Ok, jag erkänner – jag är synnerligen ointresserad av ekonomiska frågor, trots att jag inser att ekonomi är viktigt i alla möjliga sammanhang. Allt har sitt pris, monetärt eller på annat sätt.
Men. Det som fascinerar mig, om uttrycket tillåts i det här sammanhanget, är den ovilja som finns att hjälpa. ”Grekerna får skylla sig själva”, ungefär. Och ”varför ska vi betala deras korruption”. Ok.
Fast. Tanken med EMU var/är väl bland annat att man ska hjälpas åt och vara starkare tillsammans än var för sig. Och tanken med EU är att visa att vi hör ihop och inte ska kriga och bråka sinsemellan i Europa. Vart försvinner tanken om att hjälpas åt, när något land behöver hjälp? ”Vi kan inte stå utanför”, sades det när det begav sig. (Och ingen vet förstås hur det hade blivit om vi hade låtit bli att gå med i EU och om vi hade hållit kvar vår finska valuta.)
Vi ville alltså vara med i EU/EMU för att inte gå miste om fördelar. Inte för att ta eventuella nackdelar som följer med ett medlemskap. Och nu anser många att Finland borde gå med i NATO för att få militär hjälp om det skulle behövas. Vad är det som säger att de andra NATO-länderna gillar detta och faktiskt hjälper om det skulle komma till kritan… de kanske börjar rösta och processa och bråka om vilken typ av hjälp vi ska få… för inte gick de ju med i NATO för att hjälpa andra, utan för att få hjälp. Och ingen trodde någonsin på riktigt att det skulle behövas.
Eller?
Skyll inte på mej, jag röstade nej…
Jag också röstade nej till allt EU. Tänkte då att det är en koloss på lerfötter, tänker det ännu.
Det känns lite så, jo. Att samarbeta mera och minska konstgjorda gränsers betydelse är viktigt, men svårt att genomföra…