dag 27

…tänkte jag skriva ett upprört inlägg om det jag läste i Bladet i dag om att svenskan ratas som språk för vetenskapen. Lyckligtvis plockade jag fram Bladet på nytt för att läsa artikeln två gånger till innan jag lät fingrarna löpa över tangentbordet. Förslaget till stora, trespråkiga universitetsenheter gäller alltså inte alla ämnen, endast samhällsvetenskapliga utbildningar.

Men det är illa nog. Jag kan inte riktigt hålla med det som Juhana Vartiainen, ordförande för UNIFI-arbetsgruppen, säger: ”Det är bara att gilla läget. Också finskan kommer att marginaliseras i universiteten.” Han menar att det är en anpassning till samhällsutvecklingen som har stärkt engelskans betydelse som vetenskapligt språk och att hela det nordiska samhället står inför en stor utmaning då det gäller att försvara de egna små språknischerna i en global värld.

Sant. Det märker vi redan, vi som jobbar inom universitets- och högskolevärlden. Det är t.ex. svårt att få akademiska artiklar publicerade på det egna modersmålet. Och visst är det så att vi når en större (potentiell) läsarkrets om vi skriver på engelska. Och att engelskan underlättar det internationella samarbetet. MEN.

I förlängningen innebär det då också att våra språk marginaliseras allt mer och mer även utanför universiteten. Utbildning över lag, inte enbart universitetsutbildning, ska till stor del bygga på aktuell forskning. Likaså är många samhälleliga verksamhetsformer beroende av en begreppsapparat som bygger på forskning. Ska vi då inom allt fler områden övergå till att ha engelskan som arbetsspråk? För om inte forskarna själva skapar och upprätthåller en begreppsapparat på sitt eget språk har de inte möjlighet att förmedla forskningsresultat till samhället på ett begripligt – eller snarare framför allt på ett enhetligt språk. Det innebär en rejäl tillbakagång för den evidensbaserade verksamhet som har utvecklats under de senaste årtiondena. Fruktbar dialog fordrar att man talar samma språk. Ska det språket alltså vara engelska?

Och hur går det då med patienter, klienter och kunder inom olika områden? Ska de också vårdas och betjänas på engelska, eftersom all personal endast kan tala om sitt fackområde på engelska?

Jag tycker alltså inte att vi ska gilla läget. Vi ska fortsätta att förvänta oss att universitetsutbildade klarar sig på tre språk. Minst. Själv läser jag vetenskapliga texter på sex språk och klarar bra av att undervisa på tre. Och för det behövs universitet som upprätthålls på språklig bas. En stark vetenskaplig grund förankrad i det egna språket underlättar samarbete mellan olika universitet och högskolor i Finland. Små enheter splittrar inte, de skulle utesluta inte samarbete eller utarmar det, tvärtom. Dialog kring begrepp är ständigt aktuella och våra språk bidrar med olika nyanser. Fortsättningsvis.

0 reaktioner på ”dag 27”

  1. Till viss del förstår jag problematiken, men nog känns det lite löjligt ändå att man inte kan klara sig med de två nationella språken i eget land. Vi måste värna om våra språk och vem ska stå på barrikaderna om vi inte själva gör det?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *