Den hĂ€r dagen, för 28 Ă„r sen, fick jag mitt första barn. DĂ„ var det ocksĂ„ ”midsommarannandag”. Jag hade 22.6 som berĂ€knat förlossningsdatum, men sonen behagade titta ut en dag tidigare. Annars hade min mommo och jag skojat om att vi skulle fara tillsammans till sjukhuset den 22.6, eftersom hon skulle pĂ„ nĂ„n kontroll dĂ„. Hon fick alltsĂ„ ta sig till sin kontroll pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt, minns inte vem som skjutsade henne – mommo hade inget körkort.
PĂ„ midsommaraftonen det Ă„ret var vi pĂ„ bröllop dĂ„ en av mina ungdomskamrater gifte sig. Jag hade hoppat över möhippan tvĂ„ veckor tidigare, eftersom jag hade sĂ„ mycket sammandragningar, och vi hade planerat att fara till SeinĂ€joki med tĂ„g med den blivande bruden (minns inte varför) och jag tyckte att det skulle kĂ€nnas lite vĂ€l Ă€ventyrligt att sitta pĂ„ tĂ„get om förlossningen skulle sĂ€tta igĂ„ng. Brudens syster vĂ€lkomnade oss och tittade Ă€ngsligt pĂ„ min mage och konstaterade ”hoppas an halls tÀÀr ikveld”. Och det gjorde han.
Förlossningen började med att vattnet gick. Inte med en smĂ€ll, som nĂ€r jag fick mitt tredje barn (jag skrev om det tidigare hĂ€r), utan mera stillsamt. I alla hĂ€ndelser förstod jag att nĂ„got var pĂ„ gĂ„ng, och vĂ€ckte maken som genast sĂ„g pĂ„ mig att nĂ„got hade hĂ€nt… Vi for ivĂ€g tĂ€mligen omgĂ„ende. Jag tror att klockan var ca 05:30. PĂ„ den tiden hade vi mjölkkor, och jag hade en lantbruksavbytare som min vikarie under mammaledigheten, men hon var ju ledig dĂ„ det var helg, sĂ„ maken hade inget annat val Ă€n att dumpa mig vid sjukhuset och fara hem för att mjölka korna. Jag togs emot av en barsk barnmorska som inte sa godmorgon eller vĂ€lkommen eller nĂ„got i den stilen – hon slog upp dörren med en myndig gest, spĂ€nde ögonen i oss och frĂ„gade ”Supistuksia? Sammandragningar?” och jag mumlade förskrĂ€ckt ”jo, lite… och vattnet har gĂ„tt”. ”DĂ„ hör du hit”, sa hon. Jag frĂ„gade om det Ă€r ok att min man kommer tillbaks senare. – Det gĂ„r bra, det hĂ€r kan ta lĂ€nge, var svaret (innan hon ens undersökt mig!). Maken for alltsĂ„ hem, och jag fick gĂ„ in i ett duschrum för att byta om. Det kĂ€ndes som att det tog en evighet innan nĂ„gon kom och hĂ€mtade mig. Och jag hade lĂ€st att man inte skulle vara uppe om vattnet gĂ„tt, för att navelstrĂ€ngen kan komma i klĂ€m, sĂ„ jag halvlĂ„g pĂ„ en bĂ€nk och kĂ€nde mig rĂ€tt sĂ„ ensam och utlĂ€mnad. Inte nog med det, jag hörde ocksĂ„ hur en mamma gallskrek, och tĂ€nkte grĂ„tfĂ€rdigt ”ska man behöva lĂ„ta sĂ„ dĂ€r”… men lyckligtvis var det inte sĂ„ mĂ„nga tjut innan ljudet ersattes med babyskrik och ”poika tuli” med glad röst. Jag andades ut. SĂ„ kom den barska barnmorskan tillbaka och ursĂ€ktade att jag fĂ„tt vĂ€nta, det kommer smĂ„ barn hĂ€r, sa hon och sĂ„g mindre barsk ut. Jag fick komma in i ett rum och blev undersökt. Och dĂ„ Ă€ndrade minen ”oj, hĂ€r var det fina kanter, det hĂ€r kan gĂ„ fort, om du inte börjar spĂ€nna dig!”
