Tack, Daniela, för ännu ett tips! Jag missade att skriva under veckoslutet eftersom jag var hos mina föräldrar och prioriterade umgänge med dem framför att sitta vid datorn… Då är det bra att ha andra att inspireras av.
Fast… vänta nu… jag brukar ju babbla om allt. Finns det något kvar att bekänna?
- Jag har faktiskt aldrig tyckt om grädde och smör. Det är inte som jag låtsas. Vispgrädde gör inte efterrätter godare, och smörgåsar med ett tjockt smörlager är verkligen äckliga. Och jag var faktiskt över 30 år innan jag förstod att det finns folk som tycker om potatis, på riktigt, att det är inte bara som de säger för att man ska äta upp maten.
- Jag avskyr att ringa till folk. Skriver tusen gånger hellre, eller söker upp personen.
- Det är svårt, närapå omöjligt att få mig att falla för grupptrycket om jag verkligen inte vill.
- Jag/vi har inte tvättat mellanrummen mellan fönstren i den äldre delen av vårt hus sen vi flyttade in 1985.
- Jag pratar väldigt mycket för mig själv. Fast jag kallar det att ”tänka högt”. Jag måste liksom berätta för mig själv vad jag håller på med för att veta vad jag gör.
- Jag har aldrig åkt snowboard, och slalom endast en gång.
- Jag tycker att det är ofattbart att vuxna kan ha långtråkigt, fast jag försöker vara empatisk och förstå hur andra känner.
- Jag har aldrig brukat sitta uppe och vänta på att tonårsbarn ska komma hem. Jag har inte heller brukat ligga vaken och oroa mig för allt hemskt som kan hända dem. Nu är yngsta 19, så den tiden är förbi 🙂
- Jag blir så arg och frustrerad (fast jag försöker uppträda hövligt och förstående ändå) när folk säger ”små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer” eller när de påstår att de ska ”bara vara” eller ”göra ingenting”.
Vissa som läser det här visste säkert de här sakerna redan, men strunt samma 🙂
Håller med om det mesta, men sista punkten förstår jag inte riktigt. Jag tycker verkligen om att ”bara vara” och med det menar jag att inget är planerat, utan jag gör vad som faller mig in. Sånt som jag tycker om.
Stora barn kan nog orsaka större bekymmer om de börjar hitta på tokiga saker i tonåren och allt går överstyr med missbruk och därmed relaterade problem. Psykisk sjukdom som är jobbig för en hel familj, penningbekýmmer osv. Med småbarn är det för det mesta överkomliga problem som går över med tiden.
Jag förstår hur man menar med det där med barn och bekymmer, men jag känner det som att man bagatelliserar uttröttade småbarnsföräldrars problem med ett skadeglatt ”vänta bara”, när de i stället skulle behöva omtanke, stöd och bekräftelse. Plus att det inte alls med nödvändighet blir (större) bekymmer när barnen blir äldre. Var tid har sin plåga och sina glädjeämnen.
Antagligen är det gammal stress som sitter i ryggmärgen och stör mig när någon säger att de har haft det så skönt och ”bara varit”. Det GÅR ju inte. Vem har lagat maten? Vem har diskat? Vem har bytt blöjor? Vem har tvättat kläder? Vem har sett till att barnen inte drunknat i något dike eller sprungit i vägen för någon traktor eller bil? osv. Ännu värre är det om folk säger att de gör ”ingenting”, för man GÖR alltid – man sitter, andas, ligger, går osv. Det GÅR inte att låta bli att göra. *märker ord*
M-ö-j-l-i-g-e-n kan jag tänka mig att ”bara vara” om jag skulle få vara på all inclusive hotellsemester. ENSAM. Fast då skulle jag förmodligen också läsa, lösa korsord och handarbeta ibland. Det är helt enkelt så att jag inte kan tänka mig att man samtidigt ”gör något”, ens det jag tycker om, och ”bara är”.
jag skriver också mycket hellre än ringer!
Trevligt att vi är flera!
Samma sak är det med mig, jag skriver tusen gånger hellre än ringer folk. Sedan pratar jag också för mig själv. Och gestikulerar. Ibland måste jag försöka behärska mig med gestikulerandet så att ingen ska tro att jag fått ordentligt med fnatt.
Vad skönt att höra, jag gestikulerar också, och det har gått i arv till en av sönerna 🙂 vi får riktigt hålla i oss för att inte vifta så mycket som vi egentligen vill 🙂