Frukost på stranden – Sommarföljetong del 31/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 31. Myggbett och mystiskheter

När Margaretha vaknade på morgonen, kände hon att det kliade infernaliskt på båda vristerna. Märkligt att hon hade kunnat sova så gott ändå, när hon väl fick tag i sömnen. Klockan var halv nio. Hon steg upp, hämtade en tub kortisonsalva och smorde in myggbetten. Det såg ut att bli en balkongfrukostdag i dag igen. Hon hämtade tidningen, gjorde i ordning smörgåsar, kaffe och en halva grapefrukt och gick ut och satte sig. Innan hon ätit klart ringde telefonen. 

– Hej, det är Kalle, sa en glad mansröst. Fick du mitt meddelande i går? 

– Jo, svarade Margaretha kort. 

– Jag har som sagt var tänkt mycket på dig, sa Kalle, och jag undrar om du skulle vilja följa med mig till sommarstugan idag? 

– Vill din fru att jag kommer? undrade Margaretha. 

– Tja, du vet, hon kommer inte med. Hon ska ut på lunch med sina väninnor. Jag tänkte att du och jag skulle kunna ha det lite trevligt. Om du ska sköta Ufo kan du ju ta honom med dig, så får Fifi och han leka lite?

Margaretha drog djupt efter andan. 

– Kalle, sa hon, jag tycker inte att det känns passande att följa med om inte din fru kommer. Vi känner ju inte ens varandra så bra. 

– Men då lär vi ju känna varandra bättre, tyckte Kalle. Och, sa han med lite lägre röst, jag tror att vi kan ha det trevligare utan henne, om du förstår vad jag menar. 

– Nej, sa Margaretha skarpt, jag tror inte att jag förstår. – Du har ju varit utan sex ganska länge nu, eller hur, sa Kalle. Först var Samuel sjuk, och sen… 

– Den här konversationen vill jag inte ha, utbrast Margaretha. Adjö. 

Så tryckte hon bort samtalet och satt med blossande kinder och bultande hjärta och kände sig synnerligen illa till mods. Att han bara täcktes! Om han också hade varit ensam hade det väl varit en annan sak, men han var ju gift. Egentligen borde hon ta reda på vad hans fru hette och ringa henne och berätta vilken karlslok hon var gift med. Fast frun kanske tyckte det var ok? Sånt hade man ju hört om. Margaretha rös. 

Tårarna började rinna. Inte hade hon väl gett ifrån sig såna signaler? Att hon skulle vara i behov av fysisk närhet på det viset att hon var beredd att kasta sig i armarna på första bästa karl? Margaretha kände sig både ledsen, indignerad och osäker. Och det här var så pinsamt att hon inte visste vem hon skulle kunna vädra sina tankar inför. Vem skulle tro henne? Tänk om alla andra också trodde att det var så där, att hon gick omkring och längtade efter sex? Margaretha skakade på huvudet. Nu fick det vara nog. Hon skulle spärra inkommande samtal från Kalles nummer. Hon ville verkligen inte ha något mer med honom att göra. Och Ufo och hon fick gå åt andra hållet i fortsättningen så att de slapp träffa Kalle och Fifi igen. Ufo kunde absolut få träffa andra trevliga hundflickor, men det skulle vara hundflickor med ägare utan baktankar. 

Margaretha klädde på sig och promenerade iväg bort till Annettes lägenhet. Ufo hälsade henne med samma kärlek och glädje som han alltid visade när Margaretha låste upp dörren. På tamburmattan låg en hög med post, och Margaretha lyfte upp den för att inte trampa på den. Överst i högen låg ett brev. 

– Vad ovanligt med gammaldags, hederliga handskrivna brev nuförtiden, tänkte hon och kunde inte låta bli att nyfiket snegla på avsändaren. Till sin stora förvåning läste hon att avsändaren var hennes egen dotter. Brevväxlade Johanna och Annette? Hur kom det sig? Margaretha visste inte riktigt vad hon skulle tro. Men, det angick ju inte henne. Båda var vuxna kvinnor och hade väl rätt att skriva till vem de ville. Inte skulle hon lägga sig i. Margaretha suckade och kopplade Ufo. 

– Kom, vi går ut, sa hon. Jag behöver lite frisk luft, och det har du säkert inget emot. 

Det kändes som att Margaretha inte visste vart hon skulle ta vägen. Hon hade fått lära sig att det är människan som ska bestämma och hunden som ska följa, men nu lät hon kopplet hänga löst och gick själv dit Ufo gick. Han tycktes förstå och stannade inte för att invänta hennes initiativ. Hon hade trott att hon skulle bli återhämtad och att tankarna skulle klarna efter gårdagens vila, men just nu kändes det som om allting bara blivit mer och mer förvirrat. Så ringde hennes telefon. Hon försökte skärpa sig och svara med vanlig röst, då hon såg att det var Peter. 

– Hej mamma, sa Peter, vad gör du? 

– Jag är ute och promenerar med Ufo, Annettes hund som jag sköter ibland, svarade hon. 

