Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
Kapitel 35. Tillbaka på jobbet
Ett par veckor senare var det dags för Margaretha att börja jobba igen. Det kändes lite ovant i början, men snart var hon inne i rutinerna som om hon aldrig skulle ha varit borta. Det enda som var lite jobbigt var att den här årstiden påminde henne om Samuels sista sjukdomstid. Hur de hade suttit uppe sent ibland och tittat på augustimånen. Hur båda visste att det var osäkert om de hade dagar eller veckor kvar att vara tillsammans. Margaretha hade faktiskt varit tjänstledig i juli och augusti den sommaren för att få vara så mycket som möjligt med honom. Det hade beviljats, trots att arbetsgivaren helst inte ville att någon skulle vara borta mer än fyra veckor under sommarmånaderna. Margaretha fick ha en säng på sjukhuset så att hon kunde vara tillsammans med Samuel dygnet runt, men ibland behövde hon få sova ut och sov där hemma någon enstaka natt. Oftast kunde hon ändå inte sova, så den sista veckan, då Samuel inte längre var på sjukhuset i stan, utan hade flyttats till kommunens egen bäddavdelning bodde hon hos honom hela tiden, fastän hon var förbi av trötthet.
Antagligen var det något av den tröttheten som satt i än. Plus att det förstås var en normal sorgeprocess hon gick igenom, något som måste få ta sin tid, trots att det var så tungt. – Kan inte saker bara bli som vanligt, kände hon trots att hon visste att ”som vanligt” aldrig kunde bli ”som förr”.
En lapp om intresseanmälan för en resa med studiebesök till Norrlands universitetssjukhus hade dykt upp på anslagstavlan.
– Ska du följa med till Umeå i september, undrade Göran. Margaretha hade inte tänkt på saken, och sa att hon inte visste.
– Kom med, tyckte Göran, det är alltid intressant att få se något nytt. Vi ska bland annat besöka en avdelning där man implementerat ett projekt med personcentrerad vård.
– Personcentrerad vård, upprepade Margaretha, vi har väl alltid haft patienten i centrum här också?
– Jo, men det här är ändå annorlunda, sa Göran.
När Margaretha satt vid datorn och hade bokfört dagens vårdåtgärder, kom hon på tanken att googla på personcentrerad vård. Det verkade faktiskt intressant, om än hon hade en lite cynisk tanke om att det var gammal skåpmat i nya kläder. Hon reste sig och gick för att skriva sitt namn på anmälningslistan. Alla skulle ju ändå inte kunna följa med, någon måste vara kvar och jobba, så om det blev konkurrens om platserna kunde hon alltid erbjuda sig att backa ur. Annars kunde det faktiskt vara riktigt trevligt med en resa till Umeå. Margaretha hade inte varit där på över 20 år, så det kanske var på tiden. Och hon hade aldrig varit till universitetssjukhuset.
Dagarna gick, och Margaretha hade närapå glömt sin anmälan, när det kom upp en ny lista, nämligen listan över vilka som skulle få delta. Hennes namn fanns med. Och tydligen hade det dessutom gått så lyckligt att ingen som ville delta behövde avstå. Det skulle bli riktigt spännande med ett hotellveckoslut tillsammans med arbetskamraterna, tyckte Margaretha. Veckoslutet efter årsdagen av Samuels begravning, dessutom. Det kunde göra henne gott att få skingra tankarna och resa bort då.