inlägg 72. BioSignature

I går var jag ute på en liten roadtrip för mig själv. Först styrde jag kosan mot Seinäjoki, där jag hade bokat tid hos en Personal Trainer för en BioSignature-mätning. Det kan verka som att gå över ån efter vatten att fara till en PT i Seinäjoki, när det finns PT:ar i Vasa också. Tyvärr finns det ingen PT i Vasa som är utbildad i BioSignature, och det var just den saken som jag blivit intresserad av via gymkollegan Aino, som har skrivit om saken i sin blogg, bl.a. här.

I mitt liv behövs ingen totalrenovering när det gäller kost, motion och övriga levnadsvanor. Vad jag var intresserad av var att få en mera individuell kostrekommendation. Före träffen med PT Eero Hakala fick jag fylla i ett formulär med bakgrundsfakta om bl.a. kost- och motionsvanor. Jag skulle också fylla i en matdagbok för en dag. Vad jag åt, vilka tider, vad jag gjorde däremellan och hur jag kände mig (trött, pigg, mätt, hungrig osv.). Den som känner mig eller har följt med min blogg en längre tid förstår att det passade mig bra, att fylla i sånt.

Jag har tagit hjälp av en personlig tränare tre gånger tidigare i mitt liv. Den första gången var i samma veva som jag fyllt 40 år. Då anlitade jag en personlig tränare via internet. Jag betalade för en månad. Under den tiden fick jag kostråd och träningsprogram, och så hade vi regelbundna uppföljningar av hur min träning framskred. PT:n var dessutom generös nog att låta mig fortsätta rapportera (och få svar) längre än så. De kostjusteringar som gjordes då var att minska på bull- och kexätandet, samt att öka mängden protein i min kost. På den tiden blev det ofta någon form av kaffebröd varje dag till eftermiddagskaffet. Jag var fullt medveten om att det inte är så nyttigt, men hade lite svårt att låta bli att ta kaffebröd om det fanns på bordet. Och min hårt arbetande make hävdade att kaffebröd är ett måste för den som kroppsarbetar. Jag kroppsarbetade ju inte då längre, jag jobbade vid vårdvetenskapen som forskningsassistent när jag fyllde 40 och började sedan som avdelningsskötare vid Vasa centralsjukhus. Det var alltså mest skrivbordsjobb för min del.

Fördelen med att börja jobba på sjukhuset var att jag fick tillgång till personalgym och gympagrupper. Det uppskattade jag verkligen. På den tiden fanns det inte på kartan att jag skulle ha varit gymmedlem. För dyrt och för krångligt med gymmet i Vasa och hemmet i Västerhankmo, små barn och stora barn och femtielva järn i elden.

Hursomhelst, det gjorde verkligen susen att få hjälp av en PT då. Många års frustration över oregelbunden motion och ständiga förkylningar förbyttes i regelbunden motion (plötsligt FANNS det ork och möjligheter) och i en något förbättrad mathållning (den var alltså över lag helt ok).

Andra gången jag använde en PT:s tjänster var för… kanske fem år sen? Då var det bara ett engångsbesök hos en av PT:arna vid ”mitt gym”, jag var gymmedlem då. Hon rekommenderade små kostrevideringar – mera protein (ännu mera!), mindre bröd, mera gröt, helst ingen potatis. Och inte bara en frukt på kvällen, utan gärna kvarg. Gärna ägg på morgonen. Och hellre bär än äppelmos på gröten. Jag fick beröm för att jag lägger grynost på gröten, vilket jag lärt mig av PT 1.

Tredje gången med PT var för två år sen, då jag tog ett paket med 20 gånger Fustra-träning, som behövdes för att jag hade vissa väldigt spända muskelgrupper. Däremot tog jag ingen kostrådgivning av den PT:n, det kändes som att det inte behövdes. Jag tyckte väldigt bra om Fustra-träningen, den har hjälpt mig att automatiskt t.ex. sitta bekvämare och stadigare då jag kör bil, att kunna göra knäböj utan att höfterna vrids pga för spända muskler, att ha bättre rörlighet och balans osv. Och visst var det en lyx att ha en tränare som hela tiden står bredvid och korrigerar om rörelserna inte är korrekta! (Men det var dyrt.)