– Visst ja, sa Peter och skrattade till, du har sånt utomjordiskt sällskap ibland nuförtiden. Annika och jag undrar om du skulle ha lust att komma ut till stugan idag, men då kanske du inte har tid? 

– Hellre en annan dag, svarade Margaretha, men jag tänkte faktiskt på er och på stugan i går och på att jag inte varit där än i sommar. Jag ska vara hundvakt i morgon också, men det kan ju hända att jag skulle kunna ta Ufo med mig, om det är ok för Annette och ni inte har något emot att få hundbesök? 

– Jag ska kolla med Annika, och så återkommer vi, tyckte Peter. Hur är det annars då? Skönt med semester? 

– Jo, sa Margaretha dröjande, visst är det skönt med semester men det känns också som att jag har lite för mycket att fundera på för att riktigt kunna koppla av. 

– Det förstår jag, sa Peter, det är nog inte lätt att bli ensam och att flytta och allt. Margaretha tänkte att det skulle ha varit enkelt om det bara varit flytten, men allt det andra… Cecilias äktenskap som knakade i fogarna, männen hon själv träffat och hennes egna osäkra känslor inför dem och inför allt som hade med denna påtvingade ensamhet att göra, Johannas och Annettes vänskap eller vad det nu var, den nya uppgiften som hundskötare – det blev bara för mycket. Men hon sa inget om det. De pratade en stund till och så lovade Peter att ringa senare under dagen då han pratat med Annika. 

Margaretha tänkte att Peter lät ovanligt glad. Det var ju bra om han kunde koppla av när han hade semester. Att inte alla som var lediga gick omkring och grubblade som hon själv. Plötsligt fick hon en längtan efter att besöka Samuels grav. Den längtan hade egentligen inte infunnit sig tidigare. Visserligen hade hon besökt graven, men det var mest för konvenansens skull. Hon föredrog att minnas honom som han var när han levde, att sitta och titta på fotografiet och låtsas prata med honom framför att stå och stirra på en gravsten. Graven gjorde avskedet så oåterkalleligt. 

Är ett avsked oåterkalleligt när någon dör? Margaretha ville i och för sig inte tro det. Under begravningen talade prästen om att trösta de anhöriga med ”hoppet om uppståndelse och ett evigt liv”. Det ville hon gärna tro. Att Samuel och hon skulle mötas igen ”där rosor aldrig dör”. Men hur skulle det gå om hon träffade en ny man? Skulle de leva i nån sorts ménage à trois i himlen? Det kändes fullkomligt absurt. Och så tänkte hon på vad hon i något skede lärt sig ur Bibeln, att Jesus hade sagt att man inte får hustrur eller män i himlen, utan alla är som änglarna och att Gud inte är en Gud för de döda, utan för de levande. Hon kände att hon inte förstod detta, och att förvirringen kvarstod. I alla händelser ville hon inte tro på reinkarnation. Usch vad jobbigt det skulle vara att födas till nya jordeliv vart åttionde år eller så. Att aldrig få den frid som övergår allt förstånd, utan ständigt drabbas av nya världsliga lidanden. 

Margarethas existentiella grubblerier avbröts av att en hund började skälla på Ufo. Ufo såg ut som att inget kunde intressera honom mindre än en liten bjäbbande terrier, men det brydde inte terriern sig om. Den morrade och skällde ännu ivrigare. Terrierns matte försökte förmana sin hund, utan resultat. Margaretha log välvilligt mot terrierns matte, en tonårig flicka, som log osäkert tillbaka och lyfte upp sin hund i famnen och gick vidare med hunden småmorrande och blängande efter Ufo. I detsamma mötte de en hund till, en schäfer som gick minst lika coolt som Ufo och inte ägnade varken Ufo eller Margaretha en blick. Margaretha och schäferns husse log och nickade mot varandra. Margaretha kände sig nästan som en riktig hundmänniska. När schäfern med vidhängande husse hade passerat, tittade Margaretha på Ufo och suckade.  

– Tror du på evigt liv, Ufo, frågade hon utan att vänta sig något svar. Ufo stannade till och såg henne i ögonen. Margaretha hade känt det förr, men nu blev det allt mer uppenbart för henne att något av evighetens mysterium fanns där, hos Ufo. Hans blick sög åt sig hennes blick ännu mera. Det kändes som att tiden stod stilla. Ögonblicket blev evighet, och evigheten fanns i ögonblicket. Tidsbegreppet förlorade sin betydelse. Och det kändes förunderligt trösterikt. Hur det än var med evigheten och existensen, så var det ordnat på bästa sätt, kände hon. Det spelade liksom ingen roll hur Ufo kunde veta något sånt, det viktiga var att han visste. Att han fanns där för henne, att han gått före och visat sammanhanget. Att han på ett märkligt sätt kom in i hennes liv just när hon behövde honom som mest. Att han inte var ännu en börda, utan han var den som kunde dela bördan med henne, kanske rent av lyfta den av hennes axlar. 

Ögonblicket var förbi, förtrollningen bröts, Ufo tittade ner i marken igen, snusade och började traska vidare. Margaretha kände sig underligt styrkt, och nästan tömd på tankar. Hur det än skulle bli så blev det bra, nu visste hon det. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *