Frukost på stranden – Sommarföljetong del 33/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 33. Semestern slut

Pekkas semester hade tagit slut, och han återvände till sitt arbete med blandade känslor. Främst en känsla av lättnad. Det var skönt att få lite rutin på dagarna igen. När han var hemma var han mera bekymrad för att få återfall med spelandet eller drickandet. Och det ville han absolut inte. Inte nu, då han dels hade den gryende vänskapen med Nina att värna om, dels den återknutna kontakten med sina barn. Allt hade varit ganska bra, om han bara hade kunnat sova bättre. Han sov fortfarande oroligt, och det tärde på krafterna att inte kunna återhämta sig ordentligt under nätterna. Han hade funderat på att uppsöka läkare för att få recept på sömnmedicin, men det kändes inte bra. Tänk om han blev medicinberoende i stället? Från ett beroende till ett annat. Eller ett tredje. 

När han var på väg hem från butiken efter jobbet mötte han Nina. De blev båda glada över det oväntade mötet, och stannade och pratade en stund. Andreas var hos sin pappa. Pekka fick ett infall. 

– Har du lust att komma hem till mig på en enkel middag, frågade han och tänkte ”nu eller aldrig”. 

– Visst, svarade Nina och sken upp. Vilken tid? 

– Om du inte har något särskilt för dig just nu kan du väl komma med en gång, tyckte Pekka, det gör ju inget att du är färdigt på plats medan jag lagar maten. Han tackade sin lyckliga stjärna för att barnen nyligen hade varit på besök så att han hade städat. Han ville ju gärna göra ett gott intryck på Nina också, inte bara på exhustrun och barnen. 

Nina tyckte att det var en bra idé, och sa att de kunde hjälpas åt. De promenerade hem till Pekka, Nina ledde sin cykel. Pekka skulle gärna ha haft ett finare hem att visa upp, men som sakernas tillstånd var nu, fick han vara glad över att alls ha ett hem att bjuda någon till. Han låste upp dörren och sa något skämtsamt till Nina om att det var fritt fram att gå husesyn, och att den rundan förmodligen inte skulle ta så länge. Nina log och steg in, och tittade sig artigt omkring innan hon gick och ställde sig vid fönstret och låtsades beundra utsikten medan hon sneglade på Pekka som plockade upp det han köpt. Pekka hade handlat sill och nypotatis, knäckebröd och edamerost. Han var glad över att han inte hade något brännvin hemma, fast det hade suttit bra med en snaps till sillen. Och så kände han sig väldigt huslig då han hade gräslök i en blomkruka. Han hade läst i någon reklamtidning att det gick bra att plantera såna där små gräslökstorvor som man köpte i butiken, så växte de och gav skörd under en lång tid. I dag hade han faktiskt också kostat på sig att köpa en kruka dill till potatisen. Det var annars en lyx han brukade avstå ifrån. 

Pekka kokade potatisen, och Nina erbjöd sig att hjälpa till med dukningen. Pekka ursäktade att han inte hade några servetter. Nina sa att det var sällan hon köpte servetter, nästan bara till jul, så det gick fint utan också. Nina vek hushållspappersbitar till trianglar och dukade med dem i stället. Hon tyckte att det såg trevligt ut. 

– Det är visserligen sommar och ljust, men om du har några ljus kunde det vara trevligt att ställa fram ljus också, tyckte hon. Pekka beklagade att han inte hade några ljus. 

– Jag har liksom inte riktigt varit på humör att pynta och tända ljus medan årstiden var mörkare, och nu under sommaren har jag inte kommit på tanken att skaffa hem ljus, ursäktade han sig. 

– Det gör inget, sa Nina, som sagt var ser vi ju bra ändå. 

Det blev en riktigt trevlig måltid. Båda åt långsamt, som om de ville tänja ut på samvaron så länge som möjligt. Pekka tänkte att han kunde få Nina att hållas kvar lite längre om han skulle bjuda på kaffe, så han föreslog att de skulle ta en kopp kaffe på maten. 

– Gärna, sa Nina. Jag kan duka av och diska medan du sätter på kaffet. 

Så blev det. Pekka råkade ha några kex kvar från barnens besök, och bemödade sig om att lägga upp kexen så vackert han kunde på ett fat. De drack kaffe, och stämningen blev allt mera förtätad, vilket gjorde dem båda förlägna. När de till sist inte kunde dra ut på kaffedrickandet längre, tackade Nina så mycket för maten och kaffet, och sa tveksamt att hon skulle dra sig hemåt. 

– Jag bjuder gärna igen, om du vill hälsa på oss en annan dag, sa hon. 

– Det skulle vara trevligt, sa Pekka. De reste sig och gick mot dörren. Pekka tvekade ett ögonblick, så la han armarna om Nina och gav henne en puss på kinden. 

– Tack för att du finns, sa han och såg henne i ögonen. 

– Tack för att du också finns, sa Nina och strök honom över kinden. Sen gick hon ut genom dörren och Pekka skulle ha haft lust att dansa en glädjedans när han tittade ut genom fönstret och såg henne cykla iväg. Tänk att han vågat bjuda hem henne, och att det blev en så fin samvaro.

– En date, tänkte Pekka. Är det inte så ungdomarna kallar det nuförtiden?  Fast, om man ska på date går man väl ut och äter. Vad visste han. Hursomhelst kändes det som en date för honom. En lyckad date. 

Han tänkte tillbaka på när han i tiderna träffat exhustrun. Hade de ”dejtat”, eller vad var det de hade gjort? De hade liksom bara blivit tillsammans. Och sen hade det ena avlöst det andra. Förlovning, samboende, ett barn, vigsel i samband med barndopet och så ett barn till. Det kändes som att deras liv på något sätt gått av bara farten. Hur det riktigt hade blivit så att han fastnat i spelandet visste han inte. Var det rent av så att han sett hustrun och barnen som troféer? Och trott att han skulle fortsätta att ”vinna”? Eller var det så att han ville att de skulle få det ännu bättre än de redan hade? Han visste inte. Det var väl bäst att låta bli att gräva i orsakerna. Att ta gruppterapiledarens ord på allvar – det är inte orsaken som är viktig. Det som har varit, har varit. Det är vad du gör nu och framöver som har betydelse. Hitta redskapen för att kunna hålla dig borta från spelandet. 

Pekka trodde nog att det låg en hel del i det, att det handlade om att kunna hantera situationen nu, oberoende av vad som orsakat den. Samtidigt, om han inte visste var rötterna till spelberoendet fanns, hur skulle han då kunna undvika att hamna i samma fälla igen? Om orsaken liksom upprepade sig?

I alla händelser tänkte han vara på sin vakt. Nu hade det gått att låta bli att spela i ett halvt år. Skuldsaneringen skulle ta fem år. Han hade alltså klarat av mer än en tiondel av den tiden. Då skulle han se till att klara resten också, det var ”bara” att bestämma sig för att det skulle gå. Ett uttryck som hans mormor brukade säga kom för honom: ”allt gaar tå e haar ti gaa”. Allt går, om det måste gå. Fast det stämde ju inte alltid. Men kanske det här var just ett sånt tillfälle, då man kunde hämta styrka i mormors gamla uttryck? – Det ska gå, tänkte han och reste sig och gick ett varv runt lägenheten liksom för att få ytterligare kraft bakom sina tankar. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *