Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Margaretha tyckte allt att det skulle bli lite spännande att ta med sig Ufo i bilen. Hon hade ju aldrig kört bil med en hund som passagerare tidigare.
– Du kan ha honom i baksätet, föreslog Annette. Om du för fram passagerarsätet så långt det går, kan han sitta på golvet bakom det.
Margaretha nickade, kopplade Ufo och så skildes Annette och hon åt med ömsesidiga önskningar om en bra dag. Ufo tittade lite på Annette som om han undrade om hon inte skulle följa med, men han gick lydigt med Margaretha och såg närmast ut att rycka på axlarna åt konstaterandet att matte tydligen skulle vara hemma i dag. Fast det skulle hon ju inte, hon skulle jobba, men för honom såg det ut som att hon stannade hemma medan han fick gå ut.
– Nu ska vi åka bil, Ufo, sa Margaretha och låste upp bildörren. Hon sköt fram sätet, som Annette tipsat henne om, och visade Ufo att han skulle hoppa in i baksätet. Det gjorde han utan protest, men han placerade sig inte på golvet, utan hoppade upp på baksätet och la sig där. Nåja, det fick väl också gå, tänkte Margaretha och startade. Ufo låg snällt kvar i baksätet, och resan gick bra. Det tog ungefär 25 minuter att köra till stugan. När de kom fram, möttes de av Emilia, som tyckte att det var extra spännande att farmor skulle ha en hund med sig.
– Låt oss få komma ur bilen först, så ska vi hälsa ordentligt, skrattade Margaretha. Hon kramade om flickan och presenterade sedan Ufo och Emilia för varandra. Ufo viftade välvilligt på svansen och lät sig klappas. Han nosade intresserat på Emilia, som var alldeles till sig över att en så fin och snäll hund kom på besök.
– Får jag hålla kopplet? frågade hon. Margaretha trodde nog att det skulle gå bra, så hon lät Emilia promenera iväg med Ufo, medan hon själv tog en väska med badgrejor ur bilen.
Annika och Peter mötte dem på väg upp mot verandan.
– Välkomna, sa Annika och såg strålande på Margaretha.
Det blev lite kramkalas där också, och Annika och Peter hälsade nyfiket på Ufo, som tog allt med sitt vanliga upphöjda lugn.
– Vi har en glad nyhet, sa Annika och såg upp mot Peter som om hon ville säga ”berätta du”.
– Annika är gravid, sa Peter. Om allt går väl får Emilia ett syskon till jul.
– Men så roligt, sa Margaretha överraskat. Grattis!
– Det kan ju vara tidigt att gratulera än, menade Annika, men tack i alla fall, vi är jätteglada över att det äntligen är ett barn till på väg. – Hoppas allt går bra, svarade Margaretha och gav Annika en extra kram. Hur mår du? undrade hon.
– Alldeles utmärkt, svarade Annika, jag mår lika bra som när jag väntade Emilia. Lite trött men annars känns det som att jag är i mitt livs form.
De gick och satte sig på verandan medan Emilia tog Ufo på en promenad till stranden. Ufo såg ut som att han ville bada.
– Får han vara lös? ropade Emilia. Margaretha tvekade lite, men nickade sedan att det skulle gå bra. Hon antog att Ufo var så folkkär att han inte skulle få för sig att rymma. Emilia tog lös kopplet, och Ufo gav sig genast ut i vattnet. Han simmade och plaskade och såg ut att tycka att det här var det trevligaste som hänt på länge. Emilia skrattade så hon kiknade, och frågade sina föräldrar om hon också fick simma. Visst fick hon det. Emilia tog med sig en boll, och sedan plaskade hon och Ufo omkring och lekte med bollen. Det var svårt att avgöra vem av dem som var lyckligast.
Annika gick in för att hämta en kaffebricka, medan Margaretha och Peter satt kvar på verandan.
– Det var verkligen en fin nyhet, att ni ska få ett barn till, suckade Margaretha förnöjt.
– Ja, sa Peter, det blir ju stor åldersskillnad mellan Emilia och syskonet, men det har förstås också sina fördelar. Hon kan ju sitta barnvakt om det behövs, och jag skulle föreställa mig att hon inte har någon anledning att bli svartsjuk på babyn heller, de spelar liksom inte i samma division.
