fbpx

ett med jobbet eller ett med livet?

Jag läste nyss ännu en sån här ”jobba inte för mycket”-artikel på nätet. Det ligger säkert mycket i det som står i artikeln. Ändå blir jag nästan matt bara av att läsa såna där skylla-på-jobbet-texter. Som om jobbet vore allt här i världen. Ok, det är tydligen väldigt viktigt för vissa.

Men OM jag, förutom allt annat, hade börjat inbilla mig att jag = mitt jobb, då hade jag definitivt mått ännu sämre, och gått i väggen ännu tidigare. Det känns fullständigt omöjligt. Och jag kommer aldrig, aldrig att gå med på att ha ett jobb där jag ständigt skulle behöva vara tillgänglig per e-post eller telefon. Kommer det en dag då det krävs, säger jag upp mig och börjar odla maskrosor eller vadsomhelst.

Jag vet att jag har skrivit om det här många gånger. Det kan bli tjatigt. Men ingen måste ju läsa 🙂 När det inte handlar om ens jobb, utan om ens liv, om hela ens person – det är svårt att beskriva. ”Låt bli att vara ett med livet”? Sluta leva fullt ut? Strunta i dina medmänniskor? Ställ för allt i världen inte upp på något som kräver en insats av dig?

Inte är det roligt att vara där heller, av nöden tvungen. Eller, jag är ju inte där heller, bara nånstans mittemellan, nu då jag mår bättre och faktiskt kan ställa upp. Lite. Nån gång ibland.

Livet är så fullt av val. Och att ständigt välja bort och riskera att framstå både för sig själv och för andra som en som inte bryr sig är inte lätt för den som VERKLIGEN vill bry sig. Om det som jag tycker är viktigt. Om hur andra mår. Om att det finns naturkatastrofer och svält och krig och elakhet och elände (och här sitter jag och har det bra och gör inget åt saken????). Typ.

Om det sen är samma stress som den där jobbstressen de talar om vet jag inte. Kanske. Men på något sätt känns det som att premisserna definitivt inte är de samma.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *