flygfän och trollkarlar och sånt

För några år sen skrev jag ett argt blogginlägg om älgflugor, om hur det kan komma sig att det finns så korkade varelser. Tänk att de kastar vingarna innan de kollat om de befinner sig på rätt art…

Fortfarande ogillar jag älgflugor i allra högsta grad, men jag har bestämt mig för att de inte ska få förstöra mina möjligheter till skogspromenader med hunden. Man får väl vänja sig med dem, samt försöka förhindra dem från att komma åt att knata runt i ens kalufs. Visst känns de fortfarande som sega salmiakspindlar som klamrar sig fast i håret och kryper och kryper, men de ska inte få avgå med segern när det gäller mig.

Så jag köpte en mygghatt med nät för ansiktet och tänkte att den nog skulle stå emot älgflugorna också. Den har ett nät med ett snöre och en dragsko nertill, så man kan snöra till runt kragen på jackan så att inte kräken kan krypa in i håret.

En av mina facebookvänner tycker att jag liknar trollkarlen Gandalf ur filmerna om Sagan om Ringen på den här bilden. Det var en skojig jämförelse. Jag liknar gärna Gandalf, i synnerhet Gandalf som vit trollkarl, efter att han dragits ner i underjorden och kämpat med Balrog och vunnit. En bra förebild och han är verkligen sinnebilden för det goda i böckerna och filmerna (och nu vill jag inte dras in i någon diskussion om huruvida det är lämpligt att en trollkarl symboliserar det goda, jag är inte på sånt teolog-filosofhumör idag). Gandalf är bra och det är en saga, punkt slut.

Hursomhelst, igår då jag invigde Gandalfhatten fick jag till min stora förargelse en älgfluga på mig trots allt. Flugeländet smög sig in nerifrån, under fleecejackan och innanför t-skjortan och kröp därifrån upp till håret (suck). Nackdelen med att ha en kort och bred t-skjorta som jag tänkte skulle kunna duga som skäriskjorta då den annars inte är vare sig särskilt klädsam eller särskilt bekväm 🙁 Den är så kort att den inte går att stoppa ner i byxorna (i synnerhet inte då man har jeans med låg skärning) och så bred att den fladdrar runt magen då man går. Idag avhjälpte jag det problemet med att knyta en gammal halsduk runt midjan då jag gick på promenad. Om jag mot förmodan hade mött någon i skogen hade jag väl fått bjuda på ett förskräckt gapskratt 😉 Men ingen syntes till. Jag tror att man är tämligen ensam ute i skärgården så här mitt på en vardag nu då de flesta har avslutat sina sommarsemestrar.

Eftersom jag är en vanlig tant och inte någon sagofigur ska jag emellertid fortsätta dagen med att sitta i solen och sticka sockor. Och bjuda maken på paj och kaffe sen då han dyker upp. Till skillnad från majoriteten har han nämligen semester nu.