dagen med häftet

Det funkade nog inte riktigt så bra, det där med att ha häftet med sig och kunna anteckna uppslag till blogginlägg. Eller, jag ska väl inte kasta yxan i sjön än, men då mitt minne är så bra men kort… man kan ju inte börja anteckna medan man t.ex. kör bil. I morse, när jag var på väg till gymmet, lyssnade jag min vana trogen på Radio Vega, och hörde något i nyheterna som jag tänkte att jag skulle kunna kommentera i ett blogginlägg. Men, häftet var ju i ryggsäcken i bagaget, och innan jag kommit så långt som till gymmet hade jag nog glömt att jag hade tänkt skriva något. Och när jag sen kom till jobbet och tog fram häftet, ja se då kom jag ihåg att det var när jag skulle svänga mot Stenhaga som jag tänkte på det där som jag skulle skriva om, men VAD det var jag skulle skriva om, det kom jag inte ihåg. Och jag kommer fortfarande inte ihåg vad det var. Fastän jag försökte vara envis och t.o.m. kollade Arenan där man kan hitta tidigare radioprogram. Men jag var inte ambitiös nog att kolla om man kan hitta och lyssna på nyheterna som kom kl 8 i morse.

I stället passar det bra att återknyta till något som jag hörde på vägen hem, som jag inte heller skrev upp, men som jag påmindes om när jag tittade på Arenan. Det handlar om att anpassa sig till åldersförändringar. Det tror jag är viktigt. Inte så att man ger upp, och låter bli att göra sånt man gillar bara för att man har fått för sig att människor i den ålder man befinner sig i inte ska göra det eller det. Utan så att man konstaterar att det kan finnas irreversibla förändringar i ens liv, förändringar som kan ha med t.ex. hälsa att göra, men som också kan vara kopplade till naturligt åldrande, unnar sig själv att sörja den (förestående) förlusten, och sedan gör en nyorientering där man gör sitt bästa för att gilla läget och anpassa sig till det nya.

För min del är ett konkret exempel min krånglande fot. Inte är det roligt att ha en fot som gör ont, så att jag inte längre kan springa halvmaraton eller ha högklackade skor. Det är ju tur i oturen att jag aldrig haft ambitionen att springa maraton eller skida Vasaloppet, för trots att jag har utmärkta skoinlägg som stöder och lindrar finns det gränser för vad foten tål. Men det finns fortfarande många fysiska aktiviteter jag kan ägna mig åt, och visst, jag kan fortfarande springa och skida, men inte så länge åt gången. För en fåfäng kvinna är det förstås en smula förargligt att inte klara högklackat, men det är ändå en världslig sak. Det finns snygga skor med lägre klack, men jag får villigt erkänna att det är svårt att hitta skor som är både snygga och bekväma. Den krånglande foten är helt klart ett åldersrelaterat problem, trots att det är fråga om en medfödd felställning. Det är i takt med stigande ålder och värdighet foten har börjat protestera mot ett alltför livligt skuttande och springande.

Ett annat åldersrelaterat exempel är läsglasögonen. Underligt nog är jag mest förtjust i den utvecklingen, trots att jag inte gillar att ha glasögon. Men det känns liksom så fascinerande, nytt och spännande det här med att synen förändras. Och jag ser ju fortfarande, det är bra att det finns hjälpmedel att ta till.

Men visst, både foten och den sviktande synen är tecken på att jag inte är purung längre. Och, jag har ingen vidare stresstålighet, och inte heller så bra simultankapacitet längre. Fast det gör liksom inte så mycket. Det går utför, men det går långsamt, och det är fortfarande väldigt mycket jag kan. Och väldigt mycket jag slipper, tack vare att jag inte längre är så ung. Det är nog det bästa. Det blir liksom lättare och lättare att bara säga ”åhå” åt det ena och det andra.

Tankspridd har jag ju alltid varit, så att jag inte kom ihåg vad jag skulle skriva i häftet som skulle hjälpa mig att komma ihåg är ju inte åldersrelaterat… väl? 😉