fbpx

Frukost på stranden – Sommarföljetong del 41/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.  

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 41. Johanna

Efter den olycksaliga gången i somras, då Johanna berättat för Annette om sin nya kärlek, hade deras vänskap oundvikligen fått en törn, trots att båda försökte fortsätta som om inget hade hänt. Johanna beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och försiktigt fråga Annette hur det låg till med hennes känslor. Annette svarade lite undvikande att hon faktiskt inte visste själv. Att hon aldrig tidigare hade varit förälskad i en kvinna, men att hon fått för sig att Johanna föredrog kvinnor, och att det på något sätt hade lett in henne på den tankebanan. Annette försäkrade att Johanna inte hade kommit med falska förespeglingar. Och Johanna försäkrade Annette om att det inte var fel att vara förälskad i eller tycka om någon. Det var olyckligt om attraktionen inte var besvarad, men kärlek i sig kunde aldrig vara fel. Annette hade nickat, men Johanna kände ändå en strålning av avståndstagande. 

Johannas förälskelse i mannen hon träffat under sommaren hade inte gått över, tvärtom. De hade varit tillsammans i två månader när Johanna förstod att hon var gravid. Hon visste inte om hon gjort rätt som inte berättat om graviditeten genast, men hon blev så överraskad. Hon visste ju hur Peter och Annika kämpat för att få ett barn till. Själv hade hon knappt hunnit inleda det här förhållandet innan hon också var på väg att bli mor. För så såg hon det – hon skulle bli mamma. Abort var inte ett alternativ. Barnafadern, så kär hon än var, fick stanna eller gå, det fick vara hans val. Men, när det blev dags för henne att uppsöka mödrarådgivningen gick det inte att undvika längre, hon kände att hon måste berätta. Först var han bara tyst, och Johanna blev rädd för att han skulle vara arg. Det var han inte. Förvånad, men glad. Han ville gärna bli pappa. 

– Borde vi flytta ihop? undrade han. 

– Tids nog, sa Johanna, vi får fundera på hur vi vill ha det och var vi ska bo. Var för sig eller tillsammans. Men vi blir i alla fall en familj. 

Johannas pojkvän föll på knä. 

– Vi kan väl förlova oss i alla fall, bad han och kysste henne på handen. 

Johanna skrattade, och sa ja. Utan desto mera krusiduller gick de för att köpa ringar. Det blev enkla släta guldringar. Johanna satte in en annons i dagstidningen: ”Han föll på knä och jag svarade ja. Förlovade 21.11. Johanna och Mats”. Inga efternamn. Det skulle bli intressant att se vem som skulle reagera på annonsen. 

Faktum var att hon nästan höll på att bli besviken på att ingen verkade ha noterat annonsen. Det gick hela två dagar tills telefonen ringde. Det var Annette. 

– Jo, sa Annette, jag tänkte fråga… är det du och din Mats som har förlovat er? 

Johanna medgav att det var så. 

– Vad roligt, grattis, sa Annette med en värme i rösten som Johanna inte hört på länge. ”Voff” hördes det i bakgrunden. 

– Skäller Ufo, frågade Johanna förvånat, han som brukar vara så tyst? 

– Han vill också säga grattis, fnissade Annette. – Hälsa honom och tacka, sa Johanna. 

– Det ska jag göra, svarade Annette. Vad vill ni ha i förlovningspresent?

Johanna blev tyst. – Oj, sa hon sen, brukar man få förlovningspresenter? Jag vet inte. Det har vi faktiskt inte tänkt på. Alls. 

– Då köper jag en liten överraskning, bestämde Annette. Kan vi ses på torsdag? Lunch? 

Det passade Johanna, och de kom överens om att ses klockan halv ett vid en av sina favoritrestauranger. När de avslutat samtalet kände Johanna sig riktigt lättad. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.