SpĂ€nde mig gjorde jag inte. Jag hade trĂ€nat andning och avslappning i flera mĂ„nader, och var fast övertygad om att hĂ€r skulle det inte vara nĂ„gon smĂ€rtlindring. Men det började kĂ€nnas ganska rejĂ€lt, och till sist kĂ€nde jag mig tvungen att ringa pĂ„ klockan. En annan barnmorska kom in – det var ju skiftesbyte kl 7. Jag sa att jag började ha ont och undrade om jag kunde fĂ„ lustgas. Hon svarade att hon kommer strax, hon skulle bara dricka upp sitt kaffe först, ”jag har sĂ„ hĂ€r mycket kvar” och mĂ„ttade upp ca 2 cm mellan fingrarna. Hon hade vĂ€rldens snĂ€llaste bruna ögon, och jag kĂ€nde mig oerhört lĂ€ttad över skiftesbytet…
NĂ€r hon kom tillbaks och undersökte mig sa hon, nej, hĂ€r ska det inte vara lustgas, hĂ€r ska det krystas – du Ă€r fullt öppen! DĂ„ var klockan ungefĂ€r 8. TyvĂ€rr hade jag inte nĂ„gra riktiga krystvĂ€rkar. TrĂ€ning eller inte, det gĂ„r inte att trycka ut en baby med ren viljestyrka om kroppen inte samarbetar…
Nu, dĂ„ jag Ă€r utbildad barnmorska, vet jag att vi inte skulle ha behövt ha brĂ„ttom. Men sĂ„dĂ€r gjorde man dĂ„. Jag kunde ha fĂ„tt gĂ„ upp och promenera, sĂ„ att tyngdkraften hade stimulerat livmodern till effektivare sammandragningar. Halv nio ringde maken och sa att han var klar med fĂ€huset och att han skulle Ă€ta frukost och komma sen. – Ăter du frukost sĂ„ Ă€r babyn född innan du Ă€r hĂ€r, svarade jag. DĂ„ fick han brĂ„ttom.
Jag fick mig ett gott skratt sen dĂ„ han kom in, med plasttossor pĂ„ fötterna, blĂ„ rock och en pappersmössa pĂ„ huvudet, det var pappautstyrseln pĂ„ den tiden. Hursomhelst dröjde det Ă€nda till kl 10 innan sonen föddes, sĂ„ han hann med. I journalen stĂ„r det att utdrivningsskedet varade 30 minuter, inte tvĂ„ timmar, sĂ„ jag antar att de dĂ€r första 1,5 timmarna bara var ”övning”… Jag började bli rejĂ€lt trött, och frĂ„gade om de inte kunde ta nĂ„n sug eller nĂ„t till hjĂ€lp, och barnmorskan tyckte ocksĂ„ att det var en god idĂ©. Hon ringde pĂ„ lĂ€karen, men innan lĂ€karen hann komma fick jag plötsligt nĂ„gon rejĂ€l krystvĂ€rk, barnmorskan gjorde en episiotomi för att fĂ„ ut babyn sĂ„ snabbt som möjligt och sĂ„ var han plötsligt född.
Vilken lycka! Jag hade ju lĂ€st att man inte alltid kĂ€nner sig fĂ€st vid barnet genast, det kan ta tid, men den stora glĂ€dje och vĂ€rme och enorma kĂ€rlek jag genast kĂ€nde för det hĂ€r lilla livet gĂ„r inte att beskriva. SĂ„ kom gynekologen in, och sa ”jaha, hĂ€r var det klart, jag behövs tydligen inte” och vi skrattade alla igen. Men nĂ€r barnmorskan skulle sy och tittade pĂ„ mitt underliv sa hon ”oj…” och konstaterade att det hĂ€r fĂ„r lĂ€karen sy, sĂ„ det var bra att hon kom. Jag hade alltsĂ„ fĂ„tt en rejĂ€l bristning ocksĂ„. LĂ€karen kom och sydde, och sa att det hĂ€r blir aldrig anatomiskt riktigt igen, men allt kommer nog att fungera Ă€ndĂ„. Och det har det ju gjort đ
TyvĂ€rr har jag inte nĂ„got babyfoto av sonen till hands. Det fĂ„r bli en lite annorlunda bild. HĂ€r Ă€r ”bebisen” och jag pĂ„ AC/DC-konsert Ă„r 2009 đ han blev introducerad till rockens vĂ€rld redan medan han var i magen…
LĂ„ter som samma barnmorska som jag fick vid inskrivningen. Hon sade ocksĂ„ barskt att det hĂ€r kommer att ta lĂ„ng tid. Uppmuntrande kommentar för en förstföderska …
Verkligen… jag var glad över att hon gĂ„tt i pension tills det var dags för mig att praktisera pĂ„ förlossningen nĂ€r jag var barnmorskestuderande. Det kĂ€ndes som att hon inte skulle ha varit sĂ„ nĂ„dig mot studerande heller, fast jag kan ju ha fel. Visst Ă€r det bra att bereda sig pĂ„ att det kan ta tid, men Ă€ndĂ„!
Vilken hĂ€rlig lĂ€sning đ mĂ„ste ge dig en komplimang för ditt skrivande, det Ă€r sĂ„ beskrivande men samtidigt lĂ€ttlĂ€st.
Tack đ