dagen med häftet

Det funkade nog inte riktigt så bra, det där med att ha häftet med sig och kunna anteckna uppslag till blogginlägg. Eller, jag ska väl inte kasta yxan i sjön än, men då mitt minne är så bra men kort… man kan ju inte börja anteckna medan man t.ex. kör bil. I morse, när jag var på väg till gymmet, lyssnade jag min vana trogen på Radio Vega, och hörde något i nyheterna som jag tänkte att jag skulle kunna kommentera i ett blogginlägg. Men, häftet var ju i ryggsäcken i bagaget, och innan jag kommit så långt som till gymmet hade jag nog glömt att jag hade tänkt skriva något. Och när jag sen kom till jobbet och tog fram häftet, ja se då kom jag ihåg att det var när jag skulle svänga mot Stenhaga som jag tänkte på det där som jag skulle skriva om, men VAD det var jag skulle skriva om, det kom jag inte ihåg. Och jag kommer fortfarande inte ihåg vad det var. Fastän jag försökte vara envis och t.o.m. kollade Arenan där man kan hitta tidigare radioprogram. Men jag var inte ambitiös nog att kolla om man kan hitta och lyssna på nyheterna som kom kl 8 i morse.

I stället passar det bra att återknyta till något som jag hörde på vägen hem, som jag inte heller skrev upp, men som jag påmindes om när jag tittade på Arenan. Det handlar om att anpassa sig till åldersförändringar. Det tror jag är viktigt. Inte så att man ger upp, och låter bli att göra sånt man gillar bara för att man har fått för sig att människor i den ålder man befinner sig i inte ska göra det eller det. Utan så att man konstaterar att det kan finnas irreversibla förändringar i ens liv, förändringar som kan ha med t.ex. hälsa att göra, men som också kan vara kopplade till naturligt åldrande, unnar sig själv att sörja den (förestående) förlusten, och sedan gör en nyorientering där man gör sitt bästa för att gilla läget och anpassa sig till det nya.

För min del är ett konkret exempel min krånglande fot. Inte är det roligt att ha en fot som gör ont, så att jag inte längre kan springa halvmaraton eller ha högklackade skor. Det är ju tur i oturen att jag aldrig haft ambitionen att springa maraton eller skida Vasaloppet, för trots att jag har utmärkta skoinlägg som stöder och lindrar finns det gränser för vad foten tål. Men det finns fortfarande många fysiska aktiviteter jag kan ägna mig åt, och visst, jag kan fortfarande springa och skida, men inte så länge åt gången. För en fåfäng kvinna är det förstås en smula förargligt att inte klara högklackat, men det är ändå en världslig sak. Det finns snygga skor med lägre klack, men jag får villigt erkänna att det är svårt att hitta skor som är både snygga och bekväma. Den krånglande foten är helt klart ett åldersrelaterat problem, trots att det är fråga om en medfödd felställning. Det är i takt med stigande ålder och värdighet foten har börjat protestera mot ett alltför livligt skuttande och springande.

Ett annat åldersrelaterat exempel är läsglasögonen. Underligt nog är jag mest förtjust i den utvecklingen, trots att jag inte gillar att ha glasögon. Men det känns liksom så fascinerande, nytt och spännande det här med att synen förändras. Och jag ser ju fortfarande, det är bra att det finns hjälpmedel att ta till.

Men visst, både foten och den sviktande synen är tecken på att jag inte är purung längre. Och, jag har ingen vidare stresstålighet, och inte heller så bra simultankapacitet längre. Fast det gör liksom inte så mycket. Det går utför, men det går långsamt, och det är fortfarande väldigt mycket jag kan. Och väldigt mycket jag slipper, tack vare att jag inte längre är så ung. Det är nog det bästa. Det blir liksom lättare och lättare att bara säga ”åhå” åt det ena och det andra.

Tankspridd har jag ju alltid varit, så att jag inte kom ihåg vad jag skulle skriva i häftet som skulle hjälpa mig att komma ihåg är ju inte åldersrelaterat… väl? 😉

0 reaktioner på ”dagen med häftet”

  1. Åhå, säger jag med, får säga det ganska ofta numera! 😀 Men efter 70 är det ju åldern en giltig orsak att skylla det mesta på! ”Det går utför” säger du, jag tycker DET låter som du skulle vara minst 70 år eller kanske är det jag som helt tappat omdömet?? 😮 Sköt bra om foten, kram!

    Svar: Tack, jag kämpar vidare med foten så gott det går 🙂 Det där med vad som går utför och när är förstås väldigt relativt och individuellt. (Och nej, jag är inte 70. Jag är 48, fyller 49 i oktober. Så jag är bara barnet i vissa avseenden…) Och jag tror att upplevelsen av vad som går utför också är individuell. Jag har haft svårt att förlika mig med tanken på att jag inte kommer att få flera barn. Det är ju definitivt en sak som är ”utför”, då man inte längre är fertil. Men, befriande nog, den saken har jag kommit över. Just nu är det bara roligt att vara så där lite efter ”mitt i livet” 😉

  2. måsa-bruudin

    Vi ska komma ihåg att med stigande ålder kommer också nya färdigheter, som just förmågan att säga åhå åt vissa saker,förmågan att bjuda på sig själv och inte ta sig själv på för stort allvar,förmågan att se det väsentliga och strunta i oväsentligheter.,Nya titlar kanske tillkommer,som farmor/mormor.Lära sig nya saker,men bara det man själv vill,utan krav på att prestera.
    Inte är det roligt när de fysiska möjligheterna begränsas,men det är som du säger,man får sörja sina förluster, tacka för det som varit och se framåt mot andra möjligheter.Sen att man inte känner sig som sin fysiska ålder är en annan sak. Ibland gör jag det,men ibland känner jag mig som en tioåring,ibland som 25, ibland som 80… (Även om jag inte vet hur en 80-åring känner sig.)Läste nånstans det här:”Hur gammal skulle du vara om du inte visste din ålder?”