Margaretha skulle ha haft lust att säga att sånt visste man aldrig, det fanns till och med vuxna män som var svartsjuka på sina egna barn, men eftersom ett sådant uttalande kändes väldigt negativt höll hon tyst.
De åt blåbärspaj med vaniljsås och drack kaffe medan Emilia och Ufo fortsatte sitt plaskande.
– Vill du ha paj, ropade Annika.
– Okej, svarade Emilia. Kom, Ufo!
De kom upp ur vattnet. Emilia virade in sig i ett badlakan och torkade sig omsorgsfullt. Ufo ruskade på sig så att det stänkte och hon blev våt igen. Det var tydligen väldigt roligt, för hon skrattade igen så att det kvillrade.
– Vilken bra idé att Ufo fick följa med, tänkte Margaretha.
Emilia satte sig på en stol på verandan, fortfarande inlindad i handduken, och fick en assiett med paj framför sig. Ufo la sig ner på marken nedanför verandan och började slicka pälsen.
Efter kaffet kände Margaretha att hon också ville ta ett dopp. Ufo var genast med på badnoterna, han kunde gärna ta ett dopp till. Det kunde Emilia också.
– Ska vi dyka från bryggan, fammo? frågade Emilia.
Visst kunde de göra det, tyckte Margaretha, det var lika bra att komma sig i med besked och inte stå och vela. Hon hade ju blivit försiktigare med åren. De gick ut på bryggan och dök i tur och ordning, först Margaretha, sen Emilia och sist Ufo, som tydligen också tyckte att det var roligt att hoppa i från bryggan. Peter och Annika satt kvar en stund och tittade på, men sen började de också tycka att det såg så roligt ut att de bytte om och gjorde badarna sällskap.
Efter simturen föreslog Peter att de skulle fiska.
– Jag kan hållas på land med Ufo, sa Annika, han har ju ingen flytväst, och så förtjust som han är i att simma skulle ni väl ha fullt sjå att hålla honom kvar i båten. Det lät som en bra idé. Margaretha, Emilia och Peter tog på sig flytvästarna, packade två kastspön i båten och gav sig iväg.
När de hade farit tittade Annika på Ufo. Tänk att hon hade en hund på besök. Och att det inte alls bekymrade henne ifall han skulle gå in i stugan med våta eller sandiga tassar. Hon som alltid var så noga med att hålla ordning. Kanske det var graviditeten som förändrat henne? Och att längtan efter ett barn till, i flera år, gjort henne mera ödmjuk och gett henne en förmåga att se vad som verkligen var viktigt? Men visst tyckte hon fortfarande om att ha det snyggt och prydligt. Att pyssla med inredning. Att varje sak skulle ha sin plats. Att inget skulle få rubba hennes cirklar. Dessa osynliga cirklar, som Peter och Emilia med tiden hade lärt sig att akta. Det var svårt att förklara för någon annan varför det var så viktigt att saker och ting stod i en viss ordning. För henne kändes det liksom självklart att sakerna hittade sin plats. Att sakerna inte talade till andra på samma sätt var emellertid uppenbart. Annika hade faktiskt gått så långt att hon inte ville att någon annan än hon skulle tömma diskmaskinen, till exempel. Hennes dag var förstörd om någon lagt en slev i fel fack i kökslådan. Sleven skulle ju ligga på sin egen plats, så att hon utan att se efter kunde dra ut lådan och hitta sleven direkt. Peter förstod sig inte alls på det där. Så för att undvika stora gräl hade de kommit överens om att han skulle låta disken vara. Det fanns annat han kunde göra i stället. Han var faktiskt rätt bra på att skotta snö och klippa gräs, sånt gjorde han metodiskt och lugnt utan att slarva. När det gällde dammsugning och annan städning skötte Annika också helst allting själv för att hon skulle kunna känna sig nöjd. Ibland undrade hon om hon borde låta Emilia hjälpa till lite mera. Hur skulle Emilia i framtiden kunna sköta ett eget hem, om hon inte fick lära sig hur man gör annat än genom ett gott exempel (som hon inte riktigt förstod sig på)? Annika suckade. Det var bara så tungt att se på när någon annan städade (eller hade städat) och man såg var de hade fuskat. Underligt nog störde det inte Annika om andra människor hade det stökigt i sina hem. Huvudsaken var att hennes hem var städat och snyggt. Att det inte bara var hennes hem, utan också Peters och Emilias hem försökte hon nästan förtränga. Och Peter älskade henne, så han lät henne hållas. Hon suckade igen. Hur skulle det bli med en liten familjemedlem till?
Hur det än blev med den saken, var hon själaglad över graviditeten. Nästan så att hon var beredd att acceptera lite kladd och stök, bara allt gick bra med babyn. Hon visste att man inte kan köpslå med ödet eller Gud eller vem det nu är som bestämmer, men kände sig ändå villig att liksom hålla sin del av avtalet, om det blev ett avtal. Måtte graviditeten gå bra.
Det Annika aldrig tänkte berätta för någon var att barnet kanske inte var Peters. I sin desperation över att inte bli gravid på nytt hade Annika tagit tillfället i akt att tillbringa natten med en kollega från en annan ort, när de var på konferens. Båda visste att det var tillfälligt, och Annika hade ljugit och sagt att hon hade spiral. Hon som aldrig använt preventivmedel. Hon visste inte till sig av lycka när graviditetstestet var positivt. Det var värt all otrohet och risk för upptäckt i världen. Dessutom kunde ju barnet vara Peters. Det hade hon givetvis sett till. Hennes lilla hemlighet låg väl bevarad i hennes hjärta, och hon hade inte ett dugg dåligt samvete över sin lilla kupp. Det var första och enda gången hon tillåtit sig att så mycket som snegla åt en annan man. De hade varit mycket diskreta. Hon trodde inte att någon av hennes arbetskamrater hade förstått vad som försiggick.
Hon suckade en gång till, av glädje och lättnad den här gången. Hon hämtade en påse potatis, hällde ut potatisen i en balja och gick ner till sjön för att skrubba potatisen. Om det inte blev någon färsk fisk hade hon plan b i kylskåpet. Potatis skulle de i alla händelser ha, och sallad. Det kunde hon förbereda medan hon var hundvakt. Ufo svansade förnöjt efter henne ner till stranden. Det här var ju trevliga människor, som förstod att hålla sig i närheten av det underbara vattnet, såg han ut att tänka. När Annika satte sig på huk för att börja tvätta potatisarna, kom Ufo fram och nappade blixtsnabbt åt sig en potatis och sprang iväg för att få tugga på den ifred. Annika hoppades att hundar tål potatis, men bestämde sig för säkerhets skull att försöka lägga upp potatisskrubbandet så att det skulle vara lite mindre lockande för nyfikna hundar.
Ufo stal ingen fler potatis. Han tassade runt i vattenbrynet, krafsade i småstenar och verkade allmänt sysselsatt och nöjd. När Annika var färdig med potatisen la hon den i en kastrull och gick upp till verandan för att börja skära sallad. Hon var precis klar med att skära färsk lök i små ringar och strö ovanpå salladen, när båten kom tillbaka. Emilia vinkade ivrigt, och Annika vinkade tillbaka.
– Vi har fått fisk, hörde hon Emilia hojta.
Och det hade de, minsann. Tio abborrar.
– Ska vi röka dem? undrade Peter.
– Det blir bra, sa Annika. Margaretha började rensa fisken medan Peter gjorde upp eld i rökugnen. Skinkan och räkorna som Annika köpt kunde bli bra tilltugg.
Det blev en fortsatt trevlig dag. Margaretha och Ufo stannade kvar ända till klockan halv åtta på kvällen. Då började hon känna sig trött, och tyckte att det var dags att fara hem. Emilia skulle ha velat att de hade sovit över, men förstod att Ufo behövde få komma hem till sin matte.
– Hans matte längtar säkert efter honom, konstaterade Emilia.
– Det tror jag också, sa Margaretha.
– Hoppas vi ses fler gånger, sa Emilia.
Peter föreslog att Annette skulle följa med någon gång.
– Det tror jag nog hon kan göra, sa Margaretha, bara hon har tid. Hon jobbar hela sommaren.
Ufo hoppade självmant in i bilen och så körde de iväg hem. Margaretha kände sig riktigt upplyft vid tanken på det kommande barnbarnet. Vilken tur att inte alla hennes barn hade äktenskapliga problem…