Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Margaretha och hennes barnbarn var också på väg till stranden den här dagen. Barnbarnen hade sovit över. Till och med Simon hade följt med utan protester, fastän han började bli så stor. Han tyckte allt att det var lite spännande att få övernatta i stan. På kvällen hade han varit ute på en cykeltur för sig själv, men det blev inte så lång stund. Margaretha tänkte att han antagligen mest ville känna på friheten. På möjligheten att ta sig ut i stan på egen hand. Att kunna köpa en glass och känna en illusion av att alla möjligheter låg öppna. När han väl känt på den möjligheten, gick det utmärkt att titta på film, äta chips och dricka cola tillsammans med mormor och syskonen. Noah somnade tidigare än de andra, inte helt oväntat. Då satt Simon, Ida och Margaretha på balkongen och spelade kort.
Simon och Ida gick till butiken för att handla något gott att ta med. Margaretha tyckte att det skulle bli intressant att se vad de valde. Hon hade redan gjort i ordning saft och smörgåsar, samt kaffe till sig själv och till Simon. Barnens val av godsaker att ta med var lite överraskande. Klementiner mitt i sommaren.
– Hoppas de inte är torra och smaklösa, tänkte Margaretha. Men hon var glad över att de valt något så nyttigt också. Förutom klementinerna hade de köpt ”blåvit” choklad, leverkorv och fil. Ida erbjöd sig att göra några smörgåsar till, så att de skulle få med leverkorven också. Margaretha visste inte att barnbarnen var så förtjusta i fil. Det skulle hon lägga på minnet till nästa barnbarnsbesök.
– Fil, sa Noah också nöjt när han såg burkarna.
De packade filen och smörgåsarna i kylväskan.
– Hur gör vi med chokladen, undrade Simon, kanske den också får plats där?
Margaretha flyttade lite på provianten och så lyckades de klämma in chokladen i ett hörn. Klementinerna fick hållas i en väska med badgrejor. Simon bar ut Noahs sittvagn, och så gick de i väg. Simon och Ida cyklade i förväg, medan Margaretha traskade efter i lugnt tempo med Noah i vagnen. Det var en alldeles underbar dag.
– Vilken fin sommar det blev, tänkte Margaretha. Och än en gång kom saknaden efter Samuel över henne. Tänk om han också fått gå här. Fast, om Samuel hade levt hade de nog inte flyttat till stan. Han hade inte heller varit så förtjust i strandliv. Men kanske han hade ställt upp och följt med ändå, när barnbarnen var med?
– Glass, sa Noah när de gick förbi en glasskiosk.
– Jo, där säljer de glass, bekräftade Margaretha och valde att inte låtsas om ifall Noah tänkte att de skulle köpa glass. Noah nickade nöjt, så svaret var tydligen rätt. De vandrade vidare.
– Fågel, sa Noah när en svärm måsar kom flygande.
– Jo, de där fåglarna kallas måsar, svarade Margaretha.
– Måsar, upprepade Noah fundersamt. Några duvor pickade omkring i gräset på andra sidan strandpromenaden.
– Måsar? undrade Noah.
– De där fåglarna kallas duvor, förklarade Margaretha.
– Duvor, upprepade Noah. Måsar och duvor.
– Precis, berömde Margaretha.
När de kom fram till stranden var Simon och Ida redan i vattnet. Margaretha antog att Simon tyckte att det var bra att ha en lillasyster med sig, så att han också täcktes plaska och busa. Hon vinkade, och de vinkade tillbaka. Margaretha slog upp ett parasoll som hon hade placerat på vagnens underrede, och bredde ut en picknickfilt under parasollet, så att Noah skulle kunna vara i skuggan. Fast det ville han förstås inte. Han tog sina sandleksaker och gick en bit ifrån, satte sig i sanden och började gräva frenetiskt. – Jag får allt lov att se till så att han inte får för mycket sol, tänkte Margaretha. Noah hade visserligen både solhatt och t-skjorta på sig, men ändå.
Margaretha njöt av situationen och försökte låta bli att tänka på hur det månne hade gått med Cecilias och Franks diskussion. Hon hade inte hört något från Cecilia efter att Cecilia lämnat barnen föregående dag. Hon tittade omkring sig för att se om hon månne skulle råka på någon bekant, men alla såg obekanta ut, åtminstone så här på håll. En bit ifrån satt en man, en kvinna och en pojke. Margaretha fick en bestämd känsla av att de inte var en familj, mannen och kvinnan verkade vara både blyga för och intresserade av varandra. Hon kände sig opassande nyfiken, och vände i stället blicken mot vattnet för att hålla ett öga på Ida samtidigt som hon försäkrade sig om att hon hade koll på Noah. Simon var duktig, och höll nog reda på Ida, men Margaretha kände ändå sitt ansvar.
Efter en stund såg hon att Ida och Simon kom upp ur vattnet och gick för att byta om.
– Nu är vi hungriga, meddelade Ida när de kom fram till Margaretha på filten.
– Kom Noah, vi ska äta, sa Simon och Noah var snabbt på plats. Margaretha placerade Noah längst in i skuggan och började duka fram. Då ringde telefonen. Det var Cecilia.
– Hej vännen, svarade Margaretha.
– Hej, sa Cecilia dämpat, hur går det?
– Det går alldeles utmärkt, svarade Margaretha, vi är på stranden och ska just börja äta. Hur har ni det?
– Jodå, mumlade Cecilia, det gick bättre än jag trodde, men vi har en mycket jobbig tid framför oss, är jag rädd. Hursomhelst så känns det skönt att ha berättat.
– Vad bra, sa Margaretha.
– Är det mamma? Jag vill prata med mamma! sa Ida.
Margaretha sa ”Ida vill prata med dig, vi hörs senare”, räckte över telefonen till Ida och fortsatte duka fram. Ida pladdrade glatt om vad de hade gjort och om hur roligt det var att få vara hos mormor. Margaretha kände sig lättad över att Cecilia sagt att det gick bättre än väntat, men hon kände också ångest över den jobbiga period som Cecilia hade framför sig.
Själv hade Margaretha aldrig varit otrogen. Men visst, hon var medveten om att man inte blir oemottaglig för andras charm bara för att man är gift. Hon kom ihåg vilken chock det hade varit för henne att inse detta faktum när hon varit gift ungefär ett halvår. På något naivt sätt hade hon föreställt sig att när man väl hittat ”den rätte” så skulle man vara säker på sin sak och inte snegla på något eventuellt grönare gräs på andra sidan av något staket. Det var ingen bekväm insikt att drabbas av, att förstå att det förmodligen inte var många förunnat att vara så tvärsäkra. Om inte annat, så var människans fysik konstituerad så att hon reagerade på vissa incitament. Det kändes bekvämast att ta till en sådan biologisk förklaring. Upplevda känslor och tankar om att hitta någon som eventuellt skulle passa en ännu bättre än den man redan hade var svårare att komma till rätta med.
Hur skulle det kännas att träffa en ny man nu? Margaretha vågade knappt tänka tanken. Det skulle kännas som att vara otrogen, fortfarande. Samtidigt så var det ju ingen otrohet om hon skulle hitta någon, Samuel skulle inte komma tillbaka hur mycket hon än längtade efter honom och hur mycket hon än höll sig i skinnet. Plötsligt gick hennes tankar till Kalle i hundparken, och hon skämdes. Inte en gift man, absolut inte. Men det gjorde att hon förstod Cecilia ännu mera. Hon suckade.
– Varför suckar du, undrade Simon som var känslig för stämningar. – Jag bara andas, försvarade sig Margaretha. Och så tänkte jag på moffa, la hon till.
Det var i alla fall en del av sanningen.
– Tror du moffa skulle ha kommit med oss hit idag, frågade Simon. – Om han inte hade varit på jobbet tror jag nog att han skulle ha kommit med, sa Margaretha. Fast han inte var så förtjust i att simma. Jag tror ändå att han skulle ha velat passa på att få vara med er en sån här fin dag.
Simon nickade och såg tankfull ut.
De tre personerna som satt en bit ifrån reste sig och gick ut mot vattnet. Pojken sprang före, och de vuxna tittade förläget på varandra och gick efter. Plötsligt puffade kvinnan till mannen och sa ”sist i är prästens pisspotta” och sprang iväg. Mannen såg fullständigt överrumplad ut, men så skrattade han och satte iväg efter. De plaskade i vattnet nästan samtidigt, men kvinnan hann före och lyfte upp armarna i en segergest. Mannen hämnades med att skvätta vatten på henne. Margaretha blev riktigt rörd av att se deras tafatta kärleksbevis. Hon önskade att hon skulle kunna se in i framtiden och få veta hur det skulle bli med de där två.
En dryg timme efter picknicken begav de sig hemåt. Margaretha hade lovat att köpa glass, så de stannade vid glasskiosken. Simon och Ida fick varsin strut, men vis av tidigare erfarenheter köpte Margaretha en bägare till Noah, och matade honom för minsta möjliga spill. Sin egen glasstrut fick hon köpa när Noah ätit färdig. Precis när de skulle gå, hörde hon ett glatt tillrop: – Hej Margaretha! Det var Kalle, av alla människor. Med Fifi i släptåg.
– Hej Kalle, svarade hon.
– Ingen Ufo idag? undrade han.
– Nej, idag är det barnbarn som gäller, log Margaretha. Kalle skulle minsann få förstå att hon också hade familj.
– Vad trevligt, sa Kalle, frugan och jag har också ett barnbarn. En liten flicka som heter Sara.
Han vände sig till Noah. – Hej, jag heter Kalle. Vad heter du?
– Noah, svarade densamme.
– Viket fint namn, tyckte Kalle. Och i dag får du vara ute med mormor… farmor?
– Mommo, sa Noah.
– Vad duktig han är på att prata fast han är så liten, sa Kalle till Margaretha.
– Visst är han, höll hon med. Vi har varit till stranden, och nu är vi på väg hem, pratade hon på.
– Då kan Fifi och jag följa er en bit, tyckte Kalle.
Det kunde ju inte Margaretha säga något om, Finland är ett fritt land och folk måste ju få gå var de vill på allmän plats. Fast hon kände sig lite defensiv. Antagligen med tanke på Cecilia.
De gick i sakta mak längs strandpromenaden och småpratade om vardagliga saker. Det var verkligen trevligt och lätt att prata med Kalle, tänkte Margaretha.
– Här ska vi vända av, sa hon. Tack för sällskapet!
– Tack själv, svarade Kalle, då vänder vi hemåt, vi också.