    Svar: Precis, det är just det där som du nämner som är så roligt med att befinna sig i s.k. mogen ålder. Och det är intressant, det där med siffrorna. Att man tillmäter dem så stor betydelse. För i de allra flesta fall är de ju bara just siffror, om vi inte låter dem begränsa oss, eller om inte andra har satt gränser, som t.ex. att kvinnor över 30 inte får göra militärtjänst, så det tåget har obönhörligen gått. (Vilken tur att man inte skulle ha velat det heller, så slipper man sörja den saken…) Om jag inte visste min ålder skulle jag strunta i hur gammal jag är. Tror jag. Antagligen skulle nyfikenheten göra att jag skulle grubbla på den saken ändå… om jag visste att man kunde ha en ålder, vill säga 😉

  3. Jo, inte är det alltid så roligt när man börjar märka sina begränsningar. Jag har haft ett otroligt minne och det är fortfarande helt ok, men jag kommer inte mera detaljerat ihåg vad vi gjort under en lektion förra veckan om jag inte antecknar. Så mera antecknande har det blivit.

    Fysiken är ganska intakt, men jag har ett medfött litet hjärtfel som gör att jag inte kan utöva hårda fysiska ansträngningar och det är väl ungefär som det alltid har varit. Zumba, aerobic och löpning är bara att glömma, men raska promenader går bra och därmed nöjer jag mig. Däremot har jag blivit stelare i nackpartiet och har värk nu som då, men det går att stå ut med.
    Synen blir sämre för varje år, men det finns ju glasögon tack och lov! Hörseln är mycket bra och den behöver jag i mitt jobb. Simultankapaciteten har jag övat under hela mitt yrkesliv, så det går bra fortfarande att svara på en fråga och samtidigt hålla två andra i minnet:)

    Svar: Det är onekligen bra att ha god hörsel i ditt jobb. Mamma är ju pensionerad speciallärare, och hon började höra sämre rätt tidigt, så hon har sagt att det var bra att hon hade ett jobb med små grupper, för hon skulle inte ha klarat av att jobba i en stor klass när hon fick svårare att höra.

    Anteckna har jag alltid varit tvungen att göra. Undrar vad det där med dåligt minne egentligen beror på, när man inte kan skylla på ålder. Vissa saker minns jag jättebra. Andra uruselt eller inte alls. Månne det är så att den som har dåligt minne, som jag, är så splittrad i tankarna, simultantänker så att det inte blir nån reda i tankarna…

  4. vandravidare

    Glasögon och hörapparat och……. tror bestämt jag säger som så; själen är ung,jag är nöjd att jag är jag trots alla ”skavanker” 😀 …för frågan är hade jag varit lika lycklig som jag är idag annars? Ps kom ihåg häftet ds 😉

    Svar: Det lär vi visst aldrig få veta om du hade varit, så vi får glädjas åt att du är så nöjd och lycklig som du är 😉

    Jo, jag kommer ihåg häftet. Jag har rent av skrivit upp två saker i det i kväll. Eller var det tre? hmmm…. Vilken tur att jag har häftet så att jag kan kolla…

  5. Tydligen går det helt bra att skriva ett intressant och lagom långt blogginlägg utan anteckningsboksanteckningar också.

    Svar: Tack, jo, egentligen har det ju gjort det hittills, men det har blivit lite för många oskrivna dagar också…

  6. Får den fart på skrivandet med att ligga oskriven i en väska fyller den väl också sin funktion 🙂

    Svar: Det har du rätt i! Men idag har jag lyckats skriva dit en sak till 🙂

  7. När jag läste den första kommentaren ovan kom jag att tänka på ett par damer jag lärde känna i mitten/slutet av 80-talet. Jag brukade delta i en årlig två veckor lång grafik-workshop som ordnades i Stundars’ då nya grafikverkstad. En av damerna var tydligen nyligen bliven infertil för ungefär det första hon sa efter att ha presenterat sig var ”Ååååh vad det är skönt att ha sluppit fertilitetens börda!” På (följd)frågan om hon har barn sa hon ”ja, vi har en dotter som är ingenjör, hon kommer hem varje sommar och byter våra trasiga glödlampor” 🙂
    En annan dam på workshoppen var pensionerad lärarinna. Hon lever än och är snart 90, tog hand om sin mor tills denna dog 100 år gammal i början av 2000-talet, och sin man som dog ifjol. Båda ter sig för mig som goda exempel på hur roligt det kan vara att bli ”gammal”. Om man lever enligt Jenny Josephs dikt ”warning” http://www.wussu.com/poems/jjw.htm

    Svar: Underbart!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *