Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 19. En besvärlig morgon
Margaretha vaknade av väckarklockan, och kände genast att något inte var som det skulle. Det högg till i ryggen och gjorde så ont att hon inte kunde låta bli att ropa till. Vad var nu detta? Hon som skulle till jobbet, inte gick det an att ligga här och oja sig. Hon gjorde ett nytt försök att röra på sig, men det var lika omöjligt som tidigare. Paniken började växa inom henne. Inte ens humor hjälpte henne nu, hon försökte travestera Martin Luther och tänka ”här ligger jag och kan inte annat”. Eller var det Luther, förresten? Kanske det var Julius Caesar. Nu började hon ifrågasätta sin egen allmänbildning till råga på allt. Men hur skulle hon kunna ta sig upp om det gjorde så här ont? Hon antog att hon fått ryggskott för första gången i sitt liv. ”Noidannuoli”, en pil från en häxa, säger man på finska. Det kunde hon gott tänka sig. Nån häxa hade smugit sig in under natten och skjutit en pil i hennes rygg. Margaretha rös. Oändligt försiktigt sträckte hon ut handen och fick tag i telefonen. Hon slog numret till jobbet.
– Avdelning två, Olofsson, svarade hennes arbetskamrat Pia.
– Hej Pia, det är Margaretha, sa Margaretha. Jag har tyvärr fått ryggskott och kan inte komma till jobbet idag.
– Ojdå, sa Pia, det låter inte bra. Har du någon som kan hjälpa dig, med mat och sånt?
– Jag ska ringa till min dotter, svarade Margaretha, det ordnar sig.
– Sköt om dig, sa Pia, tänk inte på oss. Jag ska kolla vem som är ledig idag och se om jag kan ringa in någon ersättare för dig.
Margaretha tackade och ringde upp Cecilia. Inget svar. – Vilken tur att jag har två barn till, tänkte hon och tryckte fram Peters nummer. Han svarade.
– Hej, det är mamma, sa Margaretha. Jag har fått ryggskott och kommer mig inte ur sängen. Tror du att någon av er har möjlighet att komma hit och hjälpa mig i något skede?
– Ojoj, svarade Peter, jag ska kolla med Annika hur hennes dag ser ut. Ett ögonblick!
Margaretha väntade och hörde mummel i bakgrunden.
– Hallå, sa Peter, Annika börjar klockan 9 i dag, så hon kan komma om en stund.
– Fint, svarade Margaretha lättad. Jag behöver ju åtminstone komma mig till toaletten…
Alla Margarethas barn hade varsin nyckel till hennes lägenhet, för säkerhets skull. Margaretha låg kvar och försökte slappna av. Hon hann till och med slumra till innan hon hörde rasslet av en nyckel i dörren, och Annika kom in.
– God morgon, sa Annika, hur var det här då?
– God morgon, svarade Margaretha, jag vet inte riktigt, men jag tänkte att jag skulle behöva hjälp att komma upp ur sängen till att börja med.
– Knäpp händerna bakom min nacke, uppmanade Annika, och så håller du ihop benen och svänger dem samtidigt över kanten. Margaretha stönade av smärta, men det fungerade överraskande bra att göra som Annika sa. Bara hon kom sig upp i sittande ställning gick det nog att komma sig på benen också. Annika följde henne till toaletten och väntade utanför.
När Margaretha var klar med toalettbestyren gick de in i köket, och Annika hjälpte henne att göra i ordning frukost.
– Sen måste jag tyvärr iväg, sa Annika. Annika var klasslärare, och kunde inte lämna skolbarnen åt sitt öde, det förstod Margaretha mycket väl.
– Det är ju tur att jag kan vara borta tre dagar från jobbet utan sjukintyg, sa Margaretha. Nu ska jag väl klara mig själv, och så får vi höras senare.
Annika plockade också fram värkmedicin ur skåpet, så att Margaretha skulle ha tabletterna till hands.
– Jag ska se till att du får hem någon bra smörja att lindra värken med, sa Annika, antingen kommer jag eller Peter in med den senare i dag. Ta väl hand om dig nu! Det sägs att man inte enbart ska vila när man har ryggskott, det är bra att röra på sig, men undvik att anstränga dig.