Den här gången hade jag framför allt funderat på välbefinnandet över lag, i synnerhet kostens betydelse för välbefinnandet. Jag vet ju att jag äter hälsosamt. Det kunde PT 4 också konstatera. Så, vad var redan bra och vad kan jag förbättra?

Positivt redan nu

• Jag äter mycket frukt och grönt, i många olika färger.
• Jag äter mycket protein.
• Jag förstår att satsa på att ta det lugnt, i synnerhet på morgonen.
• Jag ser till att sova och vila tillräckligt.
• Jag äter tillräckligt ofta, med 3-4 timmars mellanrum.
• Jag dricker tillräckligt med vatten, minst 2 liter per dag.
• Jag motionerar och tränar tillräckligt.
• Vikten är bra i förhållande till min längd. Jag har alltid haft normalt BMI.
• Min generella kroppsfettsprocent är utmärkt.
• Jag drabbas sällan av infektioner.

Vad kan förbättras?

• Som jag anade, har jag mest fett på magen, runt naveln. Det syns. Och det är också där som underhudsfett biter sig fast hos den som varit utsatt för långvarig stress. Fetthalten är för hög just där, och det är ett tecken på att kroppen alltför länge gått på högvarv och alstrat för mycket adrenalin. (Ingen överraskning, precis.)
• Däremot hade jag inte riktigt väntat mig att jag skulle ha tredje mest fett i… öh, hur ska jag beskriva det… typ armhålorna. Visst har jag märkt att jag har svårt att få en tight top att sitta snyggt just där, men jag har trott att det beror på att jag inte är ung längre och att skinnet helt enkelt börjar bli slappt. Men fettprocenten där tyder på att sköldkörteln också är lite överaktiverad av den långvariga stressen.
• Näst mest fett har jag på ryggen av alla ställen. Det var en åhå-upplevelse. Och det tyder på att jag inte tål kolhydrater i så stora mängder åt gången, och att jag kan tillgodogöra mig kolhydrater bäst på kvällen.

Vad ska jag alltså göra nu, på basen av bakgrundsfakta och denna mätning?

• Börja äta gröt på kvällen. Det kändes konstigt först, men förvandlades till något av ett halleluja-moment, då PT:n sa att jag ska äta gröt med 2 tsk kokosfett och grynost och bär på kvällen i stället för på morgonen. Nu har jag faktiskt inte ätit gröt på morgonen särskilt ofta längre, jag har märkt att jag hålls längre mätt av kvarg + frukt + hemlagad müsli, och det kunde han också bekräfta, det passar mig bättre. Ett frukostalternativ som han föreslog var en omelett på tre ägg. Det låter också bra. TRE ägg, yess. Inget tal om att jag skulle äta färre kalorier eller dricka mindre vin eller äta mindre bröd (nu brukar jag äta 2 bitar mjukt bröd, främst typ Ruispalat, och 2 bitar knäckebröd per dag). Mat – ja tack!
• Sluta ta kalktabletter som innehåller D-vitamin. Jag behöver inte extra kalk. Men jag behöver D-vitamin, och det ska jag hellre ta i flytande form, så upptas det bättre.
• Eftersom jag motionerar mycket mer än genomsnittliga finska kvinnor i min ålder, är min ämnesomsättning också annorlunda och mitt behov av vitaminer och spårämnen individuellt. Jag ska börja ta ett multivitaminpreparat varje dag.
• Jag ska börja ta ännu mera magnesium än hittills. Dels av ovannämnda orsak, dels för att sänka stressreaktionerna i kroppen så att kroppen också själv kan producera mera serotonin, en av beståndsdelarna i depressionsmedicinen jag tar.
• Jag ska byta ut vanligt koksalt mot natursalt från hälsokostaffär, då får jag i mig flera nyttiga mineraler.

Det var ju inte svårt! På måndag ska jag börja med kvällsgröten. Och i september ska jag på ett uppföljande besök.

F