Sen for militärsonen och jag vidare till Karleby för att vara med om Gamlakarleby Manskörs 100-årsjubileumskonsert. Tanken var från början att jag skulle ha farit ensam, och sovit över hos mina föräldrar för att få fira lite tillsammans med dem då jag missade kalaset för ett par veckor sen, men efter krocken kände jag att jag inte hade krafter till det. Jag ville inte heller köra själv. Jag var t.o.m. ängslig för hur det skulle kännas att åka bil överhuvudtaget, om jag skulle sitta på helspänn fastän det inte var jag som körde. Men det gick riktigt bra.
Gamlakarleby Manskör har liksom funnits med i hela mitt liv. Pappa är numera hedersdirigent och har sjungit med i kören i 60 år. Han dirigerade den sista fjärdedelen av konserten, och berättade också något om sitt långvariga deltagande. Om jag förstod saken rätt var han GM:s dirigent i 15 år, fast det känns som att det skulle ha varit minst 20 såhär utifrån sett – antagligen för att han också varit vice dirigent och sedermera hedersdirigent, så jag har liksom fått för mig att han ”alltid” dirigerat.
Konserten var en fin upplevelse. Början var lite tveksam (i en sång tyckte jag rentav att jag hörde falska toner, men det kanske var ett väldigt modernt verk som jag inte förstod mig på), men vartefter konserten gick vidare blev sången bara starkare och säkrare. De mest imponerande numren, i alla fall av applåderna att döma, var I mitt hjärtas land med Simon Granlund som solist, och Tolv rövare med Hans Ahlskog som solist.
Tyvärr är jag så darrhänt att jag har svårt att lyckas få klara bilder. Jag fotograferade med min iPhone – min ”vanliga” kamera klarar inte alls av att ta bilder i såna här sammanhang, den är inte tillräckligt ljuskänslig – och hur jag än försökte hålla händerna stilla skakade den så att bilderna blev otydliga.
Men visst måste jag bjuda på bildbevis från att pappa var med också. Den nuvarande dirigenten, som syns på bilden ovan, heter Karl G Sundman. Vissa sånger dirigerades av körens första (och hittills enda) kvinnliga dirigent Aira Kentala.
Efter konserten for alltså sonen och jag direkt hem, med undantag för att vi stannade och åt en sen middag (klockan var väl 21.30) på hemvägen. Det kändes lite skoj att sitta finklädda och äta grillmat bland mopedungdomar och karlar med arbetsjacka och keps 🙂
Hursomhelst är jag glad över att jag kunde vara med, det är inte alla år man får vara med om 100-årsjubileer, inte heller självklart att 85-åriga pappor är friska och krya och dirigerar <3