Margaretha tackade för hjälpen, tog två värktabletter och hällde upp kaffe med darrande händer. Hon satte på radion, som hon hade stående på blombrädan vid fönstret. Det var trevligt att lyssna på radio i köket, tyckte hon, och just nu kändes det viktigare än nånsin att få lite annat att tänka på än ryggen som bråkade. Så ringde telefonen. Det var Cecilia, som sett att hon hade ett missat samtal och undrade vad Margaretha velat så där tidigt på morgonen. Hon fick höra vad som hänt, och lovade komma och hälsa på nästa dag. – Vi får höras, så att jag vet hur du mår i morgon och om jag ska handla något som du behöver, sa hon. Margaretha kände sig lättad, nu skulle hon få besök både den här dagen och nästa, hon behövde inte vara rädd för att bli liggande i dagar innan någon skulle komma till undsättning. Det gällde att ha telefonen inom räckhåll hela tiden ifall smärtan skulle bli värre.
När hon satt och tittade ut, fick hon plötsligt syn på Annette och Ufo, som promenerade längs trottoaren. Margaretha vinkade, men Annette tittade inte upp. De hade inte setts sen den där dagen på parkbänken. Om inte Margaretha hade haft så ont i ryggen hade hon tagit upp fönstret och ropat hej. Plötsligt stannade Ufo och såg henne rakt i ögonen. Han stod stilla och gick inte vidare fastän Annette försökte dra honom med sig. Så tittade Annette upp för att se vad det var som Ufo såg, och nu märkte Annette också att nån satt och vinkade i fönstret. Margaretha reste sig mödosamt, så att Annette skulle se vem det var som vinkade. Så tog hon upp fönstret och hojtade: – Hej Annette, det är Margaretha från parkbänken!
– Hej, svarade Annette. Hon tittade sig omkring för att se om det kom några bilar, men gatan var tom, så Annette och Ufo kom över till Margarethas sida av gatan. Margaretha bodde på andra våningen.
– Är du ledig idag, undrade Annette.
– Sjukledig, svarade Margaretha, jag fick ryggskott i natt.
– Det var värst, sa Annette, har du så du klarar dig? Med mat och sånt?
– Tack, jag klarar mig och min sonhustru har varit här. Men det skulle inte vara så dumt med lite sällskap, sa Margaretha innan hon hann hejda sig. Har Ufo och du tid att komma upp en stund?
– Jodå, sa Annette, jag ska inte till skolan förrän klockan ett, det går bra.
En liten stund senare satt Annette i Margarethas kök, medan Ufo nyfiket nosade omkring i den nya miljön. Margaretha frågade om Annette ville ha kaffe, och sa urskuldande att Annette gärna fick sätta på mera kaffe i så fall. Det gjorde Annette, och sen satt de och småpratade en god stund med varsin kaffekopp framför sig.
– När var det du börjar sommarjobba, undrade Margaretha.
– Nästa måndag, svarade Annette.
– Vet du, sa Margaretha, jag tänkte så mycket på er sen. Jag har anhållit om att få jobba deltid nu, och jag skulle gärna hjälpa dig med Ufo ibland, bara jag blir kvitt det här ryggskottet. Jag tror att det skulle göra mig gott att få ta en hundpromenad då och då.
– Det var en överraskning, svarade Annette. Om du verkligen vill, på riktigt, skulle jag vara så tacksam. Då skulle han inte behöva vara så mycket ensam.
– Vi kan ju försöka, sa Margaretha, jag har ju som sagt var aldrig haft någon hund förr, men det man inte kan, kan man alltid lära sig, eller hur? Som att sköta hundar.
– Absolut, tyckte Annette. Och nu vet jag i alla fall vad du heter i efternamn, jag har tänkt på dig, men visste inte hur jag skulle få reda på var du bor eller vilket telefonnummer du har. Eller om du ens ville att jag skulle veta det.
– Tänk, svarade Margaretha förundrat, jag har haft precis samma tankar.
De bytte telefonnummer, och sedan gick Annette och Ufo hem med ett löfte om att de skulle höras före måndagen, så att de kanske skulle kunna promenera tillsammans, om Margaretha blev i form att ta sig ut. Ibland kan någonting gott komma av någonting ont, tänkte Margaretha och såg med värme på Annette och Ufo där de promenerade iväg hemåt. På något sätt kändes ryggen redan lite