inlägg 71. Råd – eller åtminstone tröst – till mitt tonåriga jag

I går läste jag Carolines fina råd som hon önskat att hon kunde ha gett sitt tonåriga jag. Listan berörde mig, och väckte så många tankar att jag bara ”måste” skriva ett eget inlägg om saken i stället för att ”bara” kommentera med vad jag skulle vilja kunna gå tillbaka och säga till mitt tonåriga jag.

Inte för att jag tror att det skulle ha hjälpt. Det är många saker som man liksom måste genomleva själv innan man förstår vad det handlar om. För visst försökte många, bl.a. mamma, säga sånt som jag kanske nu skulle vilja säga till mig själv. Det var bara så svårt att ta till sig. Och jag minns att mamma sa att det var så frustrerande att se mig råka ut för än det ena, än det andra som hon själv varit med om, och att stå vid sidan och liksom inte kunna göra något för att man måste få göra sina egna misstag och lärdomar. Så, inte hade jag väl trott på mig själv heller. Men ändå skulle jag gärna säga mitt yngre jag ett och annat.

För övrigt är det här också ett bra tillfälle att ge en eloge till Maria och Ida-Marie för att ni startade gruppen Finlandssvenska bloggare.  Det känns nästan som att ha fått ”gamla bloggen.fi” tillbaka. Även om den gruppen var mindre än den här. Att ha en sida där man kan få syn på andras bloggar mer eller mindre av en slump, och komma sig för att läsa det som människor i olika åldrar skriver. Annars blir det så lätt att man bara fastnar i några få bloggar, framför allt kanske bloggar skrivna av personer i samma ålder som en själv. Det är så mycket mera givande att umgås över generationsgränserna, också virtuellt. Carolines mamma och jag blev bekanta via bloggen.fi, och nu läser jag Carolines blogg via Finlandssvenska bloggare, det tycker jag är fint. Och Carolines mamma och jag har fortfarande kontakt, främst via facebook. Visst är det bra med internet! <3

Nå, till saken. Det var de där råden, eller den uppmuntran och tröst jag skulle vilja ge mitt tonåriga jag.

• Det var bra att du vågade göra slut på den vänskapsrelation som höll på att förgöra dig invärtes. Det kändes taskigt, och du kanske genomförde det på ett taskigt sätt, men det var nödvändigt. Du behöver inte gå omkring och ha dåligt samvete i årtionden för något du gjorde av ren självbevarelsedrift.
• Att man inte klarar av att vara instängd i jobbiga relationer, om det sen handlar om vänskap eller annat betyder inte att man är en ”dålig människa”. Inte heller att den andra är en dålig människa. Ni är vanliga, mänskliga varelser och helt ok båda två. Det är bara det att ni inte riktigt passar ihop, av olika orsaker. Du märkte ju också att ni efter några år kunde ha med varandra att göra på ett ytligt plan utan att det blev problem! Och båda hittade nya vänner. Sånt är livet.
• Jag önskar att jag hade funnits där för dig och kunnat skydda dig när ingen annan gjorde det. Att jag hade kunnat säga att du har all rätt att säga ifrån, ingen vuxen har rätt att röra vid dig på sätt du inte tycker om. Att det inte är ditt fel. Att du inte är småaktig. Det som känns fel ÄR fel. Det är du som avgör vad som är fel när det gäller din kropp och vem du vill bli vidrörd av och på vilket sätt. Vet du, det är straffbart det som du utsätts för. Och det är oursäktligt att omgivningen fortsätter blunda. Jag önskar att du aldrig hade behövt genomleva detta helvete på jorden. Att det inte skulle behöva ta 40 år innan du får hjälp.
• Jag är så glad över att du inser att det viktigaste i livet inte är att förtjäna pengar eller göra karriär. Att du vågar stå på dig och göra dina egna val när det gäller utbildning och arbete. Fortsätt med det!
• Du är inte ful. Hör du vad jag säger? Du Är Inte Ful. Det finns knappast någon som motsvarar skönhetsidealen. Folk blir omtyckta och gifta ändå. Du också.
• Du är inte tjock. Att gå upp 10 kg på ett år när man utvecklas till kvinna är naturligt. I ärlighetens namn, 38 kg är ganska lite. 48 är mera normalt. Att du sen går upp några kg till och måste börja köpa 26 tums byxor i gymnasiet innebär fortfarande inte att du är tjock. Och du vet ju att du inte är tjock, när du tänker efter, eller hur? Det är bara det att det är svårt att känna igen sig själv i de där förhatliga kvinnliga formerna. Du vänjer dig, och så småningom kommer du att börja gilla dem, tro mig.
• Det suger att ha mens. Jag vet inte varför vi kvinnor ska behöva vara inrättade så att vi blöder en gång i månaden. Det kunde ju ha gått att ordna fruktsamheten på annat sätt. Men det är naturligt och inget att skämmas för. Alla vet att kvinnor har mens. Pojkar vet det också.
• Människor som säger sig tala i Guds namn vill säkert väl. Ändå kan det bli så fel. Lita mera på Gud än på Hans (förmenta) budbärare! Ingen människa eller församling har monopol på välsignelsen. Ingen har rätt att skrämma dig med djävulen och påstå att han har ett finger med i spelet så fort du upplever att du inte orkar med det ena eller det andra. Du har rätt att säga NEJ utan att tro att det alltid är ett svek mot Gud som har sänt den andra människan i din väg. Gud har gett dig ett förnuft också, visst?

Ja, det skulle finnas en hel del till att säga, men det här får räcka för den här gången. Kram till mitt tonåriga jag!