fbpx

Frukost på stranden – Sommarföljetong del 32/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 32. Brevet

När Annette kom hem från jobbet mötte hon en ensam Ufo. Han slickade henne vänligt på handen och verkade tillfreds på alla sätt. Annette såg att Margaretha hade lyft upp posten på köksbordet. Och överst låg ett brev från Johanna. Margaretha hade alltså sett brevet. Inte för att det gjorde någonting, men det fick Annette att rodna och svettas och våndas om vartannat. Hon tog med sig brevet och satte sig i soffan. Hon skulle inte kunna företa sig någonting innan hon läst det. 

Också det här brevet var mycket underhållande. Det framgick att Johanna blivit mycket glad över att Annette svarade. Det var verkligen trevligt att ha en brevvän, skrev hon. Hon hoppades att Annette ville fortsätta skriva. Det gjorde inget att de eventuellt skulle ses ibland, de bodde ju så pass nära varandra, det var ändå roligt att skriva. Att skriva brev, och vänta på svar. Inte som med e-post eller textmeddelande, där man väntar sig svar omedelbart, utan där man får gå och vänta i flera dagar utan att man behöver börja bli otålig och tro att den andra inte svarar. Men för att det skulle bli en verklig brevvänsrelation krävdes att båda förband sig till att svara, även om svaret skulle dröja. Var Annette med på att skapa en sån brevvänsrelation, undrade Johanna.

Visst var hon det. Samtidigt kände Annette att hon inte riktigt visste vad hon ville få ut av bekantskapen med Johanna. Var det bara så att hon var smickrad över att få uppmärksamhet från en kvinna som var lite äldre än hon själv? Som kunde tjäna som en förtrogen, en vän, en förebild? Eller var hon i själva verket attraherad av Johanna? Och hur skulle hon i så fall hantera detta, om inte attraktionen var ömsesidig? Annette tyckte att de här funderingarna kändes oerhört jobbiga. Det kändes nästan som att hon beklagade att hon någonsin hört talas om att kvinnor kan ha en kärleksrelation med varandra. Hon insåg förstås också att det var bra att veta om att det kan vara så, att det inte är alltför ovanligt. Att man inte är ensam om det, om det nu skulle visa sig vara så. Det knep till i magen så hon nästan började må illa. 

Annette gick ut i köket, tappade upp ett stort glas vatten, tog fram brevpapper och penna och började skriva ett svar. Hon försökte få tonen att låta positiv, öppen och vänlig. Inte påträngande eller förpliktigande till något som Johanna inte skulle tycka om. Hon skrev att hon gärna ville vara en brevvän, och att det ju inte behövde förbli så i all evighet, att om någon av dem så småningom kom fram till att brevskrivandet skulle ta mer än det gav, så kunde hon vara ärlig med det och berätta om det för den andra. De skulle vara öppna mot varandra, inte sant?

Den här gången var det mycket lättare att skriva ett svar. Det kändes nästan som att pennan flög över pappret av sig själv. Och när brevet var klart, kände Annette sig riktigt lätt om hjärtat. Hur det än gick, hade hon varit ärlig och hövlig. Hon klistrade ett frimärke på kuvertet, kopplade Ufo och promenerade iväg till brevlådan. 

Precis när Annette hade lagt brevet på lådan ringde telefonen. Det var Margaretha. Hon berättade att hennes son bjudit henne till sommarstugan följande dag, och undrade om Ufo fick följa med. 

– Visst får han det, sa Annette, det kan ju vara lite trevlig omväxling för honom också, om det passar för Peter och hans familj. Vet du hur länge ni ska vara där? 

– Det får jag bestämma själv, svarade Margaretha, jag tar min egen bil och så kommer Ufo och jag tillbaka när det känns som att vi har varit tillräckligt länge. 

– Tänk om ni inte tycker att ni har varit tillräckligt länge utan stannar där resten av sommaren, skojade Annette. – Ja, det kan ju hända att det blir så, log Margaretha, då får du också komma dit. De skrattade och Margaretha sa att hon skulle hämta Ufo vid niotiden följande dag. Annette skulle börja jobba klockan tio, så då skulle de hinna ses en stund på morgonen. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *