Frukost på stranden – Sommarföljetong del 36/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 36. Annette och Johanna

Annettes och Johannas brevväxling hade hållit i sig. Annette kände sig fortfarande osäker på sina känslor. De hade träffats någon enstaka gång hos Margaretha, men mer hade det inte blivit. Nu hade de emellertid kommit överens om att gå ut och äta lunch, en helt vanlig vardag. Annettes sommarjobb var slut och studierna hade kört igång igen, men hon hade fortfarande rätt stor frihet att bestämma sina arbetstider själv, det ingick inte så mycket närstudier. För det mesta satt hon hemma och läste och skrev numera, så att inte Ufo skulle behöva vara ensam. 

De gav varandra en hastig kram när de sågs. Som vanligt hade Johanna mycket att berätta och prata om, och den vanligtvis så pratsamma Annette blev lite fåordig i hennes sällskap. Annette hade funderat så på om hon skulle våga fråga Johanna om det där med känslor för personer av samma kön. Hon satt och funderade på hur hon skulle ta upp ämnet, när Johanna plötsligt sa att hon skulle berätta en hemlighet. Annette tittade nyfiket och frågande på henne, och kände hur hjärtat bultade. 

– Jag har träffat en man, sa Johanna och rodnade lite. Jag vet inte ännu om det är allvar, men jag har aldrig varit så förälskad i hela mitt liv.

Annette kände det som om hon fått en spark i magen. 

– Oj, svarade hon dröjande. Så trevligt att höra, la hon till lite lamt. Och till sin stora förtret märkte hon att en tår trillade ner för kinden. 

– Vad är det, sa jag något fel, undrade Johanna och tittade storögt på henne. 

– Nej, absolut inte, skyndade sig Annette att svara. 

– Du är den första som fått veta, sa Johanna. Jag tänkte om jag skulle ha skrivit om det i mitt senaste brev, men jag var ännu osäkrare då ifall det överhuvudtaget skulle bli något av det hela, så jag lät bli. 

Trots att Annette försökte vara glad för Johannas skull, och försökte vara som vanligt, märktes det att stämningen blivit annorlunda. Johanna kunde inte riktigt förstå varför. När de skildes åt gav de varandra en kram igen, och sen skyndade sig Annette iväg som om hon hade eld i baken. Johanna stod kvar och såg efter henne en stund. Plötsligt gick det upp ett litet ljus för Johanna. Inte kunde det väl vara så att… Annette hade mer än vänskapliga känslor för henne? Det hade Johanna inte ens kommit att tänka på. 

– Vad har jag gjort, våndades hon för sig själv. Har jag sänt ut såna signaler? Jag tyckte ju bara att jag hittat en verklig vän, någon som jag genast kände mig på samma våglängd med, trots åldersskillnaden. Aldrig hade jag anat att hon inte kände riktigt likadant. 

Johanna visste verkligen inte hur hon skulle hantera den här situationen. Hon hade aldrig tidigare varit med om att någon kvinna skulle ha varit förälskad i henne. Inte vad hon visste, i alla fall. Och hon hade för sig att hon läst nånstans att lesbiska kvinnor brukar känna igen vem som har samma läggning, inte intressera sig för heterosexuella. Fast det kunde förmodligen variera. Eller så gällde det för erfarna kvinnor. Inte för unga kvinnor, som kanske inte riktigt ännu hittat sig själva och sin identitet. Kanske Annette var bisexuell? Johanna kände sig inte illa berörd av att en kvinna skulle kunna attraheras av henne, bara obekväm. Hon ville ju inte vara den som sårade andra. Men, det kunde ju också ha varit en manlig vän som hade fått alltför stort intresse för henne. Skulle hon ha reagerat annorlunda då? Johanna försökte rannsaka sig själv. Om det hade varit en man som visat intresse och hon inte var intresserad, skulle hon visserligen ha tyckt lite synd om honom för att hon avvisade honom, men det skulle på något vis ändå ha varit annorlunda. Hon skulle ha haft lättare att lättsinnigt slå bort problemet med något i stil med ”mister du en, står dig tusende åter”. När det gällde Annette var saken helt annorlunda. Hur skulle de kunna brevväxla och fortsätta som goda vänner efter det här.

Det som skulle bli en så trevlig dag, då hon skulle dela sin nyfunna glädje med en god vän, hade förvandlats till en sorglig dag, då hela Johannas väsen var i uppror. Jobbigast var alla självanklagelser. Varför hade hon skrivit till Annette? Varför måste hon vara så förbaskat spontan? Kunde hon inte ha förutsett det här?

Nej, det kunde hon inte, bestämde hon. Om man alltid skulle gå omkring och tänka på vem som till äventyrs kan attraheras på ”fel sätt” av det man gör, skulle man ju inte våga någonting. Livet skulle bli bra mycket tråkigare då. Annette skulle nog komma över det här. Johanna hade själv varit olyckligt kär flera gånger. Det var jobbigt, men det gick över. Alla gånger. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *