arbetstid

Igår lyssnade jag på det senaste avsnittet av podden Projekt Framgång, som handlar om arbetstid. ”Jobbar vi för mycket?” är rubriken. Det var mycket intressant, inte minst för mig, eftersom jag verkligen funderar och har funderat ur olika synvinklar på det här med arbetstid. Jag minns faktiskt inte om det var här på bloggen eller på facebook som jag funderade på hur det där med att förlänga arbetstiden med några minuter per dag skulle kunna ta upp Finland ur gropen. Det var glädjande att höra att Michaela reagerar precis som jag.

Antagligen är det för att vi inte har jobbat inom industrin. Eller så är det bara för att vi är smartare än beslutsfattarna? Skämt åsido, det är svårt att föreställa sig att effektivitet och produktivitet skulle vara så tidsberoende att det är helt klart att produktionen ökar och Finlands konkurrenskraft stärks om alla jobbar några minuter till varje dag.

I övrigt kunde jag konstatera att jag är mera som Michaela när det gäller jobb – att jag jobbar effektivt och koncentrerat och helst kortare pass. I mitt jobb ingår mycket läsning och skrivning, och jag både läser och skriver snabbt, men tappar koncentrationen och sugen ganska snabbt också, i synnerhet efter min burnout.

När jag var avdelningsskötare hade jag periodvis väldigt lite att göra. Det var synnerligen frustrerande. Att ha för lite uppgifter är också en sak som diskuteras i poddavsnittet. Det är faktiskt minst lika stressande som att ha för mycket att göra. Så småningom hittade jag på uppgifter åt mig, det var kanske så det var tänkt, men särskilt meningsfullt kändes det inte. När jag kom på att ”jag kan ju göra x” så visade det sig att x var någon annans uppgift, och tänkte jag att ”jag gör y i stället” så var y också någon annans uppgift. Visst blev det också bättre med tiden, och jag fick fler uppgifter som faktiskt kändes bra. Hursomhelst, när det var som långtråkigast, och jag satt och väntade och hoppades att det skulle komma något mail så att jag åtminstone hade något att svara på, passade jag förstås på att läsa mycket, bl.a. kollektivavtalet, jag var ju chef, bevars. Och där stod bl.a. att arbetstid är den tid då man utför sina uppgifter eller finns till arbetsgivarens förfogande. Det kändes lite lättare när jag såg den formuleringen. Så, det var liksom inte mitt fel (eller var det jag som inte fattade vad jag borde ha gjort? den känslan fanns ständigt närvarande) att jag bara satt där, jag satt ju där till arbetsgivarens förfogande om jag händelsevis plötsligt skulle vara behövd. Det var fortfarande långtråkigt, men lite bättre långtråkigt. Jag hann faktiskt också tänka att om jag inte får mer att göra, så får jag väl börja jobba på min doktorsavhandling… jag var ju forskarstuderande då.

Så blev det nu inte. Och visst trivdes jag i den miljön, med mina arbetskamrater osv. Men inte med att jag hade så lite uppgifter.

Mitt nuvarande jobb är helt annorlunda. Det är gränslöst, om man inte sätter gränser själv. Det finns alltid fler böcker att läsa och fler texter att skriva. Fler nätverk att bilda och fler kanaler till potentiellt samarbete. Fler tekniska lösningar för att utveckla distansundervisningen. Fler… ja, vadsomhelst. Mer om det en annan gång.